RAVE!

Här var det ju ett tag sedan jag skrev nu, men jag känner att jag måste posta den här texten någonstans och de andra ställena passar mig inte riktigt. Here we go...

Jag hade 1200 micrograms platta med samma namn i spellistan härom veckan. Wow... Den är trots sin dansanta stil otroligt meditativ. Jag satte mig ned på golvet med hörlurarna på och lät tonerna svepa iväg mig för en dryg timmes resa över skog, hav och ut i kosmos. Underbart.

Kanske börjar jag bli gammal, men jag fick lite blodad tand att bläddra vidare bland albumen från sent '90- och tidigt '00-tal. Idag slängde jag så in Safi Connections klassiker från 2002 i spellistan - Prince of Paranoia. Oh. My. G...

Minnen av skogsrave sköljde över mig och jag kunde inte låta bli att le stort. Det här är nog en av '00-talets bästa psytrance-plattor. Ja, jag vet att både Classical Mushroom och B.P. Empire (av de nästan omänskligt bra Infected Mushroom, som visserligen tappat sin psytrance med åren men som fortfarande släpper bra låtar nu och då även om det nu är andra typer av genres) släpptes under '00-talet också, men den här plattan landar helt klart bland top 10.

Det är svårt att förklara för någon som inte upplevde den svenska rave-scenen under dess höjdpunkt riktigt vad som är så otroligt stort med den här musiken och varför den berör mig så djupt. "Höjdpunkt" skrev jag där ja. Hm. Alla anser säkert att höjdpunkten för en viss (sub)kultur var ju när de själva var del av "scenen". Så ja, själv anser jag att den svenska rave-scenen peakade runt 2004 (då hade jag själv skuttat runt på fester av och till i ungefär 10 år). Efter 2005 gick det i alla fall bara utför enligt mitt tycke - kanske var det för att allt skulle vara så stort så snart det skulle göras. Det räckte inte längre med 50 pers i en skogsdunge med ett dieselaggregat, en ordentlig stärkare med ett par rejäla högtalare, två cd-spelare, en mixer och ett par UV-lampor för att lysa upp lite backrops/nät/props som någon släpat med sig. Nej, det skulle nu plötsligt vara fulla AV-lösningar med ljusriggar, och hundratals besökare och "kända" DJs. Med andra ord - inte så "underground" längre och därmed förlorade de sin känsla av intimitet och "familj", det blev som vilka klubbspelningar som helst. But I digress...

Åren med skruvade, knorrande syntar, slingrande melodier och pumpande bas har definitivt satt sina spår i mitt inre. Det finns få saker som kan få mig att le så helhjärtat som knorrandet där i början på Desert eller när "manglandet" går i gång i en riktigt bra full-on psytrance låt (måste hitta E.S.X.S. skivan New Hymns for Goddess igen, den har ett par spår som bara inte går att stå still till).

Man kan ju tycka att någon som växt upp med hårdrock och vars första egenhändigt inköpta vinylare var Number of the Beast av Iron Maiden borde vara mycket mer färgad av den musiken än av psytrancen som kom insläntrandes i ens liv många år senare. Men se, även om jag njuter av en juste metall-platta, kan köa länge för en Maiden-konsert, känner pojkrums-vibbarna ända ned i tåspetsarna när jag hör Helloween och slänger näven i vädret och "bangar skalle" när gamla Metallica plattor åker på, så är det ändå psytrancen som ligger där som en varm filt om mitt inre när jag som mest behöver den. Den får mig i ett mindset där stress, måsten och krav inte märks för mig. Aaaah... Instant Zen. Trots de ibland höga BPM-talen så sköljer ett lugn över mig när musiken dundrar loss och både andning och puls sjunker till ett nästan meditativt stadium även om jag "står och studsar på ett dansgolv".

När jag väl fyller 40 (det är ett tag kvar, men förr eller senare händer det nog även mig) vill jag nog ha ett skogsrave i present om jag skall ha någon present alls. Ett där det inte spelas något modernare än material utgivet 2005. Någonstans långt från civilisationen. Fast det är klart, jag fyller ju år i kalla, regniga och ibland snöiga november... Så jag får nog göra då som jag gör idag - ta på mig hörlurarna, fylla spellistan med "gamla godingar", sätta mig på en kudde på golvet, sluta ögonen och låta tonerna svepa mig iväg till den där perfekta skogsdungen preciiiis innan solen går upp över horisonten.

PLUR på er! ;-)

Musik

För ungefär två veckor sedan så släppte Infected Mushroom ett nytt album.
Nu har jag hunnit ikapp i annat lyssnande och dessutom "varvat ner" nog att faktiskt hinna lyssna på ny musik igen.

Men fasen vad jag är "out of touch" nu för tiden! För ett par år sedan hade jag haft plattan en månad innan den släpptes, inte lyssnat på den på Spotify två veckor efteråt. ;-P

Ett par av låtarna har jag lyssnat på tidigare, så HELT off är jag ju inte...

Ah well. Hur är skivan då? Den är...lite si så där.

Juryn är ute, så att säga. Det finns en del bra saker, det finns en del dåliga saker, det finns en del mediokra saker. Men det finns inga "OHMYGODTHISISFUCKINGAMAZING!!11!" saker.

Och när ett album innehåller flera covers/remixar så... Ptja. Då kan  jag inte annat än säga "VAFAN!?". Det här är ju killarna som sprungit i framkanten av elektronisk musik och definierat (och definierat om) en genre i över tio år. Nu har de blivit ett cover band? Det där är  saker man gör på live-spelningar eller som B-sida på en singel för att det är skoj, inte seriöst på en fullängdsskiva. Snart får vi väl se en "best of"-skiva också, med en extra-skiva fylld av remixar eller covers. *ryser vid tanken*


Gammal var det ja.
*hytter lite med käppen*

Och visst, covern på Foo Fighters The Pretender är väl helt OK, men  det är fortfarande en cover!

Tyvärr känns albumet inte nytt. Det känns som om de kört lite på de säkra korten. Kanske behöver de ett par "hits" för att få ihop till sina skottkärror med kokain? (Eller vad de drar i sig nu för tiden.)  Kanske är de bara lata? Eller så har de fått det alldeles för bekvämt i LA där de ju numera bor: för många kändispartyn och arenaspelningar - för få okändis-chillhörnor och ökenrave helt enkelt.

Men visst. Om jag lyssnar igenom albumet ett par vändor till så kanske det fastnar på samma sätt som _Vicious Delicious_ fastnade efter ett par genomlyssningar (mellanöstern-hiphop-rap-psytrance är inte riktigt för alla här i världen kan jag tänka mig).

Om det här hade varit det första Infected-album jag snubblat över då? Om jag inte lyssnat på psytrance sedan det fortfarande var ett embryo i utkanten av GOA trance genren? Om jag inte konsumerat fler skivor med psytrance än vad de flesta hör enskilda låtar (oavsett genre) under hela sin livstid? Om jag inte... Så hade jag nog tyckt att det här var ett rätt bra album. Om man kommer från house, drummel och bas, dub/step/ hållet och får den här skivan i sin hand så kan jag tänka mig att man höjer på ett ögonbryn och säger "Not too bad, where can I get some more?".

Men nu är jag inte ett oskrivet blad inom psytrancen, inte heller inom dubstep/dnb/house, så jag kan inte annat än att muttra lite om hur världen trots allt var bättre förr i vissa fall och hur jag saknar den där känslan av "OHMYGODTHISISFUCKINGAMAZING" som infann sig första gången jag snurrades iväg av skruvade Infected-toner. Fan. Livet är bättre när man får uppleva saker för första gången...

Nu skall jag ta min bittra gubbmentalitet och lyssna igenom albumet en gång till.

Plonk

Skriver inte här så ofta, men ibland vädrar jag någon tanke som inte riktigt har med de andra forumen att göra. Som detta tex.

Jag fick mail från International SOS (så kallade "travel alerts" om man är ute och reser, så man vet vilka områden man skall undvika för att det kan vara störningar eller stökigheter, allt från väderkaos till revolutioner alltså) i förra veckan som sa att Occupy rörelsen skall hålla demonstrationer imorgon (20:e februari) och att man därför skall undvika de områden där större Occupy-ockupationer pågår.

OK, det var ju snällt av dem att upplysa om detta. Fast jag får erkänna att jag nästan helt hade glömt bort Occupy. Jag trodde att de slagit ihop och gått hem igen. Tydligen inte. Så nu är frågan på allas läppar - har de duschat och rakat sig sedan i september?
Om inte - hur skiljer man dem från de "vanliga" uteliggarna vars enda "agenda" är att överleva ytterligare en dag. Jag vill ju inte råka ge mina pengar till fel personer här. Och med fel menar jag naturligtvis Occupy-folket.

Nej, jag skämtar inte helt. Jag är lite seriöst här. Hur sjutton skiljer man en uteliggare från en annan? Mitt hjärta blöder för de som halkat snett, för de som skjutits åt sidan av samhället eller som av olyckliga omständigheter hamnat där de gjort. Och jag skramlar ibland iväg min växel till någon som ser ut att behöva den mer än jag (jag vet att det kan vara så att de springer direkt iväg och skaffar sig en till sil, en ny öl eller något annat de är fast i, och att det finns teorier som säger att om man inte ger pengar till tiggare så hjälper man dem mer än om man gör det. Jag kan se logiken i det, men det kan vara så att de går iväg och köper sig en macka och en kopp kaffe och att det faktiskt är så att den där extra dollarn från mig är det som gör att de inte kraschade just idag.) om jag råkar ha den i fickan när jag passerar någon som ber om den.

De som gör det för politiska motiv har jag dock inte mycket sympati för. Det finns, enligt min mening, andra sätt att driva sina politiska åsikter och försöka förändra världen. Revolutioner på gatan har sin plats, men väldigt sällan i en demokrati.

Bloody Valentine

Spam:en från företagen har börjat drälla in gällande alla hjärtans dag nu.
Insåg att jag kommer vara i högborgen för fluff, choklad och rosa det här året - USA. Holy crap!

Måste kolla om den finns en DVD-spelare i lägenheten jag fått, eller om det går att koppla in datorn till TV'n på något smart sätt - det går inte att "fira" alla hjärtans dag utan skräckfilm ju! (Lappisens skärm är för liten för att verkligen gå in i filmerna, och det behövs för att skräck skall bli bra.)

Jag har ett par skräck-filmer jag inte sett liggandes på disken här, men det känns som det nog är dags för ett marathon med "orginalen" trots allt. Dvs det är dags att återuppta bekantskapen med de "fansansfulla" filmerna jag såg som...ehm...yngre? (Sorry mamma, men jag såg nog faktiskt skräck redan innan jag var 15.)

Klassiker som April Fools Day, My Bloody Valentine (orginalet från -81, inte nyinspelningen från 2009), Friday 13^th (åter igen - orginalet från -80, inte nyinspelningen från 2009), och kanske A Nightmare on Elm Street (fantastisk film! Det är inte bara skräck, det är så fantastiskt bra lek med psyket i den här serien att man inte kan annat än att buga inför herr Wes Cravens geni) och Hellraiser (den ultimata skräckfilmen? Ja, troligen.), trots att det inte var så länge sedan jag såg de senare, står nog på schemat för i år. Det tillsammans med en annan klassiker (om jag får tag på den) - Cristal.

Mhm. Jag skall nog klara av att ha en "hell of a day" även i år...

I can haz L-1 visa!11!1!!oneone!eleven!

Eller som konsultat-kvinnan sa: "Visa will be sent in 5-7 days."

Händelseförlopp:

1. Stå i regn utanför ambassaden och vänta på att få passera säkerhetsspärrarna. 20min.
2. Passera säkerhetsspärrarna. 5min, inklusive lite frågor om vad jag hade i väskan innan den åkte in i scannern. Det visade sig att jag var den första för dagen som faktiskt läst igenom reglerna innan jag kom dit och inte hade med mig mobil eller annan elektronisk utrustning (bortsett från klockan då, men den var ok att ha). Disco.
3. Ta en kölapp, sitta ned och vänta. 30min.
4. Lämna in alla papper, pass, kuvert, kvitton, etc. Få ett "Oooh! Thank you!" när receptionisten såg att jag hade ett kuvert med ett förbetalt posten-kvitto på. Ja va fan, jag gjorde allt by-the-book idag, vill inte lämna något åt slumpen. Betala extra-avgiften för L-1 visa ($500). 5min.
5. Sitta ned och vänta igen. 30min.
6. Ta fingeravtryck, svara på lite frågor ("For how long have you been employed by...Ericsson is it?", "What is your profession?", "What will you be doing in the US?"), få stämplade papper och kommentaren "Thank you. Visa will be sent in 5-7 days. Have a nice day.". 5min.

Så. Drygt 1,5h för att lämna över lite papper och ta fingeravtryck. Fånigt. Fast jag slapp i alla fall stå ute i regnet särskilt länge...

Det där skulle jag ha postat igår, det blev bara inte av... Så nu finns det en update: ungefär 24h efter besöket fick jag sms från Posten som sa att mitt rek-brev från "American Embassy" nu var mottaget hos dem och att det bör vara framme i min brevlåda senast måndag.

Woho!
Det innebär att tidplanen håller och jag alltså flyttar första veckan i februari.
Håll i hatten, för nu kommer det nog gå undan - sista veckorna lär försvinna i ett nafs...

Nu skall jag ut i mitt kvällsvackra Stockholm som fått sig ett litet täcke av snö och njuta av staden och trevligt sällskap.

Live and direct

Det slog mig just att jag ju kommer att få uppleva USAs presidentvalscirskus "live and direct" nästa år. Det kan allt bli lite disco det.

Kanske är det bäst att jag läser in mig ordentligt på det hela så jag hänger med, för jag gissar på att det inte spelar någon roll vilka aktiviteter jag pysslar med under 2012, allt mellansnack kommer i alla fall att kretsa kring valet...

Last visit?

Sitter på ett tåg hem från vad som mycket väl kan vara sista besöket i Linköping på många år. Det känns lite konstigt när jag tänker på det. Så när VNV Nation's "Gratitude" kommer in i spellistan är det kanske inte så konstigt att följande citat från High Fidelity hoppar in i tankarna.

"Did I listen to pop music because I was miserable? Or was I miserable because I listened to pop music?"

Men egentligen är jag inte eländig, det är inte alls så jag känner mig. Lite vemodig kanske? Ett ord som engelskan inte riktigt har en bra översättning på. 'Sad' tycker Google Translate, men det är inte alls ledsen jag känner mig. Kanske är det 'heavy-hearted' som är bästa översättningen? För det är lite tungt i hjärtat att lämna de närmsta vännerna nio tidzoner bort.

Tankarna bubblar och virvlar utan att riktigt få fäste någonstans, egentligen vill jag försvinna in i den bok jag håller på att läsa men det går inte - jag tappar fokus efter ett par sidor. Och att försöka läsa den i brottstycken är inte bra, den kräver närvaro, den har en del trådar att hålla ihop.

Kanske skall jag bara vända blicken ut genom fönstret och låta det förbipasserande landskapet, tillsammans med musiken i öronen, vagga tankarna till ro?

Jag kommer att sakna er. Mycket.