Lögner

Så har man drabbats av ett av livets största motgångar.
Något som gräver stora hål i själen, som tär på energin och som får svälten i afrika att te sig som ett mindre problem (kom igen, egentligen är ju det bara ett ekonomiskt problem - släng tillräckligt med pengar på det så försvinner det).

Och vad gör jag då?
Jag lägger på en mask, håller mig igång, låter bli att för tydligt visa hur hårt det egentligen tar på mig.

Sorry världen, men jag kan inte visa känslor av den sorten när det är fler närvarande.
Jag kan inte sitta på en publik plats och prata om så djupa saker.
Jag kan inte prata med vem som helst om det.

Jag vill mest bara spränga något och se när lågorna tar fart i kropparna som kastas ut ur byggnaden av trycket. Jag vill slå med mina egna nävar och se blod och tänder lossna. Jag vill känna ilskan få grepp om mig och bara följa dess nycker.

Men så kommer den civiliserade delen av hjärnan och säger stopp, tar tag i det, bearbetar det djupt inombords, fäller en tår när ingen annan ser, skakar av ilska när jag är ensam, blir slapp i hela kroppen av apati, och går sedan vidare. I alla fall utåt sett.

Det finns ingen tid till att "vara svag". Det är på med stålmannen-dräkten som gäller nu.
"Stabilt som fan!" som Dr. Alban skulle ha sagt.

Lägg skiten åt sidan. Höj blicken mot framtidens horizont. Gå vidare.

Fråga mig inte hur jag mår - mitt svar kommer i alla fall att vara en lögn...

On the road again...

Något år skall jag helt strunta i allt vad resande (kring jul/nyår) heter.

Kanske nästa år?

Ja, det säger vi.
Nästa år skall jag inte resa något under hela december/januari.
Så, då var det bestämt!

Bodström #2

DN har nu kommit fram till (ungefär) samma sak som jag...

Vi kan ju hoppas att det kan skapa lite mer debatt kring vad vår käre justitieminister lägger fram för förslag framöver. Min förhoppning är att han inte hinner göra så mycket mer skada den lilla stund han sitter kvar där.
Det är val i höst, och då hoppas jag på att packet byts ut...

Politiska postningar... Hm. Nästan lite för seriöst för juletiderna.
Nåja, ta en pepparkaka och gå vidare med vardagslunken. Det är nog inget att bry sig om i alla fall skall ni se.

The future looks so bright I have to wear shades.

Signed in blood

Nu är alla papper underskrivna. Av både mig och min närmsta chef.

Det innebär att jag har sålt min själ...igen...

Själar tycks vara som fina viner - de ökar i pris med åldern.
Jag skall nog se till att bli riktigt gammal. ;-)

I övrigt har jag nu påbörjat något som skall kallas semester. Dvs jag är ledig och skall INTE tänka på jobb. Lättare sagt än gjort...
Har lite kluringar på saker som jag vill få ner på papper, så vi får väl se hur mycket rastlöshet och tristess jag hinner upparbeta på en vecka. Jag tar nog med mig datorn - utifallatt...

Dagen spenderas med tvätt, städ och disk. Drar från sydlandet imorgon och vill ogärna komma tillbaka till en stökig lägenhet om ett par veckor.

Får väl se om jag petar något här de närmsta veckorna eller inte.
Om inte så får ni alla ha en trevlig jul och en juste nyårsafton.

+++ath

Bodström

Jag tror han har tittat på för många amerikanska såpor i sitt liv.
Kanske sitter han hemma i soffan på kvällarna med "justice channel" (eller vad den nu kan tänkas heta) och suckar djupt över att han inte kan få vara med och driva något liknande på svenska. Kanske är det språket han inte förstår så väl, så han så hemskt gärna vill göra detta...

Som om det inte räckte med all lobbying han gjort bland EU-ministrarna för att få till ett ännu starkare övervakningssamhälle där rättssäkerheten läggs på hyllan för att tillfredställa hans önskningar om att veta vem hans kollegor ringt till och mailat med på sin fritid...

Kan man inte få ange vem man inte vill ha i riksdagen?
Vi har ju små listor där man kan kryssa för folk som man vill rösta på, men jag tror det är dags att inför listor för de man vill rösta mot nu...
Han börjar gå mig på nerverna mer än herr Göran, och då är det fan-i-mig illa.

Usch. Jag vill nog bort härifrån snart.

Borde man...

Kanske beställa tågbiljetter innan tåget avgår?
Hmmm...

Äh. Det går alltid ett till. Jag har fortfarande inte bestämt mig för exakt när jag lämnar skånelandet, så då kan jag ju inte beställa någon.

Slutar väl med att jag får hyra en bil för att kunna ta mig "hem" till jul. ;-P

Ho ho ho

to the mine we go...

Arbetsdag idag.
Sitter fortfarande med förmiddagskaffet, tog mig lite sovmorgon.
Telefonen är på och jag har 30 minuters inställelsetid.
Det är "panik" på jobbet... Saker som Måste Bli Färdiga. System som beter sig Underligt. Och alla i min grupp är bortresta eller har förhinder i helgen. Själv har jag inget liv så jag tog supporten...

Å andra sidan måste jag göra annat jobb också, så det där med support/jour är inte så betungande.
Så snart kaffet är uppdrucket och alla punkter är nedplitade i "att göra"-listan (så att jag faktiskt får gjort det jag skall ha gjort i helgen) så skall jag ändå in till jobbet.

Det känns rätt bra trots allt.
Nattens sömn fick mig i lite bättre balans igen, även om arbetstimmarna är farligt många även denna vecka. Kanske blir det färre timmar när jag inte längre är konsult? (Yeah right, who am I kidding?!)

Det börjar närma sig tiden för årskrönikor också. Jag har börjat fila på min...
Det är en rätt bra övning att göra, det där med årskrönikor. Man drar sig till minne hela året i destillerad form. Ups and downs. Saker som varit viktiga, saker som påverkat. En viktning av året.
Det är ett par veckor kvar, än kan mycket hända som stjälper året åt ena eller andra hållet. Men i stort kan vi nog säga att året varit en studie i död och pånyttfödelse, både bildligt och bokstavligt.

Nehepp.
Dags att dra sig ut till jobblokalerna.

London efter nyår

6/1-06.

Funderar på det...
En hel natt med massor av skön psytrance.
Prometheus @Telegraph, Brixton.

Det är många dagar till den sjätte... Alldeles för många...

Time...

Ticking away.

Det är en knapp vecka till dess att jag (äntligen) skall ha lite semester.
Fram till dess har jag fyramiljardersmiljarder saker jag måste få ordning på, lämna över, briefa, planera för, avsluta, rapportera. Allt för att slippa vara nåbar (ok, jo, två av cheferna har mitt privata nummer - Om Skit Händer!) under de tre veckorna jag planerat att inte vara nåbar.

Till råga på allt så faller saker sönder åt höger och vänster.
Saker som Verkligen Inte får falla sönder!
Fram med plastic padding, eltejp, gips, ståltråd och karlssons klister...
Det är dags att leka McGyver och göra underverk som får den kristna guden att framstå som en treåring med Duplo®.

"Jag har ju hela helgen på mig."
Och ja, det är den som kommer att gå åt. Jobb varenda vaken timme. Saker Måste™ fixas så pass att det håller till dess att vi sparkat jävligt hårt på de som egentligen är ansvariga för sådant här och fått dem att lösa problemet (vi kan inte bara släppa sakerna i knät på dem heller, för det måste fungera tillräckligt väl medan de hittar orsaken. Så vi panik-patchar hela tiden. De är inte direkt snabba de inkompetenta jävla arslena! (Ursäkta språket, men jag är verkligen förbannad.)).

Jag är, som kanske märks, inte på ett direkt stårlande humör. Och det lär inte bli bättre än på ett tag heller.
Semestern är verkligen något jag behöver, låt oss hoppas på att det verkligen blir en det här året...

Nopes

Jag hade varken skjorta, slips eller kostym på jobbet idag.*

Däremot har jag suttit i möten nästan hela dagen.
Hmm. Is this how it's going to be?

Veckan börjar med spurt... Det här kan inte bli mycket annat än total burnout lagom till jul känner jag. Fasen vad jag längtar efter ledigheten. Det känns i hela kroppen att det är dags att stänga av en stund nu. Skall bara pusha mig igenom den här veckan också...


*) Nej, jag gick inte naken till jobbet. Jag hade andra kläder på mig. ;-P

Vän Av Ordning

...undrade om jag drack upp hela flaskan, eller om jag hällde de dyra dropparna i slasken efter ett glas.

Kära Vän Av Ordning,

Ja jag drack upp varenda en av de gudomliga dropparna.
Varenda bubbla fick smeka min gom och minsta droppe av vätskan min strupe.
Men nej, kära Vän Av Ordning, jag blev inte ens märkbart onykter. I morse vaknade jag alltså pigg och utvilad vid tio (woho! Tre timmars sovmorgon!), drack mitt söndagskaffe (idag var det Aceh-kaffe, så snuskigt politiskt korrekt att jag nästan måste ut och stampa kaninungar för att inte framstå som en Aktivist™ med palestinasjal och fotriktiga skor) och läste DN utan minsta antydan till huvudvärk eller trötthet i kroppen.

Det är så här...

definitionen på att vara ensam är tror jag.



Skål på er...

Kostym?

"Vi förväntar oss att du har kostym och slips på måndag då..."

Det var kommentaren från killarna i min grupp när jag sa att jag tackat ja till tjänsten.
Bah! Ingen slips här inte!
Dessutom påbörjas ju inte tjänsten förrän efter nyår, så jag får väl kompensera för framtiden genom att gå klädd i träskor, jeans och urtvättade t-shirts med teknikreklam på...

Jag fick så många glada tillrop och hurranden igår att jag nog fortfarande har rodnad på kinderna av ödmjukhet. Usch. Jag tycker inte om komplimanger, jag kan verkligen inte hantera dem. Jag gör ju bara vad jag kan, inget speciellt med det...

Cheferna jublar. Killarna i gruppen tycker att det är helt rätt väg att gå, samtidigt som de utrycker en önskan om att jag "inte flyttar mig så snabbt" eftersom de vill ha kvar mig som teamleader. Jag antar att det är ett gott betyg på det jag gör, sagt på ett sådant där ordlöst manligt sätt som bara tekniker kan.

Jag känner en viss press inför mina framtida prestationer... Det känns som att jag inte har råd att tappa farten, att snubbla någonstans, att köra fast. Jag måste prestera, och prestera förbannat bra. Det finns ingen medelväg, det finns ingen "lite lättare" stig att traska på. Det är den kurviga alpvägen i 180 som gäller, det är den bild jag målat upp senaste två åren och det känns som att jag inte kan ändra på den. Jag har bara två lägen - 100% commitment eller inte alls.

Nåja, det går säkert bra. Jag kan inte göra mer än mitt bästa, allt annat är bara fånigt att ens försöka sig på.

Det är nervöst som fan...
Och vuxet.

Plötsligt känns det som om det blev en kommunistisk femårsplan av mitt liv.
Ansvar, framtidslöften, planer, utbildning.

Inget "kringflackande" på ett tag. Dags att leta upp en mer fast bostad att slå mig ner i. Dags att "ta tag i sitt liv".

Framförallt: Dags att bygga upp en ordentlig bekantskapskrets här nere. Jag verkar ju bli kvar några år...

Nämnde jag att jag tycker det känns vuxet?

An offer

...I can't refuse.

Jag skall "tänka över det".

Jag har redan bestämt mig.

Nervöst. Men samtidigt otroligt skoj.
Utmaning och förtroende.

Det känns så...vuxet...på något sätt.

Fasen. Heh. Det är först nu det känns att jag passerat trettio. Plötsligt medveten om min ålder, jag tror inte att jag skulle ha blivit tillfrågad om detta när jag var 25...
Disco.

Det blir nog lite skumpa i helgen, bara för att... Man skall ju unna sig saker när det går bra.
Någon som vill vara med och skåla lite?

BBB

Bored...Beyond...Belief!

Bored.
Bored I say!
Bored, bored, BORED!

Irriterad också.
Fan vet varför. Eller jo kanske. Men nej.

Pissig dag helt enkelt, dock utan att "något särskilt" gått snett eller hänt.

<senare>
Gjorde mig en mits ("slåsskudde på väggen" kan man nog kalla det för de som inte vet vad en mits är... Dvs en liten, något sviktande, "kudde" att öva slag mot) nu på kvällen. Av gamla kartongbitar och lite tejp. Värsta McGyver!
Den fyllde sitt syfte. Lite mindre frustration i kroppen efter en halvtimmes kuen-träning...

Situps är också bra mot rastlösheten. Det är svårt att vara rastlös när man inget hellre vill än att krama toaletten av magtrötthet...
Men nej, det gjorde jag inte. Orkade helt enkelt inte resa mig på en stund efter det passet. Fast lite besviken är jag på mina prestationer. Efter 200 situps (ok, i omgångar om 50 med en dryg minuts vila mellan omgångarna, dvs inte alla på en gång) så orkade jag knappt ens lyfta axelpartiet.

Bah! Bättre än så kan jag!
(Fast nu, en timme senare, så känns det som jag nog skulle kunna slita mig igenom ett par till. Hmmm. Om man skulle...)

När spykänslorna och armtröttheten lagt sig tillräckligt så satte jag mig ned en stund och försökte hitta lugnet. Det infann sig inte riktigt, men jag lyckades nog sopa bort lite molniga tankar. Ett par vändor form efter det gjorde att den mesta irritationen gled bort till bakgrunden, men den moler lite där bak och vill fram.

Måste hitta orsaken, eller i alla fall den där hävstången med vilken jag kan fösa den åt sidan och gå vidare.

Två veckor kvar till ledigheten... Den behövs nog.

If...

...there is something I can say.
...there is something I can do.

Anything.
Anything at all.

I will.

Du vet var jag finns...

Gnapp, gnask, gnisk...

Lätt irritation...
Rastlöshet...
Frustration...

Gnagande...
Gnagande...
Gnagande...

Saker som inte hjälper:

• Siu Nim Tao
• Kuen
• Skrotlyft
  
• Meditation
• Tekken

Jag lyckas inte komma ned i avslappningen i meditaionen. Jag rycks hela tiden upp och loss av irritationen inombords.
Träning hjälper inte heller, jag blir bara än mer "pissed" när jag tränar styrka, och lugnet i formen (Siu Nim Tao) som annars brukar infinna sig blir bara en molande känsla av rastlöshet och meningslöshet.

Kan inte släppa tankarna, men känner att jag verkligen borde...

Lättare sagt än gjort.

Ett par varv till med formen, så kanske...

Soffa!

Nu! Äntligen!

Soffan står i mitt vardagsrum.
Fin och ny och skön och min min min.
Jag har en möbel... Oooh. Känns lite vuxet och bofast på ett sätt. Jag blir nog kvar i Skånelandet ett tag till, för jag vill inte flytta på den igen på ett bra tag. Ouff!

Det var lite Dirk-vibbar i trappan där en stund... Heh. Soffor är bökiga saker att flytta på.
(Tack, tack, tack för hjälpen!)

Egentligen vill jag mest bara sjunka ned i den och sunka med en bok eller en film resten av dagen.
Men se det kan jag inte, ety jag har lovat brunchflickan en fika i eftermiddag.
Dags att fixa till sig, ta sig till caféet och vara social och trevlig.

Sucker!

Ok, jag vet.
Jag har en svag sida för personer som behöver hjälp.
Jag är otroligt blödig ibland.
Bryr jag mig om personerna så är jag beredd att göra nästan vad som helst för att ta hand om, hjälpa eller trösta dem. Oavsett om deras lidande är självförvållat eller inte...

När så en ynklig liten bakistös piper om Proviva blåbärsdryck så är det klart som fasen att det kniper lite i bröstet på mig och jag kilar iväg till affären för att Fixa™.

Visst pikar jag en del när det är självförvållat, men jag lider samtidigt med personen. Emapti är en knepig känsla...

Vilket får mig att tänka lite på mitt förflutna som rollspelare (Japp, I was a complete nerd! Numera är jag bara lite nörd. När jag blir stor skall jag vara en cool kille med världsvana och ingen annan nördighet än att följa börsen och företagens delårsrapporter.)... Av någon anledning (kanske var jag så pass självmedveten redan då?) hade mina karaktärer alltid hög karisma och empatiska förmågor. När vi spelade Mutant® var jag empatiker, hade förmågan att verkligen känna med, sätta mig in i och förstå mina med- och motspelare. Det var de attributen jag alltid spelade upp så högt som möjligt.

I rollspelens värld skall det väl tilläggas att denna förmåga oftast användes för att manipulera och "hantera" andra. I verkligheten är det inte alls så nej. Nu känner jag medlidande och mår själv lite dåligt av att nära och kära gör det. Frågan jag ställer mig är "Vad skulle jag vilja att mina vänner gjorde för mig när jag mår så?" och så gör jag det... Att försöka utnyttja situationerna eller "få ut något av det själv" skulle aldrig falla mig in.

Ibland vill jag bara ge hela världen en varm kram... PLYCHFARBROR!

Ja, som sagt. I'm a sucker.
Men, men. Jag är åtminstånde medveten om mina svagheter...

Siu Nim Tau

Jag har börjat träna igen.
Inte aktivt i någon "klubb". Bara hemma. Men det är en start i alla fall.

Jag gillar inte politiken kring kampsportstränandet. Det konstanta jagandet efter graderingar och penninghungern bland tränarna.
Jag är ute efter "den perfekta motionen", jag struntar blankt i vilken grad/kyu/dan/foo jag eller mina medtränande har.

Wing Tsun är för mig just det - den perfekta motionen.

Jag måste erkänna att jag är ringrostig. Vissa saker sitter långt inne, jag har inte samma rörlighet i armarna och handlederna som jag hade då jag var som mest aktiv. Men det kommer nog igen, om jag nu bara håller igång det här.

Det är meditativt, och det är bra.
Det mer explosiva får vänta, just nu är jag "bara" ute efter att arbeta upp den stabila grunden igen.

Annat meditativt och hjärncellstimulerande är The Loom. Jag har nämnt den tidigare, men den tål att nämnas igen.
En av de få bloggar jag följer "slaviskt"...

Pälsboll

Kalla mig knäpp, men jag gråter en skvätt.

Min syster ringde mig just för att tala om att Lovisa nu somnat in.
I nästan tjugo år har hon funnits där när jag varit hemma.
Man fäster sig vid någon som varit med så länge, oavsett om det är en människa eller en knäpp liten pälsboll med svaghet för ost.

Jag tycker om pälsbollar, ibland nästan mer än människor...
Det lugn de utstrålar, den balans de ger, den värme de delar med sig av genom sin blotta närvaro.

Lovisa är, förlåt var, alltså vår ena katt. Och nu tog åldern ut sin rätt.

Fan... Saknad...

Våld!

Jag har nu ett litet "TV-spel".
Till det har jag bara ett enda spel - Tekken 5.

Sweet...
Jag har just manglat bort ett par timmar med totalt meningslöst våld.
Jag har lite ont i musklerna i högerarmen (pga allt tryckande på knapparna) och det känns rätt skönt att rensa hjärnan så där ibland.

Mer TV-våld åt folket!

Stuff

Det blev ju ingen soffa i torsdags, som det skulle ha blivit.
Nu skall den istället dyka upp på tisdag (med uppbärning den här gången).

Så nu är frågan: Hinner "nätbutiken" leverera TV'n först, eller hinner Seating Concept leverera soffan?

Japp. Jag fick nu tummen ur röven och beställde mig den där TV'n. Så nu måste jag väl börja betala TV-licens också (Vågar vi gissa på hur lång tid det tar innan de hör av sig med sin lapp, fylld med dolda hot om sniglar på ögonen och gential stympning, den här gången? En dag, två?)... Jaja, det får väl bli så då. Jag är en laglydig sucker som inte vågar käfta emot Pappa Staten (och Göran måste ju ha råd med sin herrgård, så det är klart att jag skall stödja honom genom min TV-licens, för jag är fan övertygad om att det mesta av alla dessa avgifter och skatter går rakt ned i politikernas fickor. Ja, jag avskyr verkligen politiker!). ;-P

Så nu måste jag bara hitta ett bra surround-system också. Med tanke på hur lång tid det tog att bestämma sig för en soffa och en TV så lär jag inte ha någon surround-anläggning förrän lagom till sommaren eller så... Jag har lite beslutsångest ibland ja...

It's a small world...

Var ute på krogen igår (igen!), ett par bekanta som var nere från Stockholm (skulle på något bröllop tror jag).
Med ut och äta skulle även två polare till dessa bekanta.
Ok, kan ju vara skoj och träffa lite nytt folk tänkte jag.

Killen dök upp och det hälsades lite.
"M kommer lite senare, hon fastnade på vägen."
M är då fästmön till killen i fråga.
Så vi sätter oss och beställer in varsin öl i väntan på M.
Så dyker då denna M upp...

Men! Världen är för liten!
M visar sig vara vår koordinator på jobbet, en person jag alltså har tät kontakt med dagligen.
What are the odds?..

Till dess att någon har överbevisat mig så kommer jag att tro att världen egentligen bara består av ca 300 riktiga personer, resten är statister.

Jag vill av från den här planeten nu. Den börjar kännas jefvligt trång...

Dagens freud

"När du vill får du ta med dig lite äpplen om du går."

Hur var det nu? Skulle jag lära mig att ta hintar? ;-)

(Je je. Jag vet. Det var inte en hint, det var en "jag är nog lite trött"-miss i ordföljden bara. Men ganska söt liten freud ändå.)

Manchester

Jag var ute "på lokal" igår.
Det kändes som det nog var dags för en sådan sak nu. Går inte ut så ofta, då det sällan ger mig något, men igår var det en lite speciell klubb - Manchester musik.
Dvs det skulle spelas gamla Joy Division, 808 state, Stockholm Monster mm. Samt att de skulle visa tidigare opublicerat material i form av live-inspelningar och intervjuer på biografen.

Det skall tilläggas att jag även bestämde mig för att det nog vore en bra sak att doppa hjärnan i lite lösningsmedel för att släppa allt vad jobb heter ett tag också.

"Alkohol, alkohol, du ger mig vad jag tål, alkohol" eller nåt...

Vi traskade dit vid elva, bara för att mötas av en tom lokal (ok, det var väl fyra pers där eller nåt), så vi satte oss på en pub en bit bort (det går inte att prata i den ljudnivå som redan var på klubben) och tog en öl och snackade skit en stund. Strax efter tolv var det fler folk på klubben så vi traskar in.
Ytterligare öl införskaffades och vi stod och lyssnade på musiken och försökte prata i den nu ganska ordentliga ljudnivån...

Vi kände oss gamla... Herregud! Snittåldern var säkert inte många dagar över 18 innan vi klev in genom dörren.
Bion traskades upp till istället. Lite roliga live-set och nästan lite för mycket sjuttio-/åttiotals nostalgi.

Traskar ner och lyssnar på musik igen. Och då...
Har precis köpt en öl, står och pratar med M och får ögonkontakt med... Ohmigod... Vadsjuttonärdethonheternudå? Meeeeeen! Inte glömma namn. Såg hon mig? Pinsamt om hon kommer fram och hälsar och jag inte för mitt liv kan komma ihåg hennes namn! Shit! Vi "dejtade" för fasen under en (för någon som inte "dejtar") ganska lånt tid...
Och här försöker jag nu febrilt gömma mig bakom M samtidigt som jag förklarar att kvinnan till höger om honom alltså är "hon som jag nu inte minns namnet på" och M försöker att "diskret" spana in kvinnan som alltså står en halvmeter ifrån honom - mindre lyckat.

M ler och försöker hjälpa mig att komma ihåg, det går mindre bra.

Hjärnan arbetar på högvarv och jag finner samtidigt situationen rätt komisk. Vad gör hon där? Det här är ju inte alls den typ av musik som hon lyssnade på. Väl? Eller... Nej, definitivt inte.
Världen är förbaskat liten.
Och då kommer räddningen. Jag har kvar hennes telefonnummer i mobilen! Woho!
All hail large contact books!
Efter att ha skummat igenom "alla kvinnonamn som inte är 'nära vänner'" så hittar jag det.
T... Just ja! Så var det hon hette.
Pustar ut och vänder mig om. Blickfång igen.
Igenkännande.

Och så vidtar den där sociala leken då man låtsas att man inte aaaaaalls kände igen varandra vid första ögonkastet utan det är alltså nu som är första ögonkastet.
- Men heeeeeeeeej! *stort leende* Vad gör duuuuu hääääär?
Artighetsfraser, förvånade utrop och frågor utbyts i en rask takt.

Det visar sig att hon är där med en anings överförfriskad kavaljer. Någon som under resten av kvällen blir rätt komiskt även det.
M - Woha! Vilken blick du just fick!
Jag - Ehm. Jo, jag noterade det...
M - Jag tror hon ångrar sitt val av sällskap just nu...
Jag - Kanske det...
M - Kom igen. Släpp munkstatusen och gå hem nu! Jefvligt snygg, och om jag minns rätt så är hon förbaskat intelligent också.
Jag - Kanske det...

Hon fortsätter att pendla lite mellan att dansa med sitt sällskap och att söka ögonkontakt med mig under tiden. Vi "råkar" hamna bredvid varandra både i baren och vid dansgolvet.

Vi pratar i alla fall vidare under kvällen. Eller, ptja, skriker till varandra genom den höga musiken. Snabba statusrapporter om vad som "hänt sedan sist" avklaras och lite andra bitar. Ju längre kvällen går desto närmre måste man stå för att höras. Verkar det som i alla fall.
För frammåt två-tiden behöver hon slingra sig lite på mig för att höra vad jag säger och hennes sällskap tycks ha hittat någon annan att lägga armarna runt.

Och nu kommer då min inte helt lysande lösning på det här...
"Vad sägs om brunch imorgon?"
Men hallå!? Var fasen kom det där ifrån? Brunch? _Imorgon_?
Jag har fan helt tappat stinget...

Nåja. Vi skiljs åt med en kram (kanske så där en anings för lång för att egentligen vara en vänskaplig hejdå-ses-kram) och en tid för brunchen.

Så nu sitter jag här och försöker att inte vara allt för bakis. För naturligtvis blev jag ju det just idag. Resorb, juice, smörgås, kaffe, kaffe, kaffe!

Note to self: Take a hint when it's slapped in your face!
Answer to self: Kanske det...

Blogger TP

Jag förlorade i TP, men vann i NE.

Vet inte om det säger mer om mig eller om mina opponenter iofs...

Dags att sova.

One of those days...

Dagen har präglats av "men-varför-i-hela-friden-glömde-jag-bort-det?!".
Den började i morse med att jag glömde ta på mig ringarna för att jag hade så bråttom till jobbet (för att fixa en sak jag glömde göra igår och som var tvungen att vara fixad innan andra började använda systemet. Se! Redan igår började alltså glömskan!).

Och det har ju inte alls varit en källa till irritation idag? Neeeejdå. Inte alls...
(Mina ringar är som en extra del av min kropp, jag blir knäpp av att inte ha dem där. Går hela tiden och tycker att jag känner mig naken, att något saknas och blir konstant påmind om att jag inte har dem på mig då tummen letar sig dit för att snurra lite på den ena eller den andra.)

Sedan glömde jag helt bort att det var dags för lunch... Vid 13 undrade jag varför jag kände mig lite hungrig. Hm. Go figure! Jag var på jobbet vid strax efter sju, klart som fasen att jag var hungrig vid ett.

Sedan glömde jag bort ett möte, och kom därför för sent, för att jag satt och åt lunch.

Och så glömde jag att ringa möbelfirman innan 18 för att fråga om min soffa kanske är på gång snart. Och så glömde jag att handla på vägen hem.

Alzheimers?
Antagligen, jag börjar ju komma upp i åren. ;-P

Och för att verkligen göra min dag komplett så har Radiotjänst lämnat hit ett brev och tyckt att "Hörru!? Du har säkert TV - betala! Alla, precis ALLA har TV. Så det så! Betala nu!".
Jag har ingen TV! Go away! Försvinn! Sluta tracka mig!
Jag skall nog fasen anmäla dem för trackaserier... Fast det är ju en statlig organisation, så det är klart att de får bedriva sin verksamhet med precis vilka medel de vill. *gnnnnh*

Tur att man är så lugn och snäll som man är...

Nu skall jag stänga av hjärnan helt med lite dålig film. Det är inte värt att försöka använda den i alla fall, det är uppenbarligen inte en bra dag för det...

The story of chocolate continues...

Med ett diskret ritch avlägsnades kartongbiten som höll ihop paketet. Den silvergläsande ytan glittrade så fint där innanför...







När så folien avlägsnats visade sig chokladen i all sin nakenhet. Doften av massiv Toblerone spred sig i köket.







Det kanske inte syns så bra på de tidigare bilderna. Men bitarna är verkligen STORA. Snabb överslagsräkning ger att vardera bit borde väga ca 375gram. Trehundasjuttiofem(!) gram. Det är mer än en "stor" chokladkaka...




Så när kommer ni förbi och hjälper mig att äta upp den? Den "måste" vara slut innan den 18:e januari, så det är bara att börja pallra sig hit och knapra...

Nostalgi!

Helloween!

Om jag skall dit?
Detkanduslådigibackenpåattjagminsanniminlillalådaskall!

Fast det är ett illa dåligt datum. Så min nostalgitripp kanske får utebli.
Intentionen är iaf att traska dit och röja loss som gammelfarfar på speeeeeeeed!

Tick...Tock...Tick...Tock...Tick...

Kanske är det något sådant det låter?
Den där saken som påstås finnas i våra kroppar (eller kanske snarare i våra av samhället indoktrinerade sinnen) och som kallas för biologisk klocka.

Den beskylls för allt från dygnsrytm till viljan att ha barn.

Och när man som jag har passerat trettio så förutsätts det att den inte bara skall ticka lite svagt i bakgrunden, dess slag skall formligen eka genom stan som en tolvtums fyrverkeripjäs när man passerar en barnvagn.
Jodå. Så är det.
Och om man mot förmodan inte skulle le stort, lägga huvudet på sned och se så där nyfrälst ut när man ser den lilla klumpen tulta omkring eller bara ligga och dregla inlindad i en stor filt så är det Något Fel på en.

Nu tillhör jag en slags mixad kategori.
Jag ler, jag ler till och med fånigt, och jag blir alldeles vedervärdigt gullig och charmad av de små liven. Om...
Och det är något jag inte nog kan förtydliga. Om och ENDAST om det är så att jag har någon relation till det lilla livets föräldrar!
Jag bryr mig inte ett skvatt om små knyten som jag inte har någon som helst koppling till. Ok!?
Tydligen är även det lite skadat...
Man skall Minsann(!) le och gulla och jollra och se nyfrälst ut mot Precis Alla små barn man ser.

Men nu gör jag alltså inte det.
Jag konstaterar att de finns, och det är ungefär allt.
Tydligen är jag då Trasig och i behov av Reparation. Jag betackar mig från det, jag tycker nog att jag trivs rätt bra med att vara som jag är (åtminstånde på den här punkten, vissa andra punkter skulle nog behövas gå över med vinkelslip och spackel).

Men de där små knoddarna som producerats av vänner... De är en Helt Annan Historia.
Gaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaawd!
Världens (just nu) sötaste lilla nystan satt i mitt knä i lördags medan jag drack latte (och torkade dregel, och reste den lilla krabaten upp, och satte den lilla krabaten ner, och gullade, och jollrade, och pratade, och log, och... Ehm. Hur fasen jag hann få i mig någon latte är ett mysterium.) och pratade med hennes mamma.

Ibland är det nästan så att man vill ha en egen. Men precis när man får den tanken så kommer verkligheten och biter en i nästan och man lämnar tillbaka barnet till den ömma modern. Dvs - barnet börjar antingen att skrika, eller lukta illa och skrika.
Det är då det är skönt att liksom inte behöva ta hand om allt själv, det är helt i sin ordning att lämna tillbaka knytet.

Men de är himskans trevliga att bara låna en liten stund...

The inmates are running the asylum!

Ibland funderar jag över vad jag umgås med för människor...

Jag undrar hur en utomstående skulle uppleva en fest med dessa människor.
Som festen igår till exempel...

Folk är inte riktigt kloka... Men jag gillar det.

Dagen går inte riktigt i hundraåttio, även om intaget av lösningsmedel igår var begränsat.
Antar att senaste veckornas jobb-belastning börjar ta ut sin rätt. Kanske dags att bara göra ingenting en helg eller två inom den närmsta tiden.

Nu skall jag mest bara plocka ihop mig och mina tillhörigheter och börja göra mig redo för tågfarandet. När jag blir stor skall jag ha ett eget jet-plan!

Dagens läsning: The Loom - om gener och parning. En söndag blir inte mycket bättre än så här. ;-)

Heartbeat

Jag vaknade i natt.
Vilket i sig inte är särskilt ovanligt eller intressant nej.
Det som tickade igång min nyfikenhet var dock det jag blev medveten om när jag vaknade.

Jag hade inte drömt mardrömmar, jag kunde inte minnas att jag drömt alls...
Jag bara vaknade helt plötsligt.

Dock var inte alla "system igång" så att säga. Jag noterade att jag var vid medvetande, men att jag inte kunde röra på mig - dvs jag kunde inte få kroppen att reagera på medvetna impulser.
Det är inte heller något särskilt ovanligt, det händer lite nu och då. Oftast när jag befunnit mig under stor press i ett par dagar - vilket man lugnt kan säga att jag gjort den senaste veckan.

Det som verkligen tickade igång mitt intresse var dock min hjärtrytm.
Eftersom jag inte kunde förmå mig att röra på mig, inte ens rulla över på sidan eller klia mig på näsan, så kunde jag inte annat än att ligga och iaktta min egen kropp.
Och hjärtrytmen fångade mitt intresse.

Den var tung, mycket tung. Det var som en slägga i bröstkorgen vid varje slag.
BAM! *tystnad* BAM! *tystnad* BAM! *tystnad* ...

Jag riktigt kände hur hela kroppen vibrerade vid varje slag.
Det var dessutom riktigt långt mellan varje slag. Två, tre, sekunder.
Pulsen snittade alltså på 20-30 slag per minut.

Efter ett par minuter (svårt att säga riktigt hur länge, man har inte världens bästa tidsuppfattning mitt i natten utan tillgång till klockan, men jag hann räkna pulsslag ett bra tag) minskade tyngden i slagen. De blev lättare, men med samma intervall.

Vid övergången från tunga till lätta slag kändes det en stund som om hjärtat stod still. Jag var så beredd på nästa stora tunga slag att jag helt missade ett par vanliga mjuka pulser... Sådant ger en anings oro ja - Ohmigod... Nu dör jag nog...
Men det gjorde jag ju inte, jag bara upptäckte inte slagen eftersom jag förväntade mig något annat.

Efter en stunds iakttagelse av den nya pulsen somnade jag om.

Hmmm. Nu är ju frågan. Har jag alltid så tung och låg puls på nätterna?
Nästan så jag vill införskaffa lite ball medicinsk utrustning och koppla upp mig och mäta under några veckors tid...

Utbildningsradion

presenterar - Jag och min Toblerone.
En liten nutidshistoria i precis så många delar som man behöver.


Eller skulle serien kanske heta "Min är STÖRRE!"...

Jag vet inte om jag någonsin kommer att äta den där. Jag kommer i alla fall inte äta hela, inte själv.

Någon som vill komma hit och äta chokladfondue?..

Where do I sign up?

Holy sh*t!
Now we're getting somewhere.
Sony har gjort tydligen ett patent på saker som kan bli riktigt riktigt skojiga.
I alla fall om man är en sådan där dåre som jag som helst vill ha en WLAN-koppling direkt till nervcentra och "heads up"-display över min vanliga syn så att jag alltid kan vara "uppkopplad".

Så. Var skriver jag på för att bli beta-testare?

Black Celebration!

Inte nog med att jag fått obscena mängder choklad (och dessutom bakar en kaka med obscena mängder mörk++ choklad till imorgon) - jag har fått konsertbiljett i present.

Depeche, i Köpenhamn, i slutet av februari.
Sweet!
Tacktacktacktacktacktack!

Dags att odla ut synthluggen nu kanske?..

Min syster

...är inte klok på en enda punkt!

Jobbade på som vanligt.
Vid 14 så kommer M (objektledare för en grupp vars projekt jag har en hel del att göra med) och frågar om jag
har tid en stund för att kolla på ett par saker vid hans datan.
Visst har jag det.
Traskar dit.
Frågorna rör dokument, design-dokument, och jag får en liten tanke i bakhuvudet om att "men va fan, det behövs ju inte sittas vid hans datan. Det här kunde han ju ha frågat när han ändå var vid min plats. Jaja, folk...".

Det tar väl fem minuter, sedan traskar jag tillbaka till min plats.

På min stol står det ett paket.
Paketet är stavformat med basen ~15x15cm och höjden ~60cm.

Huh?
Ingen i min grupp vill kännas vid att de ställt det där...
Hmmm...

Jag ser att det sitter en liten dekal på paketet. På den står det
"Ahlgrens" - dvs chokladdealern här i stan.
Inte kan det väl vara...

*känner på paketet*
Oh herre jefvlar! Det väger säkert 5kg! Det kan omöjligt vara 5kg choklad!

Hittar lappen som hör till. "Till världens bästa brorsa. /Syster"
Huh?
Hur har hon fått hit ett paket... Nåja. Bäst att öppna, det ser ut som om hela min grupp annars kommer att kasta sig över paketet i hopp om att det är snuskiga mängder choklad.

Öppnar.

Farändaini... Det är en GIGANTISK Toblerone.
4.5kg i ETT stycke!
Dvs inte massor med små Toblerone-kakor, utan EN stor.

Och här garvar jag läppen av sig i säkert fem minuter...

Syrran har alltså:
1. Hittat Ahlgrens.
2. Beställt en 4.5kilos Toblerone.
3. Sagt åt dem att den skall presentförpackas och att "V***** kommer och hämtar den".
4. Lyckats få tag på min chef (V*****) genom växeln utan att ha ett efternamn gå på. (Det finns ett par stycken V***** på bygget iaf... Men växeln har tydligen lekt detektiver med lite info som "de sysslar med 'foo'", "hennes chef heter nog M*****-någonting".)
5. Förklarat situationen för V*****, fått henne att hämta paketet och dessutom fått henne att lova att leverera den "medan han är på möte eller så, helst klockan 14, på måndag".

Underbart.
Jag ler fortfarande. :-D

Brädband!

Jag måste skaffa ADSL.
BRF:ens nätleverantör leker mer och mer jo-jo.
Det är olidligt. *netoholic*

Med tanke på hur många "nätprogram" jag har igång, som alla kräver inloggning, så blir det ett himla knattrande av användarnamn och lösenord.

Som test kör jag WLAN en stund från LSN. Det funkar bättre, men där loggas man ut en gång om dygnet (även när man betalar för tjänsten) i alla fall.
En gång per dygn kan man leva med iofs. Men trevligast vore om man slapp bry sig alls - klick, klick igång och snurrar för resten av livet.

Nackdelen med ADSL är att man måste ha ett telefonabb. Och det vill jag inte ha. Det är bara en onödig utgift för något jag verkligen inte använder.
Nej, jag använder inte fast telefoni. Inte ens om jag skulle ha det. Det finns ingen fast-telefoni-klient i mitt hem, och det kommer inte finnas någon heller.

Mobile is the way forward - goddamnit! (Och det säger jag inte bara för att jag jobbar inom telekom-industrin, utan för att jag verkligen inte ser nyttan med ett abb som är knutet till en fysisk plats.)

Kanske skulle jag bara sluta med "det där med internet" istället? Då skulle jag ju inte behöva bry mig. ;-P

"Men ååååh..."

Ibland är inte alla tomtar vakna där uppe på loftet.

Glad i hågen (vad sjutton är det för uttryck egentligen? Det låter rätt skevt när man tänker efter...) gav jag mig ut på "staden" för att shoppa mig lycklig. Dvs jag skulle inhandla ett drygt kilo choklad och en bunt ingredienser för att kunna tillbringa helgen med att bygga mig en (eller kanske två) Death By Chocolate.

Men se det skulle jag tydligen inte alls.

Väl ute på stan så upptäcker jag att väldigt många affärer har stängt.
Hmmm. Klockan kanske är för tidigt, tänkte jag och travade vidare med bestämda steg mot Chokladhandeln(TM).
När jag närmar mig börjar jag få Onda Aningar. Det är ingen kö utanför, det ser rätt mörkt ut, det är... STÄNGT!?

Menvafasenihvetenudå?
Tittar på klockan och tycker att de minsann borde ha öppnat för länge sedan.
Och då slår det mig - det är röd dag idag!

Neeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeej!
(Föreställ er Skriet tillsammans med raden ovanför så får ni en ganska bra bild av hur jag kände mig när denna insikt kom och slog mig hårt i bakhuvudet.)

Varför gör folk så här? Röda dagar? Söndagar på en lördag? Ur led är tiden!

*muttrar något om slappa slöa människor som tar ledigt lite hur som helst*

Snitt-tid

Jag satt och pillade med en liten årsstatistik ikväll.
Det börjar ju närma sig slutet på året och då gör jag sådant.

Om man slår ut årets (hittills) totala arbetstid på antal veckor (inklusive denna) så har jag snittat på 37timmar.
Det var ju inte så illa. Visst?

Ojdå... Glömde jag att säga att det är om jag inte haft någon semester?
*harkel*

Dvs om man räknar bort en vanlig semester (vet inte riktigt hur många veckor jag faktiskt varit ledig i år. Men det borde, om man räknar ihop alla strödagar jag tagit, bli någonstans i närheten av "en vanlig semester", dvs fem veckor) så blir snittet genast 42timmar.

Kan vi skylla på något i stil med att "jag satsar på karriären"?
(Bah! Fram till för någon vecka sedan så fanns inte ens "karriär" i mitt vokabulär. Så den lurar nog ingen, inte ens mig själv. Jag har helt enkelt inget liv, det är bara att erkänna!)

Nåja. Jag har haft förbaskat skoj under året som gått, så jag klagar alltså inte. Det är bara ett stilla konstaterande.

Jag lovar att ta ledigt i mellandagarna - OK?..

Cheezus!

Telefonen ringde vid åtta (på morgonen) idag.
Vid den tiden är det bara min privata mobil som är påslagen (jobbmobilen slås inte på förrän vid nio, annars hinner jag inte få något gjort), så det innebär att det är någon som Vet Hur Man Når Mig som ringer.
Jag tänker inte riktigt på vad det står i displayen (kom ihåg - det är på morgonen, jag har nyss kommit till jobbet och den första koppen kaffe är varken avklarad eller har hunnit börja verka) utan bara svarar.

- .......
- Hej bror!
- Oh. Hej syster. Såg inte vem det var. Du vet att klockan bara är åtta va?
- Jodå. Men jag har inte sovit särskilt många timmar i natt.
- Mhm?
- Det har varit ett j*la liv här utanför hela natten. Från två-tiden och frammåt i alla fall.
- Varför det då?
- Puben på andra sidan gatan har bränts ner.
- Jah... VA?
- Japp. I stort sett bara murstock och grund kvar. De har vattnat fasaderna på alla hus runt omkring hela natten medan de jobbat med släckningen, för att det inte skulle sprida sig. Så du kan ju gissa hur min natt varit... (Syrrans rum är alltså med "utsikt" åt puben till.)

Ibland förundras jag över hur mycket som trots allt verkar hända i den lilla hålan (ja det är en håla) där min familj bor. Plötsligt känns den här söderorten väldigt lugn och städad.

Bara att nämna "brand" ger dessutom aningens obehagliga flashbacks...
Jag kan känna röklukten komma krypandes upp i näsan, hettan mot min hud, andningssvårigheterna, det vrålande ljudet av trä som äts upp av elden...
Det är inte angenämt.
Jag tycker inte om trä som brinner. Antar att jag fortfarande inte bearbetat den biten av mitt liv ordentligt. Det är svårt att släppa. Till och med en så simpel sak som att grilla korv (nåja, jag äter ju helst inte korv då, men något annat kan ju grillas. Skit sak samma, det handlar ju inte om det som grillas nu, utan det som krävs för att grilla något, dvs eld, trä som brinner.) över öppen eld kan ge mig obehagskänslor.
Jag har tex en öppenspis här i lägenheten, men jag kommer (nog) aldrig att använda den till det den är tänkt att användas till.
Kanske ställer jag lite stearinljus i den. Stearinljus är ok.

*ryser lite*
Nej, nu skall jag fixa mig en kopp te och tänka på trevligare saker.

Men jag har ju inget...

Att lyssna på...

På samma sätt som andra "inte har något att ha på sig" när det börjar närma sig klockslaget för att svinga sig ut på stan en fredag/lördag.

Jag har 1500 album att välja bland.

Etttusenfemhundra skivor och jag har inget att lyssna på!

Vad fasen är det för fel på mig?

Det finns massor med musik. Musik jag tycker om, musik jag står ut med, musik jag älskar, musik som gör mig glad, musik som gör mig ledsen, musik som mest bara är. Musik, musik, musik.

Och ändå sitter jag här, bläddrar bland albumen, och kan inte hitta en enda låt som jag verkligen vill lyssna på just nu.

Ibland suger det att vara jag. ;-P

Lätta - när du bestämt dig.

Har du bestämt dig?

Med reklamröst skall det där alltså läsas.

Och ja. Jag har bestämt mig.
Nu är det bara en fråga om att komma överens om alla detaljer i äktenskapsförordet. Kan bli spännande. Det var länge sedan jag ingick sådant senast, jag minns knappt hur det var...

Så vem vet, det kan ju stupa på det finstilta. Även om jag inte tror att det kommer att göra det.

Kanske har jag då fler anledningar att hälla upp champagne på måndag...

Hoppas följande frågor inte behöver besvaras bara:

• I have strange and peculiar thoughts [true/false]
  
• I have had very strange and peculiar experiences [true/false]
• I often feel as if things were not real [true/false]

Det kan lätt tolkas så fel om man kryssar för "true" på dem...

Men jag menar... Vem har inte haft konstiga upplevelser och tankar? Jag känner nog ingen som kan svara nej på de två översta av de där frågorna iaf. (Den tredje är det nog fler som kan svara nej på; men rent filosofiskt kan man ju fundera över vad sjutton som är "verkligt" och inte. Det är bara det att man nog inte alltid skall vädra sina funderingar kring det med andra.)

Sweet

Var så i Stockholm över helgen.
Drällde mest runt utan mål och mening.
Träffade vänner och bekanta.
Tog det lugnt.
Pratade.

SHOPPADE!11!!1!
Uj uj uj. Sweet...

Jag är nu ägare till en riktigt läcker rock. Schnygg som fan helt enkelt!
Filippa K hittade jag den på.
Svart, knälång, figurnära, i ylle.
Fastnade direkt. Och efter att ha testat en i rätt storlek var det inte längre en fråga om jag skulle ha den eller inte - det stod mitt namn på den, den ropade mitt namn, den sjöng för mig och ville att jag skulle ta den med hem. Så det gjorde jag (se där, så lätt är det ;-P).
Hade jag inte gjort det skulle den ha hemsökt mina drömmar för evigt.

Hittade desstuom en SAND skjorta. Ruggigt snygg.

Och en halsduk, för att matcha rocken. Och för att om man har rock måste man ha halsduk, det är en universell lag (samt att man fryser om halsen annars).

Sedan var det lite fest också.
Halloween-tema.
Själv gick jag som Patrick Bateman. Något bara en person lyckades klura ut utan förhandstips eller hjälp. Jag vet fortfarande inte om jag skall tycka att det var skoj att han listade ut det, eller om jag skall bli rädd...

Bortsett från det vanliga "en fest är en fest är en fest" så var det dessutom trevligt att sitta på en kudde på golvet och diskutera Kinas framtida ekonomiska marknad med någon som verkligen är intresserad, som har vettiga saker att säga och som...
Hallå? *viftar lite med handen* Jag skriver här! Om du inte läser orden så kan du ju sluta istället för att låtsas som om du läser...

Ehm. Ja. Alltså. Var var jag.
Jo just det - Jag sa "Kinas framtida ekonomiska marknad". Ja, jag är seriös. Nej, det är inte en omskrivning för "grovhångel". Ja, jag tycker faktiskt att det är en intressant pryl (marknaden i Kina, inte hångel). Och det var mycket uppfriskande att ha någon att prata om det med.
Värdinnan avbröt oss och tyckte nog att vi var fåniga som pratade om sådana saker på en FEST! (Precis som de flesta läsare här antagligen himlar med ögonen och suckar lite när man nämner global ekonomi, dess inverkan på samhällen, arbete, politik och vardagsliv.)
Men men, man är inte mer än man är. Jag hade i alla fall väldigt trevligt.

Nu skall ta tag i de där sakerna jag borde ha tagit tag i istället för att resa omkring i helgen...

shutdown -h

Jag har fått ett erbjudande jag nog inte kan tacka nej till.

Jag behöver bolla det här med någon (även om logiken redan har sagt "ja" inombords så behöver jag "vädra" det en sväng).

Till dess att allt trillat på plats menatalt så kommer jag nog inte att göra några intressanta utsvävningar här (hah! Som om jag gjorde det innan?).

Thank you and good night...

Going postal...

Så var man då tillbaka från en snabbvisit i UK.

Resan dit gick bra, det var till och med lite rofyllt att sitta på flyget och inte kunna göra annat än att försöka slappna av och släppa veckan som varit.

Basingstoke är verkligen en håla!
Söndag kväll... Det enda jag hittade att äta var McD. Jag mår fortfarande dåligt...
Och det enda stället att hitta något att tugga lite på framför hotell-TVn (bortsett från hotellets roomservice då) var Texaco-macken runt hörnet.

Vafna!? Klockan var ju inte mer än 18! Det nog fasen mer liv i den svenska kuliss-hålan en söndagskväll än det är i Basingstoke...

Måndagen blev tidig. Upp vid 06 (efter att bara ha sovit fyra timmar, det tar alltid minst en natt att vänja mig vid en ny säng, fast jag måste säga att kuddarna var riktigt trevliga på HI) och jobb fram till 17.
Naturligtvis var inte allt på plats som skulle vara det. Så allt blev inte gjort som det skulle bli.
Men som M så fint uttryckte det "I think your presence here at least speed things up. We could have waited another month for the servers to be up an running...". Så någon nytta gjorde jag väl. Även om hela förmiddagen mest spenderades med att svara på mail och ringa chefer i SE för att reda ut andra saker.

Drog mig ut mot Heathrow redan vid 17 (flyget skulle gå 20), eftersom det var vägarbeten på M3 och dåligt väder - kan vara bra att ha gott om tid då.
Bwahahahahahahahahaaaa!
Där fick jag för att jag försökte vara smart och förutseende...
Visst - taxiresan tog sin dryga timme, men när jag hämtar ut mitt boardingpass (man checkar inte in på en flygplats längre, det sköter man via nätet juh) så står det på skärmen "delayed 20min".
Ok. Inte hela världen. 20min hit eller dit är ju inget...

Traskar så runt bland "taxfree"-butikerna på Heatrow. Hittar lite skönhetsprylar (dock inte till mig, det märke och den sort jag vill ha fanns inte att uppbringa på hela flygplatsen. Bah!), käkar en bagel och dricker en något bättre kaffe än de koppar jag fått hittills under dagen (varför varför varför!? Varför kan inte engelsmän ha åtminstånde samma sunk-kaffe som svenska företag? Till och med engelsmännen klagar ju på att det är blaskigt, och då är det fasen illa!), tar det lugnt en stund och inser sedan att det nu är en timme kvar till flyget skall gå.

Vad gör man i en timme till?
Traskar runt lite till...

Hittar en Krug Grand Cuvée till ett riktigt bra pris. Köpa!
Mmmm. Fin liten champagne.
Så där ja, då var åtminstånde en halvtimme borta (ja jag tar god tid på mig när jag botaniserar bland champagner och vin) och det kanske är dags att gå till gaten?

Icke!
Nu säger displayen "delayed to 20:55"!
Mendetvarvälsjälvafandå...
Vad har jag gjort för att förtjäna detta?
Inser inte SAS att jag är trött och lite grinig nu?
Varför gör de så här mot mig på en måndag kväll?

Traskar så runt lite till, köper en whisky mest bara för att det är skoj att shoppa och för att det får tiden att gå lite snabbare. Någon Annan(TM) kanske får glädje av den...

Sätter mig i en väntsoffa och stirrar på informationsskärmarna.
20min kvar - Inget gatenummer...
10min kvar - Inget gatenummer...
*börjar ana oråd igen*
1min kvar - Inget gatenummer...
5minuter sedan det skulle ha gått enligt förseningsinformationen - inget gatenummer...
21:10 - Gate 2!

Woho! Woho! Ready for take off!!!

Så. Nu gör jag kvällens andra misstag - jag skyndar mig till gaten!
I min naiva lilla värld så är det ju så att eftersom vi är försenade så vill alla, ja precis alla, komma iväg så snabbt som möjligt och därför tar sig alla till gaten så snabbt som möjligt för att vi skall komma iväg.

Bwahahahahahahahahaaaa!
Hurjvälanaivfårmanvaraegentligen?!

21:20 - jag sitter på flyget och svär tyst över att folk forfarande håller på att drälla in.
21:30 - Men vad i helvete!?! Är inte alla här nu? Skit i resten och flyg iväg för fasen!
21:40 - Så ja. Stäng dörrarna och dra!
21:50 - "This is your captain speaking..."
Och då var det ju inte för att säga "nu jävlar flyger vi", utan för att tala om att det kan ta en liten stund till innan vi får lämna Heathrow.

Nu ger jag upp. Stänger ögonlocken och försöker blocka ut allt småprat som är runtomkring mig (varför kan jag inte få ha mp3-spelaren igång? Killen bredvid mig får ju ha sitt digitala armbandsur igång!).
Vid 22 (vi är fortfarande på UK-time, ok) så börjar vi iaf rulla ut. Bara för att stå still ute vid startbanan istället...

Kom hem vid 00:30 (SE-tid), då flög piloten på rätt bra skall sägas. En resa som normalt sett tar 1:50 tog 1:20... Och i övrigt måste jag nog säga att det var kanske världens bästa pilot (bortsett från att han var usel på att ljuga - "problem med air con", yeah right - det betyder "cabin pressure problems" i mer klarspråk) - märkte inte starten alls, och landingen var även den helt seamless. Det bara vibrerade lite mer av att det var skrovligt underlag plötsligt. Men inget duns på väg ner, och inget "gupp" på väg upp. Klart bra. Den killen kunde sin sak.

Och där kan man ju tro att resan var slut. Icke!
För vid 00:40 (då jag tagit mig ut ur terminalen) så är det naturligtvis så att det inte går något tåg från Kastrup innan 01:16.

Tack H för att du guidade mig till 7/11 (som jag inte visste fanns där) så att jag iaf fick tag på lite vatten och en chokladbit... Vem behöver karttjänster när man har en H att sms:a? :-)

Taxin från andra sidan sundet gick iaf snabbt. Mindre än 15min att ta sig hem. Det är rätt bra jobbat. Så vid 2-tiden kunde jag ta min trötta lekamen och krypa ned under täcket.
Trött som en klubbad säl...

Så. Hur var er måndag?

Dags att...

Köpa filmvisningsanläggning!

Jag har plockat ihop en underbar uppsättning DVD:er som jag vill sätta mig ner och se i sträck (ehm, ok, det går inte riktigt. Men jag skulle gärna slappa bort en bunt timmar i en soffa framför filmvisaren nu.).
Kundvagnen som bara väntar på att bli expedierad (för jag kan ju inte köpa sakerna innan jag har en filmvisningsanläggning, visst?) innehåller:

• The Prisoner (complete series)
• Hellraiser (alla filmerna)
• Nightmare on Elm Street (alla filmerna - visste ni förresten att Johnny Depp är med i den första filmen? Ett måste för alla Depp-fantaster. *ler*)
• The Shining (tack för påminnelsen om den godbiten, "H".)
• Scanners (mmm. David Cronenberg.)
  

Ok. Det kanske märks att jag har ett sug efter gamla skräck-klassiker...

Fast Prisoner är inte skräck nej, det är bara så totalt underbart skevt och skruvat!
Engelsmännen är (nog) världens bästa producenter av TV-serier...

Dags att göra mig i ordning för resandet. "Pengar, pass, phone, (eeeh, där tog p-orden slut) e-ticket, note-book". Tar inte så lång tid att slänga ned i väskan, men jag tror fortfarande att det är något jag glömt... En gnagande känsla i bakhuvudet. Nåja. Det ordnar sig nog. Så länge VISA-kortet och telefonen är med så löser sig det mesta...

Welcome to paradise!

Hey poor, you don't have to be poor anymore
Jesus is here!
In the name of Jesus (Alleluiah!)
Feel like your life is going nowhere
Ten seconds... Standby
Jesus is the Son of God
Come in Jesus (Alleluiah!)
Oh God I'm a sinner!
I deserve to go to hell (Alleluiah!)
No Sex Until Marriage!
Oh God I'm a sinner, I deserve to go to hell
The bible said you keep him out in the lie
In the name of Jesus
Jesus is the Son of God
In the name of Jesus (Alleluiah!)
Hey poor, you don't have to be poor anymore
Jesus is here! (Don't tell the devil)
Hey poor, you don't have to be Jesus!

Mmm... Gammal goding i högtalarna...

<unsanity>
Sometimes it hurts. But if I ignore it - it will go away!
I know that which is bothering my senses, that which fills my every cell, is but a shadow of something far more great. Ancient, I guess they'd call it.
And I know it must not be allowed to grow.
For within darkness, no creature of light can be born.
</unsanity>

Imorgon far jag till UK.
Någon som vill ha något ur "TaxFree'n"?
(Ja ja. Jag ska ta med Salt&Vinegar crisps hem...)

Förälskelse förklard.

Mouhahahahahaha!

Jag gillar sådan här forskning. Ett steg närmre mina egna "sanningar" och "teorier" om att det "bara" är frågan om kemi, och att som sådan så kan man naturligtvis påverka det hela, och istället för att låta "känslorna" styra en själv så styr man dem.

Welcome to the future, where we act on knowledge.

[Scientific American]
The rush we feel when newly in love is not an emotion. It is a reward produced by ancient brain pathways that similarly motivate eating and drinking, according to a new, multi-institute study. The results indicate that during the intoxicating early stages of a relationship, "we are driven", says Lucy L. Brown, a neurologist at the Albert Einstein College of Medicine and co-author of the study. "The person we are in love with becomes a goal in our lives."
Brown and hear colleagues recruited 17 subjects who were 18 to 26 years old and had been smitten for one to 17 months. The researchers used functional magnetic resonance imaging to see how the subjects' brains responded to a picture of their beloved, in contrast to an image of an acquaintance. For every lovebird, gazing at his or her sweetheart activated the unconscious neural system associated with reward, which arose early in mammalian evolution to encourage vital behaviours. Other neural activity varied: for example, some individuals who had been in love for more than eight months had stronger signals in cortical areas involved in cognition and emotion.
Brown concludes that early romantice love is not an emotion but a motivational stage. The brain encourages an intense focus on the beloved through the reward system. Then, thanks to many neural systems linked to our reward circuitry, we experience other feelings. "When you are in love, you can be anxious, happy, sad or angry," Brown says, "but you still have a core feeling of loving the person."
Eventually Brown would like to follow relationships that last for years, to understand what happens "when people form attachments and what goes wrong when people don't," she explains. In the meantime, her group is studying personal rejection by showing subjects a picture of a recent ex-boyfriend or ex-girlfriend, which Brown notes "is not so rewarding."
[/SA]

Underbart!
Jag gillar när man kan börja förklara det som så luddigt brukar refereras till som "känslor".
Och ja, jag är väl lite extra glad åt det hela eftersom de är inne på samma spår som jag själv varit ganska länge (fast jag har inga forskarpengar att leka bort på att studera det hela)...

Tänkte bara att jag skulle förgylla er värld lite.

Klockan är sju...

Och jag har hunnit städa lite, vika in lakan och handdukar, bokat tvätt-tid, gått ut med sopor, ätit frukost, läst lite bloggar, skummat igenom nyheterna samt diskat.

Ja, jag vaknade tidigt.
Ja, jag har sovit ordentligt.
Nej, jag kan inte somna om...

Helg

Sägs det att det är nu.

Jobbade fram till halv sju ungefär. (telefon)Möten med amerikaner på västkusten gör att man behöver vara kvar på jobbet lite längre än man kanske önskar...

Har i alla fall fått på plats alla planer (bortsett från startdatum, eftersom jag inte säkrat alla resurser i projektet än) för ett pilotprojekt där vi skall försöka få ner byggtiderna än mer än vad vi redan fått under året.

Så idag har jag muntligt "skrivit under" på ett letter of intent.
Detta LoI innebär miljonkostnader om piloten går bra. Iiiik! Jag är inte riktigt van vid sådana pengabollningar.
Men å andra sidan kan företaget jag jobbar för spara mångmiljonbelopp på det hela. Så utgifterna får nog anses vara en piss i havet i alla fall.

Kvällen spenderas med musik och avslappning.
Skall in till jobbet på söndag morgon för att klappa om lite servrar, sedan drar jag till UK.

Skönt med lite omväxling, även om det är jobb där också.

Dags att släppa jobbet...för ~36h iaf. ;-)

Dags att söva ned mig...

För många timmar...

Det känns som om jag har feber, men det har jag inte.
Sov knappt i natt, så det gjorde väl sitt till.

Skall försöka ta lite sovmorgon imorgon, och dessutom traska hem i hyfsad tid.

Drar till UK på söndag eftermiddag och stannar till måndag kväll.
Tisdagen har jag redan sagt att jag inte tänker ta mig in till jobbet, jag får se om jag tar ledigt resten av veckan också (om det går).

Behöver vila upp mig lite, ladda batterierna en stund.

Postponed

Phew...

Skopje är skjutet på.
En vecka eller två. De hade inte fått serverparken på plats än, och inte nätkopplet heller. Och då är det ingen mening att åka ner.
Lite respit.

Passar bra. För jag vill helst vara hemma i veckan som kommer.
Men det ser ut att bli England söndag kväll till tisdag eftermiddag i alla fall. Om de nu bara kan bekräfta att deras servrar verkligen är i ordning för att sättas upp...

Det är underbart att inte veta hur morgondagen ser ut...
Kanske bäst att ha en väska packad och passat i innerfickan?

Bekräftelse

The following items have been shipped to [me]
1. The Merck Index
2. Soul Made Flesh
3. The Universe of Consciousness: How Matter Becomes Imagination

Mmmm... Soon they will be mine.
Mine...
All MINE!
*mad scientist laughter*

Vad gör man i Skopje en tisdagkväll?

Ja, ni läste rätt - Skopje.
Ja, Makedoniens huvudstad.
Ja, det där lilla landet som ligger någonstans på Balkan och som ingen vet ett dyft om.

Jag tror det är med Makedonien som med Eslöv - det är bara en kuliss!

Min kalender säger att jag skall dit i nästa vecka (till Skopje alltså, inte Eslöv), om inget annat meddelas imorgon.
Och om jag inte skall till Skopje så skall jag Basingstoke.
Dock inte lika länge. UK-prylarna kan fixas över en dag. Makedonien kräver tre.

UK-resan blir av även om det blir resa till Skopje. Det blir bara skjutet en vecka frammåt i så fall. Tur att jag inte är flygrädd...

Och så vill de att jag skall till Nürnberg också. Och till RTP (NC, USA). Men först efter årsskiftet antagligen...

Fattas bara att Tokyo anser att jag behöver vara på plats en stund också (fast det skulle jag verkligen inte ha något emot!)...

Join the army - see the world!
Det känns lite så just nu.
Fast utan vapen i packningen.
Tyvärr. Tror jag...

Vackert

Jag bara måste dela med mig av det här...

Grunden i det hela är Electric Sheep. (För den som missat det så är projektnamnet en tribute till Philip K Dick, men det utgår jag från att alla, precis alla, förstår bara de ser de två orden ihop.)
Gå in under archives och titta på alla fina generationer. Man kan drömma bort precis hur lång tid som helst där...

Och det jag vill peka på speciellt är Generation 165...
Scott Draves har gjort en musikvideo till musik av Alex Theory med/av renderingar från denna generation.

Hämta ner filmen. Ni kommer inte att bli besvikna. (Och blir ni det ändå så är det ert eget fel, inte mitt.)

För första gången har någon lyckats komma i närheten av att visualisera det som sker bakom mina ögonlock då jag slappnar av och skall sova...
Välkommen till min "galenskap"!..

TV

Man kanske skulle köpa sig en TV i alla fall.
När soffan har kommit om inte annat.

Känner för att sunka framför en "dålig" film, men det är inte så värst intressant att utsätta sig för det framför en liten datorskärm och dessutom sittandes på en köksstol...
Bekvämlighetsdelen i mig säger att jag bör välja "nej".

Skall kanske röja undan lite plast och kartong istället.
För att "inte ha något" så har jag väldigt mycket embalage liggandes i vardagsrummet...

Rastlöshet tror jag det kan kallas också.
I kombination med rörigt huvud.

En kanna te och en sopsäck! Kvällen är räddad! ;-P

Tankar kring...

Jag vill bara klargöra lite kring mina noijor om pengar...

Jag har inga som helst problem med att låna ut eller ge pengar till bättre behövande.
Det är (i min lilla mentala bubbla) skillnad på att hjälpa någon annan och att "göra onödiga saker för mig själv".

Och ja, jag har insett att det inte bara gäller pengar.
Det gäller det mesta.

Att unna mig själv något är svårt. Att unna någon annan något är lätt.

Jag är "hård" mot mig själv. Lite "du skall inte tro att du är något" kring det. Att jag skall veta min plats, inte sticka ut, inte glänsa, inte riskera att trampa andra på tårna med mitt leverne. Medmänsklighet med den lilla twisten att jag glömt (förträngt?) att även jag är någon annans "medmänniska"...

Samtidigt vill jag så gärna njuta av det faktum att jag har en god ekonomi. Låta inte bara kroppen njuta, utan även sinnena.

Antar att det enda sättet att få bukt med min avoga inställning till mitt eget njutande är att tvinga mig själv till att njuta. Hur skevt det än kan låta. För när jag väl har köpt/gjort det där som jag noijat mig över så länge så njuter jag verkligen av det...

Så med tvång menar jag då att faktiskt köpa mig den där lampan, TV'n, surround-anläggningen, den där massagen, eller vad det nu kan tänkas vara som jag funderar på, och sedan tänka.

För jag kommer ju alltid (nåja... Även jag gör dåliga inköp.) fram till att det var en bra sak att göra/köpa och att det var värt det.

Som fösta steg i min nya terapi (högst ovetenskaplig sådan) har jag nu köpt mig en bok som jag länge velat ha, men som jag alltid tyckt varit för dyr - The Merck Index.
Den dyker upp om en vecka ungefär. Kom till pappa!

picture post.

Jag hittade soffan i "nyhetsbladet" från SC.
Fast det blev en grynig bild, och jag fick inte med armstöden...
Och så är det en 3-sits som jag köpt...
Och så är den röd när jag får den...

Ehm. Ja ja. Ni kanske kan försöka föreställa er det hela. Hoppas ni har bra fantasi...


Update: Jag lyckades ta en bättre bild, med den "riktiga" kameran istället. Och så photoshoppade jag bort allt guck som var runt den (inklusive prislappen ;-))...

Det tar tid

Att lära sig att ha pengar igen.

Jag tänker alltid att det liksom inte blir något kvar frammåt slutet på månaden.
Att om jag köper kläder för några hundralappar så är jag på gränsen till att inte kunna äta.
Att det är onödigt att köpa saker som "bara är" utan att ha någon annan funktion än att ge någon slags sinnesro, då är det bättre att lägga pengarna på mat.
Att om jag varit på restaurang en kväll så måste jag äta knäckebröd i en vecka.

Det sitter djupt rotat.
Att "inte slösa".

Så idag när jag varit ute och beställt mig en soffa så får jag naturligtvis ångest efteråt.
Fanns det kanske en billigare?
Räcker det kanske med en nedsutten sak från Myrornas?
Hur skall jag ha råd att äta nu?
Vad i helvete har jag just gjort!?!

Jag fick titta på saldot på kontona flera gånger, ta ett par djupa andetag, räkna budget fram till årsskiftet, titta på "löneprognoser" mm för att till slut lugna mig och inse att det faktiskt inte gör speciellt mycket till eller från på kontot att jag köper den där soffan.

Men det tar emot i alla fall.
Jag ogillar utgifter helt enkelt. "Man vet aldrig hur länge det här varar" är väl det som ligger i bakhuvudet och gror...

Men nu skall jag öppna en kall mellanöl och luta mig tillbaka med musiken i bakgrunden och njuta av det faktum att jag faktiskt köpt mig en soffa. En soffa jag verkligen vill ha. En soffa som ingen annan suttit ned innan mig. Den är min, bara min...

Soffa!

Jajjemän.
Jag har hittat en soffa.

Gick runt lite på Seating Concept. Tittade och provsatt.
Provsatt lite mer, provlåg, låg på sniskan, halvsatt, satt ordentligt, låg raklång... Ptja, allt sådant där som man antagligen kommer att göra i soffan.

Det blev några soffor som testades. Men det var främst två som föll mig på läppen utan vidare diskussion.
Så det fors lite fram och tillbaka mellan dem, satt längre stund i båda, diskuterade färger, inredning mm med säljaren (ehm, de heter säkert inte säljare numera, det heter säkert något i stil med "inredningskonsult"...) och blev mer och mer förtjust i den ena av sofforna.

Så jag bestämde mig. Och då var det ju bara tyg och färg kvar att välja...
Bara...
Det tog sin lilla tid kan jag ju säga...

Den kommer att vara röd.
Jag gillar röda soffor.
(Tyvärr har jag ingen länk till någon bild. Den finns inte med i sotimentet på hemsidan.)

Den kommer dock inte hem till mig än på många veckor.
Som vanligt när jag hittar något jag vill ha så har de ju inte prylen hemma.
Här visade det sig att de inte ens hade den på lager - "Den börjar tillverkas på måndag..."
Åhå.

Fler veckor utan soffa. Men jag överlever nog.
För den som väntar på något gott, osv osv osv bla bla bla...

To work or not to work

Vi har haft problem med byggmiljön i veckan.

Gissa vem som när den här dagen var slut redan hade jobbat en dryg arbetsvecka...
*vinkar lite*

Ibland är det slitsamt, men samtidigt finner jag nöje i det.

Veckor med över 50h brukar dock inte vara bra, men jag tänkte ta ledigt lite i nästa vecka som kompensation. Om jag nu har tid med det...

Dock ser vecka 45 ut att kunna bli en vecka med mycket, eller helt, ledigt.
Vi får väl se.
Kanske lite sol? Var hittar man solen så här års?
Eller skall jag "bara" åka till London och såsa runt kanske?
För visst behöver jag en ny kostym? Visst? Johodå! Tänkte väl det...

Men nu är det dags att stänga ögonlocken för natten.
Skall lägga mig i sängen med mina STORA hörlurar och lyssna på Shpongle till dess att kroppen blivit mer som gelé än den betong den är just nu.

Relax... Let the sound of my voice take you to the land of dreams...

Bläurgh

När man varit på jobbet i tretton timmar, och inte ätit på nio...
Så skall man inte.
Jag upprepar - INTE!
Sätta sig vid datorn där chokladstashen är.

För då glömmer man bort att man borde ordna mat, och äter istället choklad.
Och vipps så sitter man där utan någon chokladstash och med en lätt illamående kropp.

*gnurk*

Nåja. Jag kan ju trösta mig med att jag inte kommer att göra samma misstag imorgon.
För nu finns det ju ingen chokladstash längre...

We MUST take our tablets - or else we will GO MAD

Jag fick det här JETEFINA(!) kortet idag av en vän.
Jag ler fortfarande åt det...

Tack SNELA du.

Jag lovar att äta mina tabletter, så att jag inte blir galen.
Eller i alla fall inte mer galen än jag redan är.
Om jag nu är det...

Master this...

En bekant pekade på ett litet engelsk-test i sin dagbok på annan plats.

Naturligtvis var jag tvungen att ge det ett försök.
(I'm a sucker for time-wasting net-tests.)

Och av att döma hur det gick, så skulle jag tro att man kan sluta sig till att jag läser en hel del på engelska, och då av författare som använder ett språk som är något mer lingvistiskt skruvat än vad slumpmässig författare från "Pressbyråhyllan" gör...

Här är testet: commonly confused (english) words test

Och så här gick det för mig:
English Genius
You scored 100% Beginner, 85% Intermediate, 100% Advanced, and 100% Expert!

Vilket leder till följande kommentar från testmakaren:
You did so extremely well, even I can't find a word to describe your excellence! You have the uncommon intelligence necessary to understand things that most people don't. You have an extensive vocabulary, and you're not afraid to use it properly! Way to go!

Och så undrar en del varför jag ofta skriver mina små anteckningar och tankar, och nästan alla mina mer prosaiska små irrsprång, på engelska...

Fast det är klart. Det är bara när jag verkligen lägger den sidan till. För om jag sitter och slöknapprar engelska i en chat eller på en (mer avslappnad) mailinglista så kan mitt språkbruk bli ungefär som de flesta andras tror jag - dvs en aning förkortat och med mindre korrekt grammatik.

Hur som så är det skoj att leka med språk.
Mer ordbajsande åt folket!11!!1

Oompa-Loompier i latex!

"Om du gillar hundra dansande dvärgar i latex så är filmen din grej..."
Var kommentaren jag tidigare fått om Charlie and the Chocolate Factory.

Well...
Nog för att hundra dansande dvärgar i latex inte riktigt är min grej - men jag gillade filmen.

Jag och mitt biosällskap garvade läppen av oss. Något vi tycktes ensamma om att göra...

Antingen saknade övriga besökare humor, eller så var det all högklassig choklad vi tryckte i oss som gjorde att vi var mer i synk med filmen...
Any which way - I laughed, I liked!

Bra film för världen.
Helt rätt en måndag som denna.

Note to self - must have DVD, think of all the extra material...

Man skall inte...

Ropa hej för tidigt.

Som sagt. Berg-o-dalbanan har börjat.
Inatt (fick jag veta i förmiddags) blev farmor sämre igen.

Väntan...

Jag tar mitt pick och pack och lämnar skånelandet bakom mig över helgen.
Jag tror miljöombyte kan vara bra för mig.

Ståltant

Det är otroligt hur kroppen reagerar på lättnad...

Farmor vaknade i morse. Var förvirrad en stund, och när hon fått reda på att hon var på sjukhuset så tyckte hon "Varför då? Jag sov ju bara lite.".

Ståltant! *ler lite*

Så var döden lurad för den här gången.
Men läkarna var inte direkt positiva iaf. Tydligen börjar hennes hjärta svika.
Fler tester... Mer väntan.

Antar att berg-o-dalbanan bara börjat...

Musiken

Efter två glas vin så börjar musiken komma ikapp.

Den börjar åter göra sig påminnd, börjar tränga igenom muren.
Den målar fortfarande inte lika skönt som bara några dagar tidigare, men den finns där - jag märker den...

Har suttit med en "blog" (det är inte riktigt en blog, men det är nog den bästa beskrivningen jag kan komma på just nu) senaste timmen.
Den handlar om hur människor (generellt) hanterar trauman, stress, ångest.
Intressant. Mycket intressant.

Inte för att det hjälper eller lättar mitt psyke just nu. Men det ger en glimt in i mitt inre, en förklaring på vad som rent fysiskt händer och varför hjärnan gör som den gör i form av receptorer, molekyler - ni vet sådan där kemi som alla utom vi riktiga nördar tyckte var pest i skolan...

Jag kom på att jag hade en choklad-stash...
Nog för att den decimerades rejält under tiden som jag lät "någon annan" ta hand om den, men den hade kvar ett par riktiga god(haha)bitar.
Så nu varvar jag min Chardonnay (väl kyld) med Poulain 76%.
Gommen njuter, även om sinnet i övrigt är rätt dämap.

I dödens väntrum finns ingen värme

Jag sitter på en obekväm stol, köksstol, framför datorn.
Lyssnar på musik och dricker vin.

Jag vill så gärna att allt surr tystnar i skallen, men det vill sig inte.

Jag hittar inte "min plats"...

"Pulsen är låg och oregelbunden."

Jag kan nästan känna det själv, som om det vore jag som låg där...

"Hon är kall, mycket kall."

Jag känner hur rummet omkring mig krymper och kylan sluter sig kring min kropp.

Inombords vill jag skrika.
Vända mitt ansikte mot skyn och bara vråla.
Släppa ut den hjälplöshet som huggit tag om mitt inre.

Om jag öppnar munnen kanske den flyger ut och lämnar mig?
Kanske växer den sig bara starkare, föds av det ångestvrål som öppnandet skulle resultera i?

Så jag stänger munnen.

Sluter ögonen.

Sluter mig.

Musiken känns tunn i mina öron.
Orden i texterna når mig inte riktigt.
De annars så vackra tonerna rår inte på att färga mitt sinne så som de brukar.

Tonerna som annars får mig att dans, studsa, fara runt - får mig nu bara att sakta vagga på min stol.
Kanske vore det bättre att lägga sig ned? Nej, jag saknar en soffa, en stor fåtölj att sjunka ned i...
För jag vill inte lägga mig ned - om lägger jag mig ned så kommer tårarna, och tårar fräter på min hud. Som saltsyra som rinner längs mina kinder. Det svider fortfarande från de som rann där tidigare.

Hjälplöshet, maktlöshet, känns värre än det djupaste av ångesthål.
Ångest kan man bryta, man kan ändra sina tankar, sina rutiner, sitt psyke.
Men att inte kunna göra något alls, för någon man håller av, är bortom allt.
Det finns inga verktyg som hjälper. Ingen rationell tanke kan lindra, inga ord läka, ingen handling lyfta.

Vinet smeker strupen, men tanken som följer värmer inte - den kyler än mer.

Döden är kall.

Det räcker nu

Tack världen, jag har hajjat hinten - OK!?

Det räcker nu... Du behöver inte göra det klarare än så här.
Enough is enough!

Jag skall sluta le, sluta känna att livet är OK, sluta tycka att jag har det bra och att saker snurrar på i en bana som tycks gå mot ljusare punkter hela tiden.

För varenda jävla gång jag känner så, så kommer du där och slår hål på mina tankar.
Strör salt i mina ännu inte helt läkta sår och bara ler åt det som sker.

Jag har fattat vinken.
Låt bli att upprepa det här. Vad fan begär du av mig egentligen?!

(Och för den som undrar - min farmor har just drabbats av en stroke och det "ser inte så ljust ut". Det räcker med död och elände i släkten nu...)

Drömmar

Ibland är mina drömmar så verkliga att jag när jag vaknar (och då inte bara direkt efter, utan flera timmar efter) har svårt för att intala mig själv att det som skedde i drömmen inte har skett i verkligheten.

Beröringarna kändes och jag kan återkalla dem lika väl som känslan av att slå i tån i tröskeln (som jag gjorde "på riktigt" igår).
Smaken sitter i minnet, som vore det apelsinjuicen jag drack till frukosten idag.
Dofterna ligger kvar, lika verkliga som de från brödet jag nyss åt.

Det är hemskt på ett sätt.
Eftersom mitt intellekt säger åt mig att en dröm bara är en dröm och inte verklighet.
Eftersom jag innerst inne vet att det inte hänt "på riktigt".

Ändå är det trevligt att ha så verkliga drömmar.
För det ger mig en chans att uppleva något jag aldrig kommer att få uppleva annars, och kunna återkalla minnet av det som om jag faktiskt varit med om det.

Kan tyckas lite schitzofrent kanske, men om det är psykstört att kunna känna den verkligheten i något som inte skett så föredrar jag psykstörningarna framför den grå verkligheten.

Men visst. Det vore ju miljoner gånger trevligare om det dessutom verkligen skedde...

Jag antar att jag får drömma vidare...

Lägenheten

Nu börjar saker komma på plats.

Jag har nu en säng (woho!) och ett skrivbord.
Alltid en början...

Så nu sitter jag lite bättre när jag "datar". Det gör också att det åter igen blivit trevligt att pilla lite med musiken.
Och det skall väl tilläggas att de senaste två skivorna som landat i mitt knä spelar en stor roll i det hela.
Depeche och VNV gav inspiration.

Mer kaffe, mer musik!

A million faces, each a million lies.
For each and all a chrome disguise.

Rysningar av välbehag

Gudarna är tillbaka!

Eller - de kanske inte är gudar, men bra nära i alla fall.
Ny skiva på gång.
Och jag kan bara säga att - det här är bland det bästa som nått mina öron det här året!

Det är så bra att det går rysningar av välbehag längs ryggen.
Jag har inte kunnat göra annat än le och blunda medan musiken smeker min hörsel.

Jag njuter verkligen.
Orgasm för alla sinnen!

Jag pratar naturligtvis om Depeche Mode. Och deras senast släpp Playing The Angel.

Se genast till att bli upplysta!
Lyssna!
Njut!

Det är en ORDER!

*försvinner in i musiknjutningsmolnet igen*

Vi far, vi flyger

Så där ja.
Nu är allt ordnat för min lilla utflykt till landet med klockor och ost i januari.

Ja, ni läste rätt - j a n u a r i.
Jag är ute i god tid.

Så är det när man skall på internationella konferenser.
It better be fun now! ;-)

Kanske dags att slipa upp tyskan lite också. Kan ju vara skoj att kunna förmedla något annat än (med reservation för små grammatiska- och stavfel...):
1. Ein bier bitte.
2. Noch ein mal. Noch ein mal, noch ein, noch ein, noch...
3. Ich glaube Ich muss kotzen...
4. Ich habe kater.

Som i tur och ordning (fritt) översätts till:
1. Snälla fina servitrisen, skulle du kunna vara så snäll och servera mig en öl, tack.
2. Om du ger mig en till får du dricks. En till vore gott. Hmmm. En till kanske man skulle ha. Vad tror du? Visst blir jag snyggare med en till öl i magen? E...n tli öööööl voje jääääälig bra asså. Va schejs om att likschom fixcha det? Pliiiiisch...
3. Jag tror jag måschte spy...
4. Jag har baksmälla.

Hm. Jo. Jag vill nog förmedla något annat. Tex vore det ju gott med mat också...

Illusionskonstnärer

Förlåt. "Journalister" menade jag ju där i ärendet.
Men va fasen. Det tycks ju vara precis samma sak.
De sysslar båda med att förvränga verkligheten på ett sätt som passar dem för att få åskådarna att gapa av förvåning och/eller upprördhet över hur världen ser ut och beter sig.
Fast i själva verket sysslar de inte med något som har med verkligheten att göra - ALLS!

Vad är då bakgrunden till min plötsliga irritation?

To make a long story short...

DN hade en artikel tidigare i veckan om de nya antipsykotiska preparatens oduglighet i förhållande till de äldre.

Efter att ha rotat runt lite bland folk med konton så lyckades jag läsa hela rapporten i NEJM[1] ikväll.

Gnnnnh... Snacka om feltolkning!

Studien visar bara på hur många som slutade medicinera sig inom 18 månader från studiens start. Dvs hur många av patienterna som antingen inte tyckte att medicinen hjälpte eller tyckte att bieffekterna var för tunga.
Det visar sig dessutom att de flesta av de som slutade medicinera sig gjorde det just på grund av att de ansåg att bieffekterna var för besvärande.

Med andra ord - studien visar inte på om medicinerna har bättre verkan än de äldre eller inte, bara huruvida bieffekterna är bättre/sämre att leva med för patienten.

Dessutom skall det nog tilläggas någonstans att om en patient med psykotiska symptom (i det här fallet gällde det schitzofrena människor) själv kan välja att sluta äta sin medicin så har den antagligen hjälpt...

Sjukt trasigt vinklad artikel. Och studien var i sig rätt luddig den också.

Jag förstår inte hur man kan låta journalister springa fritt!?
Det borde vara skottpengar på dem!

Och så undrar folk varför jag undviker "nyheterna"...

---
1- Kom på att nog inte alla är bekanta med den förkortningen.
The New England Journal of Medicine.

Gnisk!

Jag blev förkyld i helgen.
Me no likes!

Var inne på jobbet under förmiddagen, men fick ge mig hem igen kring lunch då huvudet känns som om det är inlindat i bomull och fyllt med gelé.

Men jag har fått min biljett till "mässan" i Basel i januari iaf.
Nu skall jag bara boka hotell och flygresa så är allt fixat.

Att vara chef

Är inte alltid så lätt.

Idag hade vi en kanske lite väl hetsk diskussion i min grupp.
Det var inte personligt och det sades eller vinklades inte till något personligt.
Det gällde olika syn på vad som bör göras.
Men av den enes attityd resten av dagen att dömma så verkar han ha tagit något på fel sätt.

Jag försökte prata med honom efteråt.
Men han verkade varken vilja säga något eller lyssna på vad jag hade att säga.
"Det är inget. Det är lugnt." var enda responsen.
Jag antar att allt jag kan göra är att låta det bero en stund, och ta upp det om det håller i sig.
Men det känns inte bra när det blir en sådan typ av tystnad som den här.

Som vanligt är det väl något som plötsligt gått över.
Vi har haft våra teknikduster tidigare, då vi alla "var tekniker", så jag vet att vi har ganska skilda infallsvinklar på sakerna och att hans inåtvända attityd plötsligt går över som om inget har hänt.
Alla hanterar vi motsättningar olika antar jag.

Vi har diskussioner om vårt verktygs framtid...
Det råder rätt delade meningar om i vilken ände vi skall börja och hur långt vi skall gå i varje steg.

Jag försöker se slutanvändarnyttan, den som är kritisk för att vi skall få pengar/resurser att göra något. Mina tekniker vill helst göra saker som "är rätt" eller "sexigt".
(Jag förstår deras syn också, men tyvärr är det svårt att få tid att göra "sexiga" saker om de som skall använda sakerna vill ha saker som mer är "nyttiga". Lite som att önska sig en Ferrari i julklapp men få ett sticknings-kit med beskrivning på hur du gör ett par strumpor istället..)
Samtidigt har jag mina chefers önskemål, beslut och restriktioner att ta hänsyn till också, vilket i vissa fall är en tredje linje mitt i allt.

Och restriktionerna är ofta i form av tid, det är inte lätt att göra allt enligt teknikens "rätt" när man bara har tid nog att göra det "tillräckligt", det är något som skär i mitt teknikerhjärta att behöva vara med om att besluta sådant ja.
Och ibland är det inte helt uppenbart hur man förmedlar till gruppen att "ja jag vet att 'rätt' är FOO, men vi har bara _tid_ till BAR!" utan att det tas som någon slags sell-out eller nedvärdering av deras åsikter och input.

Det blir lite klinch ibland då...

Jag tror iofs att lite av den lättantändliga stämningen just nu är att vi blivit utflyttade i "obyggden" på jobbet, hamnat avskilt från resten av avdelningen i ett konferensrum som temporärt får leka kontor, och att alla känner sig lite åsidosatta och undanskuffade. Att vi skulle fått besked igår om hur flyttplanerna ser ut, men att vi fortfarande sitter lite på undantag i limbo och ingen har någon information om hur länge det kommer att vara så.
Men det är sådant man får räkna med som konsultgäng.

Naturligtvis sitter jag därför en ganska stor del av kvällen och rannsakar mig själv.
Hur jag hanterar gruppen, hur jag hanterar informationsflödet, hur jag hanterar individerna, hur jag... Allt kan vridas och vändas, granskas nära och på håll.
Jag ser inte att jag gör några direkta fel, eller att jag behandlar någon ofördelaktigt, men det kan ju vara svårt att se sina egna brister också.
Jag tror att jag behöver någon slags "mentor" att vända mig till när sådana här funderingar bubblar upp. Jag har ingen sådan i min närhet just nu - frågan är var jag hittar en...

Lurigt det där.
Det är en helt ny värld.
Att leda andra är inte som att bygga LEGO direkt. ;-)