SNOR!

Snorig som f*n.
Täppt som om någon hällt betong i snoken på mig.
Lätt febrig, men inte så att det känns så mycket.

Jag HATAR det!
Jag är för pigg för att anse att jag är sjuk nog att stanna hemma, men jag är lite för luddig i skallen (mest på grund av nästäppan) för att orka köra på som vanligt.

Varför kan jag inte bli "dödssjuk" som alla andra män när jag blir förkyld?
Det skulle göra det lite enklare. Dvs inget velande om att jobba, bara ligga utslagen i sängen istället.
Men nu blir jag alltså rastlös och känner mig irriterad om jag försöker stanna hemma, medan jag blir lite för trött om jag sitter i möte längre än en timme på jobbet (för att inte tala om hur många gånger jag egentligen behöver snyta mig under loppet av en timme...).

Won't somebody just shoot me!?..

Årests sista...

Om inget oförutsett händer så har jag nu avklarat det sista i raden av bröllop.

Jag vill inte verka elak eller så, men det här bröllopet var nog det jag uppskattade mest av de jag varit på under året.
Dels för att jag känner både brud och brudgum sedan många år tillbaka och verkligen känner glädje inför deras beslut. Dels för att festen var så otroligt väl planerad och med precis lagom många tal och upptåg, med en toastmaster med järnkoll. Dels för att jag fick träffa så många härliga människor, både nya ansikten och gamla.

Vissa var bekanta jag träffar lite nu och då, andra sådana jag inte sett på ett år, några jag inte sett på snart tio år och en hel del som jag aldrig mött förrut.

Att träffa nya människor som dessa är något jag verkligen uppskattar.
Intelligenta och världsvana. Inga styltade konversationer utan i nuet genuint intresserade och intressanta människor som samtalar.
Där konversationerna inte handlar om fylleslag, vardagstragik eller vädret. Men inte heller om världssvälten, politik eller sociala orättvisor.

Jag måste erkänna att det var länge sedan jag träffade så många nya personer som alla varit så lätta att umgås med. Inget krångel, inga förutfattade meningar och inga falska försök till att bli "bästa vänner" direkt.

Minst två av de jag träffade kommer jag att hålla kontakten med ett tag (jag säger ett tag, inte "för alltid", för det är inte mer säker än så man kan vara på någon kontakt).

Det var en välbehövlig injektion av (bra) social stimulans.

Det blev inte riktigt som tänkt...

Den "tråkiga blazern" byttes mot en manchesterkavaj.

Ok, hold your horses!
Nej, inte en sådan där manchesterkavaj som kuratorn på högstadiet hade under åttiotalet (och antagligen fortfarande har).

Tyvärr hittar jag ingen bra bild på den på nätet och jag orkar inte pyssla ihop så att jag kan få fram en här hemma heller.
Ni får helt enkelt tro mig när jag säger att den är schnygg.
Och kom ihåg - Dolce & Gabbana är alltid rätt!

Den vita skjortan och slipsen byttes mot en svart skjorta med grått mönster.
Tunn som bara den. Vill man vara snäll kan man säga att man ser min vackra hud genom den om ljuset ligger på...
Och kom ihåg - Dolce & Gabbana är alltid rätt!

"Udda byxorna" blev ett par "udda byxor" helt enkelt.

Då jag inte hann få dem insydda blev det även ett bälte som passade ihop med resten av outfiten. Jag fick gå upp till stl 50 för att de skulle sitta bra över låren, vilket ledde till att de är rätt så väl tilltagna i midjan... Nåja, jag lär inte ta av mig kavajen i alla fall...

Man skulle kunna tro att jag försökt shoppa mig lycklig.

Nu skall jag ha ångest ett tag över prislappen på kalaset...
Men schnygg blir jag!

FETTO!

Jag har feta lår.

Vi snackar TOKFETA!

Japp. Uppenbarligen.
I alla fall är det så att mina ben inte hör ihop med min överkropp.

Ja. Jag har försökt hitta kostym idag...
Överkropp: Fitted 46
Midja: 46
Lår: 48-50

Va fan!?!

Nej. Jag har alltså inte lyckats få ihop en kosytm... Och jag behöver en till på lördag.
Phuck!

Den enda där även byxorna passade i 46-format var en "handcrafted BOSS".
Ja. Handsydd... Ni kan ju gissa vad den går loss på. ;-P

Fast den var riktigt cool. Vi snackar RIKTIGT cool...

Inte "strikt" som kostymer oftast är. Mer party, relaxed, cool än business.
Jag vill ha den, men jag kan inte riktigt intala mig att köpa den för jag kommer inte på så värst många tillfällen där jag kan ha hela kitet (kostym, skor och skjortan som "hör ihop") så att säga (låt oss bara säga som så att mitt umgänge inte riktigt är lika mycket "fashion-pack" som "brats" eller "ekonomer"...) och jag tror att jag någon gång har sagt en hel del nedlåtande saker om...ehm...rosa skortor... Fast den var inte så där brats-rosa... Faktiskt! Så det så!

Det slutar nog med en vanlig tråkig mörkblå club blazer, vit skjorta, slips och ett par "udda" byxor till det. Klassiskt, men tråkigt som få...

Fan ta mina lår...

I like it.

Idag har jag traskat runt i kostym hela dagen.

Jag har suttit på möten.
Jag har lyssnat.
Jag har pekat med hela handen.
Jag har delegerat.
Jag har tagit beslut.
Jag har presenterat tidplaner.

Jag har kort sagt "varit chef" i hela dess uppenbarelse.

Och jag har haft en helt underbar dag.
Fasen vad jag gillar det här!

Annons

Jag trodde faktiskt att MSN idkade moral-censur på sina banners...

Visserligen låg det en "These pages are only intended to be viewed from within the US" om man följde länken, men det gick ju snabbt att komma runt.

Vad det var för annons?
Well... Så här såg bannern ut:


Jag tror att ni själva kan lista ut resten. Right?

Ok. Kanske inte alla läsare som direkt kopplar.
Men annonsen var alltså för serien "Weeds" som handlar om en "soccer mom turned pot dealer", mer eller mindre (ok, det finns mer story, men jag orkar inte dra hela. Lite skall ni väl få göra själva...). Sök på IMDB eller Google eller nåt så hittar ni allt ni behöver och lite till om serien.
(Serien är riktigt underhållande, får ni tag på ett avsnitt eller två via torrent eller annat media så ta en titt, det är klart värt att slänga bort några timmar på.)

Nu ställer vi oss frågan - Skulle en sådan serie kunna visas på en svenskägd TV-kanal?
Och så den andra frågan - Skulle det i så fall kunna göras reklam för den i svensk media?

Jag tror att svaret är "nej" på båda de frågorna.
"Yttrandefrihet" my ass...

Dear diary

Det jag vill ha kan jag inte få.
Det jag kan få vill jag inte ha.

The story of my life...

Ja, det dippar lite idag. Det är nog bättre imorgon igen. Det brukar vara det...

Vice...versa

Äh.
Nåja.
Vad hade jag väntat mig egentligen?..

Det var inte "Miami Vice".
Det var "random amerikansk actionfilm".

Men men... The badgirl var i alla fall schnygg™. ;-)

The thin red line

Min telefon har ringt MÅNGA gånger idag.
Woppee!

Mina kollegor har dock inte alls uppskattat det så mycket som jag. Kulturbarbarer!
Iofs kan det bero på att en stor del av dem inte riktigt var "gamla nog" på den tiden då Miami Vice var STORT.
Visst, de flesta har sett några avsnitt när det gått på trean/femman mitt i natten (antagligen medan de studerade, folk tenderar att se på TV på nätterna istället för att studera verkar det som. Sådant gjorde minsann inte jag!), men var man inte med på åttiotalet så är det nog svårt att förstå storheten i det.
Ungefär som det är svårt för mig att förstå storheten i... Eeeh... Hmmm... Eeeh... Nopes. Kommer inte på något. De är kulturbarbarer helt enkelt, så är det!

Fick även ett samtal från min boss-boss-boss-boss. Han undrade varför jag tog så många signaler på mig att svara (jag brukar svara efter max två-tre signaler, idag fick det gå många fler än så. ;-) ). Han skrattade lite i alla fall när jag förklarade varför...

I övrigt har dagen varit ett fint balanserande mellan "bara vara chef" och "göra saker själv så de blir gjorda snabbt".
Ehm. Ok. Det är inte min mening att låta dryg eller så, men vissa saker löser jag snabbare än de jag har i mitt team. Anledningen till detta är enbart erfarenhet. Jag har jobbat med sakerna rätt länge nu och har väl en bättre känsla för var jag skall börja peta för att reda ut saker.

Jag har dock lyckats rätt bra med att kasta över ("delegera" tror jag det heter på sådant där chefsspråk...) det mesta på andra. En sak tog jag dock själv, mest för att avlasta gruppen och för att alternativet var "jobba i helgen" och det är något jag försöker undvika att de skall behöva göra.

När jag blir stor skall jag gå runt och se upptagen ut utan att egentligen göra något, få betalt för det och skratta hela vägen till banken...

Vice

Jag har nu bokat in ett besök i biosalongen imorgon kväll.
Det är dags att bänka sig i biostolen och njuta av moderniserad åttiotalsnostalgi.

Filmatiseringen av seriernas serie.
Serien som fick tonårspojkar att vilja ha kavaj med uppvikta ärmar.
Serien som fick de samma att gå i loafers utan strumpor.
Serien som gav de vita byxorna ett ansikte.

Vi snackar serien som formade en hel generation svenskars syn på Amerika i allmänhet och Miami i synnerhet...

Miami Vice.
Denna diamant från ett i övrigt väldigt sunkigt TV-årtionde.

Dagen till ära kommer jag att ha Miami Vice - The Original TV Series Sound Track som ringsingnal hela dagen. Och till skillnad från min vanliga telefonkonfiguration (vilket är "ljudlös", jag avskyr egentligen konceptet med ljudsignaler i telefoner) så kommer jag att ha volymen inställd på NOISY ENVIRONMENT så att mina kära kollegor får njuta av musiken.

Behöver jag tillägga att min telefon ringer väldigt många gånger under en arbetsdag? :-)

New beginning

Nu har jag flyttat.
Det viktigaste är uppställt - säng, soffa, stereo, dator (i den ordningen).

Det känns tomt. Men det går nog över.

Och samma dag som jag flyttat in mina saker i lägenheten så anmälde jag mitt intresse för att dra till Tokyo i ett år...
Tyvärr var det "tillträde ASAP", vilket gör att jag missar det den här omgången (saker gör att jag inte riktigt kan dra på den här sidan nyår om jag vill ha goda referenser osv framöver), men så snart nästa tjänst eller omgång av samma tjänst dyker upp så sticker jag.

Jag vill bara bort...

The end...

Så.
Nu är det slut på det centrala boendet.
Bara datorpaketet kvar att packa ihop så är hela bohaget (exklusive soffa, säng, skrivbord, dator och TV) samlat i nio flyttkartonger...



Dags att stänga ned allt.
Får se när jag fått i ordning på allt i nya lyan.
Till dess - take care!

Oh...My...GOD!

Jag säger bara... GUDAR!

Jag är trött.
Jag har varit vaken hela natten, bara sovit ett par timmar nu på förmiddagen och försöker desperat får kroppen och hjärnan att vakna med ohemula mängder koffein och vatten.
Jag har dansat så svetten runnit av mig som om jag stått i en dusch.
Jag har haft ett leende på läpparna hela natten. Antagligen såg det ut som om jag tryckt i mig ett godstågslast av E... Men va fan, det bjuder jag på.

Jag har lyssnat till den moderna dansmusikens nuvarande gudar. Jag har låtit mig föras till en annan dimension, en annan värld, en annan mental nivå för ett par timmar.
Jag har släppt allt som tynger mig för en natt, jag har ignorerat omvärlden, jag har njutit egoistiskt. Det har bara varit jag, jag och musiken, min musik, min njutning, min värld, min tid.

Fy fan vad bra!
De levererar och levererar och levererar.
När man tror att de nått max så skruvar de upp det lite till. Det verkar inte finnas någon gräns för vad de här killarna kan åstadkomma.

Och nu längtar jag (om möjligt) än mer till dess att det nya albumet släpps (skulle ha släppts för två månader sedan, men bolag är ju lite knäppa när det gäller releaser så vi får vänta). I need this!
Och ja, det är en CD jag faktiskt kommer att köpa...

Erez, Duvdev... I bow my head to you.

Old habits die hard...

Eller skall man kanske omformulera det till något med "gamla synder" och "ränderna går inte ur tigern"?..

Fick samtal från en headhunter idag (ja, på en lördag).
Det gällde ett kontrakt på ett år i Amsterdam.
Hm. Jag ville ju egentligen dit när jag tog mig till Skåne för snart tre år sedan.

Tjänsten i fråga gäller en produkt jag jobbade med för si så där tio år sedan.
Tydligen är det svårt att hitta kompetens.
Fast jag tvivlar lite på att jag skulle vara rätt för tjänsten med den kunskap jag har. Man tycker ju att systemet borde ha utvecklats en aning på tio år...

Men nej. Just nu vill jag inte till Amsterdam, och jag vill framförallt inte jobba med den produkten igen...

Nightmare (on vax?)

Idag fick jag min Nightmare on Elmstreet box.

Mmmm. Fin-fin skräck.

Minns den från när jag egentligen var för liten för att få se den...
Fast som alla andra skräckfilmer jag såg då så var de på VHS i taskiga kopior av kopior av en kopia med grekisk textning.
Och jag måste säga att den kvalité som blev på bilden, det där lite suddiga, är starkt kopplad till skräck nu. De perfekta digitala produktionerna idag ger mig inte samma invaggande känsla av "something BAD is about to happen".

Att de inte är lika skrämmande idag beror nog inte bara på den känslan iofs, utan på att man vuxit och blivit avtrubbad, blivit mindre rädd för saker som spelas upp på en TV.

Annat som dök upp idag:
Ett "presentkort" på "en riktig brakmiddag*".
Ehm... Ok...
Det är från min chef (som var tillbaka från sin semester nu i veckan) med texten "För extraordinära insatser".

Nu är bara frågan - vem sjutton skall jag ta med mig på en sådan typ av middag? Det känns liksom inte som en middag jag äter med random person upp-plockad på gatan eller ensam. Om man skall tillbringa ett par timmar på krogen med ruggigt bra mat och dryck så måste ju sällskapet matcha.
(Kandidater anmäler sig till min brevlåda eller i kommentar här. ;-) )

Hmm. Nåja, det löser sig säkert.

Nu är det dags att stänga ned hjärnkontoret och sätta sig i soffan med en film. Hjärnan behöver avlsappning, och jag tror nog att jag skall låta även kroppen vila idag.

---

*) För de som inte är bekanta med begreppet "brakmiddag" så är det alltså en extremt påkostad middag. Gärna fler än tre rätter, (helst) med olika dryck till rätterna, samt kaffe och choklad med avec efter efterrätten.

Things to do with too much money...

När jag får min IT-miljoner (jag borde ha fått dem för länge sedan, jag jobbade ju med sådan där IT när det var hype!) skall jag skaffa en sådan här:



Snacka om slöseri med pengar...
Men såååå jäkla kitchigt ballt att det inte är sant. :-D