Welcome to the US
Det här var en av de värre transporterna över Atlanten tror jag.
Inte så mycket själv flyget, men allt runt omkring...
Vi börjar från Kastrup och arbetar oss frammåt.
Andan i halsen och en aaaanings sen stressar jag till incheckningsdisken eftersom Delta inte ville låta mig checka in via Internet (må de brinna!). Tjugo frågor senare (har du packat väskan själv? Har någon annan stoppat knark i din väska när du inte tittat på den? Har du låtit Talibaner stoppa missiler i din datorutrustning? Var skall du bo i USA? Vaddå du skall inte bara bo på en plats?! Du är säkert en säkerhetsrisk om du inte har _ETT_ ställe att bo på, så nu skall vi låta din resa bli ett helvete. Mouhahahahaha... Ehm. Så kändes det ja.) har jag iaf ett boarding card och masar mig vidare till säkerhetskontrollen som går alldeles utmärkt snabbt och enkelt.
Till min stora glädje och förvåning har de tagit bort den andra säkerhetskontrollen (ja det brukade vara två) för USA-resorna och jag kommer direkt till gaten utan att bli analprobad av någon liten Stasi-wannabe... Bara för att mötas av ett "Mr. Would you consider switching seats with X?". Bla bla bla, flygrädd, bla bla, hennes man sitter två rader bort, bla bla bla.
NEJ!
Ok. Nu kan jag ju verka som en Ond™ människa, men det är jag inte. Jag är bara trött på att bli runtflyttad utan att få en minst lika bra plats. Jag byter inte från en plats vid gång till en plats vid fönster på transatlantiska resor. Jag vill kunna sträcka ut mina ben...
Men men. Någon annan™ var tydligen barmhärtig för bredvid mig satt en stackars nervös dansk tonårspojke som knappt vågade säga "pip" till varken mig eller personalen på hela resan...
När vi närmade oss Atlanta fick vi åka berg-o-dal-bana. Turbulens vara bara förnamnet. Härligt med "free fall" i vad som kändes som flera sekunder. Kill i magen! Woho! Fast de flesta andra verkade inte uppskatta adrenalinskratten. Ehm. Jaja. Bara för att jag går igång på "fara"...
Väl nere på marken gick det snabbt genom immigration men det åts ju upp av att jag väntade på ett bagage i drygt en timme...som inte kom... Uh oh...
Kvar på bandet var dock en likadan väska som min, men utan mitt lås och med en annan namnlapp på. Den skulle till Fort Lauderdale. Kvinnan vars väska det var kanske tagit fel väska från bandet (dvs min) och traskat genom tullen och lagt den på transfer-bandet?
Det här var ju inte riktigt vad jag ville... Väskor som försvinner är jobbigt. Särskilt när man skall resa vidare och vidare och vidare. Argh! Det där sänkte mig lite och en anings irriterad (ehm, ok, jag såg ut som ett åskmoln) tog jag mig så genom tullen, genom en till säkerhetskontroll och till nästa flights gate. På vägen plockade jag upp en flaska vatten och en påse nötter, energibehov.
Satt och läste vid gaten tills högtalarutropet "The flight to San Jose has changed gate to A6". Vafna? A? Det var ju en annan terminal än den jag satt på. Gnisk! 30min och andan i halsen igen. Rusa genom hela B-terminalen (varför är alltid mina gater längst bort?), åka transfer till A-terminalen och småspringa genom hela A-terminalen (som sagt, längst bort, naturligtvis) och lagom komma fram till "Now boarding passengers with Zone 5" - mitt i prick. På planet och... Tada!
Ni gissar det. Right?
"Sorry sir, but could I please trouble you and ask a favour?"
Jajjebox. Den här gången var storyn att "jag är flygrädd, första gången jag flyger, vill sitta bredvid min mamma". Ok. Jag föll den här gången. Anledningen var antagligen en kombination av att den som frågade var söt, hade alldeles vattniga ögon av begynnande tårar och jag började bli seriöst trött (vid det här laget hade jag en uptime på 20 timmar).
"Whatever. Sure. Where's her seat?"
Så i stället hamnade jag i ett mittensäte. Gnisk. Nåja. Whatever... Jag kom fram till SJC med värk i benen, nacken och axlarna. Trött, omöjligt att sova. Fast jag snackade lite skit med killen i sätet bredvid som visade sig vara en rätt intressant person.
Väl framme på SJC skulle så domen komma om min väska kommit fram eller inte...
Hell yeah! Först ut på bandet till och med. Sweet! Fast jag tycker lite synd om kvinnan vars väska blev kvar i Atlanta...
Iväg från flygplats till hotell. Allt jag nu ville var att få duscha och sedan sova. Sömn. Aaaah...
Jag kom fram till hotellet, checkade in, hittade mitt rum och duschade. Sedan blev jag hungrig. Så jag tog mig ner till lobbyn för att hitta någon enkelt att äta. Ingen fancy restaurang. En macka av något slag och något att dricka skulle duga fint.
Svänger runt hörnet från hissarna och kliver rakt in i en enorm samling... Ehm... Ptja... Hur säger man det här utan att... Ehm... Well... En hel hög med... Eeeh... Folk i läder. Ahum. Och kedjor. Japp. Och koppel. Eeh, precis så. Masters and servants helt enkelt.
WTF!?! S&M-konvent på ett hotell i San Jose? Holy mother of... Det trodde jag inte inträffade i verkligheten.
Nåja. Jag fastnade i hotellbaren en stund, drack en drink, pratade lite med ett par av de som arrangerade konferensen men tackade nej till festiviteter. Sömn!
Kvällens mest skrämmande upplevelse: Ut ur hissen dräller en handfull halvdragna wobbliga (går inte att beskriva bättre, tänk er jello fast i mänsklig storlek) kvinnor i alldeles för tighta och för korta kläder, den ena fullständigt klär av mig med blicken, spinner och klöser lite i luften med ena handen och ler mot mig med ett leende som skulle fått hin håle själv att framstå som en oskyldig dagisfröken. Yikes! Twilight zone!
Jag både låste och hängde för dörrkedjan när jag väl kom in på mitt rum. Och somnade som en stock, sov i hela sex timmar och vaknade med ett ryck när klockan tyckte "dags att gå upp annars missar du din flight till Vegas".
Så nu är jag i Vegas. Men det får bli ett annat inlägg...
