The thin red line

Min telefon har ringt MÅNGA gånger idag.
Woppee!

Mina kollegor har dock inte alls uppskattat det så mycket som jag. Kulturbarbarer!
Iofs kan det bero på att en stor del av dem inte riktigt var "gamla nog" på den tiden då Miami Vice var STORT.
Visst, de flesta har sett några avsnitt när det gått på trean/femman mitt i natten (antagligen medan de studerade, folk tenderar att se på TV på nätterna istället för att studera verkar det som. Sådant gjorde minsann inte jag!), men var man inte med på åttiotalet så är det nog svårt att förstå storheten i det.
Ungefär som det är svårt för mig att förstå storheten i... Eeeh... Hmmm... Eeeh... Nopes. Kommer inte på något. De är kulturbarbarer helt enkelt, så är det!

Fick även ett samtal från min boss-boss-boss-boss. Han undrade varför jag tog så många signaler på mig att svara (jag brukar svara efter max två-tre signaler, idag fick det gå många fler än så. ;-) ). Han skrattade lite i alla fall när jag förklarade varför...

I övrigt har dagen varit ett fint balanserande mellan "bara vara chef" och "göra saker själv så de blir gjorda snabbt".
Ehm. Ok. Det är inte min mening att låta dryg eller så, men vissa saker löser jag snabbare än de jag har i mitt team. Anledningen till detta är enbart erfarenhet. Jag har jobbat med sakerna rätt länge nu och har väl en bättre känsla för var jag skall börja peta för att reda ut saker.

Jag har dock lyckats rätt bra med att kasta över ("delegera" tror jag det heter på sådant där chefsspråk...) det mesta på andra. En sak tog jag dock själv, mest för att avlasta gruppen och för att alternativet var "jobba i helgen" och det är något jag försöker undvika att de skall behöva göra.

När jag blir stor skall jag gå runt och se upptagen ut utan att egentligen göra något, få betalt för det och skratta hela vägen till banken...