"Worth waiting for"

*pyyyyyssssssch*
Aaaaah...

Har öppnat mig en liten (folk)öl.
Smakar tokigt gott.
Välförtjänad.

Jag har idag fått leka "tekniker"...
Tydligen är det inte "common knownledge" hur man debuggar krash-dumpar i Windows, filsystem och drivrutiner. Det var det i min värld...

Jag har alltså lekt debugger idag, eftersom "ingen annan" kunde det. Iaf ingen annan som fanns att tillgå på min avdelning...
Det var faktiskt lite skoj att leka så där djupt ned igen.
Och jag hittade felet. Det satans lilla skitfelet som orsakat oss så mycket problem, huvudvärk, långa arbetstider och skitkastning från andra.

Yes!

Root Cause för senaste månadens problem är nu identifierat, och vi har en workaround medan vi väntar på att de ansvariga kommer med en riktig lösning (det är alltså nu bevisat att det är "Någon Annans Problem", det är också otroligt skönt att få på pränt, eftersom jag hela tiden hävdat att det varit så under resans gång).

Note to self: Man skall inte ta för givet att alla andra kan det man själv kan.

Nu vill jag helst bara ligga i solen ett tag. Men typiskt nog är det dåligt väder ute då...

Klona?

Chef™ på möte: Vi behöver fler "Cryptohead" helt enkelt. Var du *nickar åt annan chef* än hittade honom så försök hitta fler... *leende*

Det var ju trevligt att få höra.

Men jag tror inte världen är redo för fler av mig...än.

Den har svårt nog att hantera bara en av mig som det är.

---
Och i övrigt krypte världen lite till idag...
En gammal bekant dök plötsligt upp på en position i närheten av mig. Ersättare för en person som jag har haft mycket kontakt med senaste halvåret. Så jag kommer alltså att ha mycket med denne bekante att göra framöver.
Trevligt.

Men liiite klaustrofobiskt blir det ju med alla bekanta som dyker upp på samma arbetsplats som jag...

Take a walk

Ibland måste man vända sig om och gå.
Man kan inte vara vän med alla.

Ibland måste man få säga "far åt helvete".
Man kan inte ta hänsyn till allas känslor hela tiden.

Ibland behöver man klippa de etablerade kontaktkanalerna för att inte själv gå under.
Man kan inte förutsätta att alla finns tillgängliga överallt, hela tiden.
---

Jag har länge varit delaktig i ett elektroniskt forum där ett flertal vänner läser och skriver. Alla som är med i forumet är personer som ingår i den närmre umgängskretsen.
Det är ett smidigt sätt att hålla kontakten med många vänner på en gång, och ett mycket bra forum för att meddela planer och händelser som man vill att allihop skall ta del av.

Nu har jag lämnat det forumet för ett tag. Det känns lite trist att behöva göra det. Det är trotts allt ett forum jag varit med och skapat och hållt liv i i drygt sex år.

Men eftersom policyn bland oss som kommunicerar där är att inte "kicka" någon, så får jag själv kliva bort.
Det är så det fungerar. Har man väl blivit inbjuden så är man med så länge man själv vill, ingen kan tvinga dig att lämna forumet. Det finns ingen "moderator" så att säga.

Kanske återkommer jag någon dag, men det kräver nog att andra har lämnat forumet för att jag skall göra det.

Som sagt - man kan inte vara vän med alla. Och ibland kan inte ens jag hålla uppe fasaden...

Midsommar

Jag hamnade på synthklubb.
Inte alls planerat.
Hade egentligen tänkt att ta mig hem efter middagen, men när förslaget om synthklubb dök upp så tänkte jag att "äh, det kanske kan vara skoj, man kan ju gå när det blir tråkigt".

Det blev inte tråkigt...
Detta då:
1. De körde cross-over under kvällen. Dvs det vara inte bara synth som kördes på de båda dansgolven utan det blandades med en hel del elektro och elektro är (som alla vet) bra för världen.
2. Jag sprang på trevliga personer jag inte sett på ett tag. Och till skillnad från många andra uteställen så finns det på den plats där den här klubben håller till faktiskt utrymmen där man kan prata med varandra utan att behöva skrika sig hes...

Som grädde på moset var det en DJ som fick spatt (på ett bra sätt) och körde Prodigy!
Woho!
Sådant hör man inte allt för ofta på uteställen i Sverige. Bra för världen. Jag stuffade runt som en galning på dansgolvet. Underbart.

Var inte hemma förrän frammåt halv fem.
Trött och lite lullig men glad och nöjd med kvällen.

Det som såg ut att bli en midsommar hemma i soffan blev en riktigt bra party-kväll.

Dags för paus?

Följande utspelade sig med en kollega i förmiddags:

Jag: *på väg till kaffautomaten*
Kollega: *ropar mitt namn*
Jag: *vänder på klacken och traskar tillbaka* Ja?
Kollega: Ehh... Vad har hänt?
Jag: Hänt? Va?
Kollega: Är du sjuk?
Jag: Vad sjutton jiddrar du om?
Kollega: Du ser alldeles för lugn och avslappnad ut. Vad har hänt?

Hmm...
Ok. Kanske har jag varit lite pressad och därmed stressad senaste tiden.
Kanske... Men bara lite...

Konstiga ovanor - revisited

Kom på en ovana/egenhet som jag glömde bort.
Den är roligare än musikberoendet, så den borde ha varit med som nummer fem på den där listan. Men vi får väl ta en nummer sex här i stället.

6. Jag "skriver i luften" när jag stannar upp och tänker.
Dvs när jag sitter vid ett tangentbord och skriver text (som nu tex), så stannar jag upp och klurar på formuleringar. Och när jag gör detta så lyfter jag fingrarna lite från tangentbordet och "taps the keys in mid air" så att säga. Lite som HST (spelad av J Depp) i Fear and Loathing in Las Vegas skulle man nog kunna säga.
Det ser antagligen skrattretande fånigt ut för en betraktare, men jag kan verkligen inte hjälpa det. Det bara sker...

Kan man skylla på för mycket medicinering (däribland läkemedelstester) i unga år eller nåt?

Dagens bästa

i kategorin "språkanpassad mjukvara" .

*trumvirvel*

"Invalid Ämne specified. If you followed a valid link, please notify the Ägare."

Alla supportärenden den här veckan kommer härmed att besvaras med "Invalid Ämne" och signeras "/the Ägare".

Köksmöbler

Så där ja.
Då har jag lyckats hitta köksmöbler som jag är nöjd med.

Som vanligt så lyckas jag naturligtvis hitta dem på ställen med lååååång leveranstid. Inga IKEA-prylar här inte.
Sakerna dyker inte upp förrän vecka 34... "Hinner inte göra dem innan semestern."
Och eftersom jag skulle ha stolarna lackade så tog det dessutom lite extra tid. Typiskt mig.

Well, well. Jag får klara mig en stund utan helt enkelt.
Jag äter ju inte så mycket hemma iaf, så jag lider nog inte så mycket.

Så här ser bordet ut:

Såpad björk. Finfint enligt min humla.

Stolarna hittade jag ingen riktigt bra bild på.
Den här får duga:

Fast jag skall ha dem svartlackade, och så inget tyg på sisten utan istället bara trä som liksom bordet är såpad björk. Detta för att få en juste övergång mellan stolarna och bordet.

Ja, det bor nog en liten design-nörd i mig. ;-P

(Och om ni undrar varför jag editerat inlägget ett par gånger så var det för att "transparent" i min bildbehandlare inte ville fungera så bra, så nu sket jag helt i det istället. *mutter*)

Lista över knepigheter

"Du ska göra en lista på fem konstiga ovanor eller egenheter du har och sedan utmana fem andra att göra detsamma och fortsätta kedjan. De skall även bifoga de här korta reglerna i sitt meddelande. Längst ner i det här inlägget skall du göra en lista över vilka fem du utmanar."

Jag brukar inte haka på sådant här. Men för en gångs skull var det ju en rolig pryl...
Och till skillnad från många andra så tänker jag verkligen hugga rakt ner i den djupa delen av mig och avslöja saker som kanske gör att ni tycker att jag borde söka hjälp eller så.
Men kom ihåg - det är bara om man lider av något som man är sjuk; jag lider inte...

Håll i er...

1. Jag för konstant en inre dialog med mig själv när jag pratar med andra, där den ena rösten alltid föreslår "Bit henne i låret" som handling, oavsett vad det gäller.
   Ja, jag funderar alltså konstant på att bita er i låret tjejer. Bara så ni vet... Fast jag brukar inte lyssna på den rösten... Jag lovar...
2. När jag är ensam tänker jag upp scenarion för världsherravälde.
   Ja, verkligen. Seriöst. Nej jag skämtar inte.
3. Jag är en sucker för naglar på ryggen/nacken...
   Sätt en nagel i nacken på mig och dra lite lätt och jag har _ingen_ mostsåndskraft kvar. Jag blir som en kattunge som lyfts upp i nackskinnet. Jag både älskar och hatar det...
4. Jag har toksvårt för att ta emot, men kan ge hur mycket som helst.
   Det här gäller nästan alla situationer i livet. Jag kan ge bort saker, men känner mig obekväm när jag får något (läs: presenter, gåvor, mm). Jag kan ge njutning, men har svårt att njuta själv (ser vi ett problem med sexakterna här kanske? Eller kanske inte... Hmm...). Jag kan bjuda hur mycket som helst, men har svårt för att bli bjuden (middagar, bio, vad som helst). Jag kan ge komplimanger, men blir riktigt besvärad om någon komplimerar mig (jag vill krypa ner i en jordhåla, gå upp i rök, skämta bort det, vad som helst bara komplimangen glöms bort). Jag har lätt för att älska, men svårt för att vara älskad...
5. Om det går ett helt dygn utan att jag fått lyssna på musik så blir jag grinig.
   Ungefär som vissa blir griniga när de inte fått mat på ett tag. Jag är beroende. Utan musik så blir jag grinig, deprimerad, bitter och elak.
   

Trasigt?
Well. Kom ihåg att granska er själva innan ni dömer mig.

Kom också ihåg att jag inte lider av detta, det är rätt trevligt att vara jag trots allt. Men ibland undrar jag om det finns en enda drog eller psykolog i denna värld som kan "straighten me out".
Och sedan undrar jag om jag verkligen skulle vilja bli "uträtad". Fan vet, jag tror det är rätt trist att inte vara lite mentalt rubbad...

Jag utmanar:
Nej, jag tänker inte "utamana vidare"... Ni får leka själva om ni vill, eller låta bli.

"Man skall ha husvagn"

Var ute och åt med en vän ikväll.
...Vi valde samma maträtt från menyn.

På vägen hem till filmen (mat och sedan film - en modern klassiker helt enkelt) så stannades det och köptes glass (som vanligt - man kan ju inte se på film utan att äta glass!).
...Vi plockade samma sorts glass ur frysen.

Nu är då frågan - har vi matchande träningsoveraller?

För ja, det som genast började plinga i bakhuvudet var Galenskaparnas "Man skall ha husvagn". Jag lyckades med konstsycket att inte skratta, men jag bet mig lite i läppen.

Men nej. Inga matchande träningsoveraller.

I avdelningen "Saker man, som man (pojke) reagerar på oavsett om man vill eller inte" har vi idag kommit till: "Ojdå! Jag tappade visst choklad mellan brösten."

Intetittaintetittaintetittaintetittaintetittaintetittaintetittaintetittaintetittaintetittaintetitta... Titta... Menvadgörjag!? Intetittaintetittaintetittaintetittaintetittaintetittaintetittaintetittaintetittaintetitta...

Ehm. Ja va fan... Det verkar vara hårdkodat i våra gener att vända blicken åt det hållet rösten kommer ifrån (ehrm. Ok, lite lägre men i samma riktning) när sådant sägs. Om du inte tror mig - försök själv att låta bli. ;-P

Nu skall jag försöka få några timmars sömn.
Klockan 05:30 står det en taxi och väntar på mig utanför dörren. Det är dags att flyga upp till Stockholm igen. Jag landar en timme innan min workshop börjar.
Jag kommer att vara såååå pigg och utvilad under förmiddagen. Hoppas de har kaffeautomat i direkt anslutning till rummet vi skall vara i.

+++ATH

Jawohl mein Führer!

Idag har jag Rensat Upp.

Med en fast hand, ett övertygande tonläge och rejält med "Jag vet vad jag gör, gör som jag säger eller försvinn" har jag lett min Taskforce mot dess mål.

Vi har effektivt spitt uppgifterna till de som är bäst lämpade för respektive.
Vi har med svindlande fart fått många av problemen lösta.
Vi har en action plan för alla utestående problem.
Vi har målet i sikte och det ser ut att gå vägen.

Tänk vad snabbt man kan få saker gjorda om man bara sätter igång...
Om man istället för att släpa fötterna efter sig, skylla på varandra och försöka rädda sitt eget ansikte bara sammarbetar så Händer Det Saker.

Varför kunde de inte bara gjort så från början?
Varför har folk så svårt för att erkänna sina brister och be om hjälp?

Om det inte vore för missriktad envishet/stolthet så hade jag kunnat gå min kurs som det var tänkt.

När jag blir envåldshärskare över universum så skall jag sparka alla som inte kan svälja sin stolthet!
*muttrar lite och går ut i köket för att koka en kopp te*

Vi far, vi flyr, vi flyger

Ja ha ja.
Så blev det en blixtändring av mina resplaner.

Ingen kurs i Stockholm - "kris" i Skåne...

Ner ikväll, upp igen på torsdag morgon (om de två kommande dagarnas TF går bra), och så ner igen på fredag.

Gnisk!

Fast det som retar mig är inte så mycket att jag får fara runt en massa, utan det att det här är andra kursen inom bara ett par veckor som jag tvingats avboka dagen innan (eller till och med samma dag som den skulle ha börjat) på grund av högre prioriterade ärenden.

En helvetesdag

Vi jobbade till 01 natten till idag. Slet vårt hår (ehm, ok, jag har iofs inget hår, men bildligt talat då) för att få en produkt levererad.
Den var redan försenad så vi slog våra kloka skallar ihop för att se tillatt nya idéer synkades med Ancient Knowledge (dvs den "nya" /han har ju bara varit här i snart ett år...) konsulten stod för hackandet och jag får de goda råden och felsökandet).
Innan detta satte igång hade vi haft workshop hela dagen. Det blev en lång dag med andra ord...

Kom hem vid strax efter ett och satte igång att packa inför min färd norröver. (Skall ju vara borta ett tag så det behövdes ses till att allt verkligen kom med.)
Dumpade i säng vid strax efter två. Upp igen vid 06 nu i morse för att hinna med ett flyg upp till vår kära hufvudstad. För att gå på begravning.

Anledningen till att jag valde flyg är att det är så mycket smidigare än de andra färdmedlen som står till buds när man skall transportera sig nästan halvvägs genom vårt avlånga land. Det går snabbare och det är på det hela taget en lugnare upplevelse ändryga fyra timmars resande med tåg.

Yeah right... Inte idag inte.
Kom in till Kastrup bara för att mötas av en låååång kö tillsäkerhetskontrollen.
Väl inne möts jag av ett "flyget är försenat med ungefär en timme pgapersonalmöte för säkerhetsvakterna". Det där "personalmötet" visade sig vara vild strejk...
Tydligen hade polisen varit tvungen att en stund innan jag anlände komma till Kastrup och låsa upp gallergrindarna som strejkarna hade dragit igen.

Jag borde ha börjat ana oråd om min dag vid det här laget.
Men men. Flyget kom iväg, inte mer än en halvtimme försenat eller så. Upp i luften, slappna av, snart framme, hinner i tid, gott om tid, gott om tid.

Då möts vi av nästa fina lilla behagliga nyhet.
"Ehm. Kaptenen här. De har något problem med datorsystemet på Arlanda så vi får cirkulera här kring Norrköping en stund."
Mmkay. Nåja. Datanstrul är ju vardagsmat, det brukar lösa sig rätt snabbt.

*sprak* *knaster* *sprak*
"Ehm. Kaptenen här. Det är tydligen så att datorsystemet är helt utslaget och ingen radar fungerar, så de har stängt luftrummet kring Stockholm. Vi får cirkulera en stund till och se vad vår flightcontroller säger om läget."

Trettio minuter senare så kommer meddelandet om att vi kommer att åka till Göteborg och landa, för annars får vi slut på bränsle.

Gnnnh!
Nu inser jag att det inte finns en chans i världen att jag kommer att hinna i tid till begravningen. Väl på marken får vi vänta i planet på vidare info, jag ringer mamma och meddelar läget samt att jag nu inte kommer att hinna upp i tid. Och nej, mycket riktigt. Alla flighter ställs in och vi blir pekade på en buss.

EN BUSS!!?! Vad i helvete tror de?
Inte en chans i hela herrans världen att jag sätter mig på en buss i 5-6 timmar för att kuska mellan Götet och Stockholm!
Jag blir rätt pissed. Inte nog med att stressen och sorgen av att inte kunna närvara på begravningen slagit sina klor i mig när jag minst av allt behövde det – nu står de där och säger "Öh, köa för att få boka om flighten *pekar på 300pers i kö vid två öppna kassor* eller sätt dig på en buss.".

I snap...

Jag hör ord komma ur min mun som jag om jag varit i balans inte hade tillåtit mig att säga, framförallt inte till någon som egentligen inte har något ansvar i situationen. Han hade ju inget med att göra att flygövervakningssystemet på Arlanda brakade ihop. Och då jag har vänner som jobbar i serviceyrken så har jag fått höra en hel del kommentarer om otrevliga kunder, och hittills har jag iaf med säkerhet vetat att jag inte varit en av dem någonstans på denna jord...

Men ikväll var nog jag en av alla de där "puckade människorna" vid något middagsbord iaf.

Jag var enormt stressad, jag var trött, ledsen, förbannad och utan möjlighet till att kunna sparka in kulorna på den som egentligen bär ansvar för haveriet. Folk står ivägen ibland, och då blir de träffade helt enkelt...
Nothing personal. Men inte heller en ursäkt. Träffar jag samme man igen så skall jag be om ursäkt för mitt uppförande.

Jag tog flygbussen in till Götet, och därifrån tåg. Jag var i Stockholm innan bussarna var det.
Fram till dess att jag kom hit ville jag spränga saker. Lemlästa och krossa.
Men så kom jag hem till H&M, fick en kram och en kopp kaffe tryckt i näven. Och då infinner sig lugnet igen.

Tack kära vänner för att ni finns.
Tack ni som står ut med mina tidvis nedstämda, bittra, sms.

(Till råga på allt så har naturligtvis Blogger envisats med att vara nere hela kvällen/natten, så det här blev inte inklistrat förrän nu på morgonen. *suck*)

Things to do in Denver when you're dead

...fast jag var ju inte i Denver.
Jag var i en liten håla i Småland.

Jag hade riktigt roligt på festen jag var på.

Jag är en syndfull människa som nu skall ägna mig åt Bot och Bättring ett tag.
...eller kanske inte...