Götlaborg eller!

Ja de e la häääälit!

Göteborgsvarvet gick av stapeln i går. Jag hade ju som mål att ta mig runt på samma tid som jag gjorde Broloppet förra året. Det var mer ett mål för att orka komma tillbaka efter fotskadan förra sommaren än ett super-tids-mål.

Men men. Det gick!
2:00:42 blev den officiella tiden. Det är fem (5) minuter bättre än Broloppet (inga direktlänkar möjliga till det resultatet, skriv in hela mitt namn i sökfältet så hittas jag med nummer 2701 och tiden 2:05:37). Det var klart bättre än jag vågat hoppas på, så jag är nöjd med det resultatet i år.
Visst är det lite snopet att missa tvåtimmars-gränsen med 42 sekunder, men men, nu har jag ju något att kämpa med till nästa år också.

För ja, det blir varvet nästa år också. Det här var ju skoj! Inte alls lika segdraget som Broloppet. Fart och fläkt, massor med folk som hejade på längs hela banan. Folkfest™ helt enkelt.

Men jag kan ju inte vänta ända tills nästa år med att spränga tvåtimmars-gränsen, så jag har nu anmält mig till Malmö halvmarathon. Det kommer säkert inte vara lika välorganiserat och inte lika mycket fest kring det eventet, men det är skoj att det "bara" är femtusen startande. Inte lika trångt med andra ord.

Hur mår då kroppen så här dagen efter - jotack, bara bra.
Stum i benen, ont i lårmusklerna, allmänt sliten. Men jag mår Bra! Runner's high antar jag... Jag skall unna mig vila i nästan två veckor, kanske blir det småträning några av dagarna men inga mil-lopp. Sedan tar jag fart igen i mitten av juni och siktar på sub 2h till 13:e augusti.

Nu dags för lite bok och massor massor med vatten.

Första

Första riktiga träningspasset på fyra månader (jag sprang 2 pass mellan Broloppet och skadan, de räknas inte) avklarat.

5km på löpband.
35minuter tog det.
Helt slutkörd blev jag.

Vem byggde uppförsbacke av mitt löpband?! Det måste ha varit minst 40° lutning på det! Minst!!1!oneone!eleven!

Fy fasen vad jag är out of shape. :-/ Det kommer ta lång tid att komma tillbaka.

Den långa vägen tillbaka

Den 3:e juli spelade jag brännboll och stukade foten.

...trodde jag.
Det visade sig, en månad senare när jag tyckte det tog lite för lång tid att få ordning på foten så jag uppsökte läkare, att jag fått ett par frakturer. Dels den inre fotknölen och dels en spricka på ett ben i foten precis under fotleden.

Hoppla...

Nåja, hänt har hänt. Nu har det snart gått tre månader och foten är i god nog shape att det är dags att börja träna så sakteliga.

För att det skall gå så bra som möjligt och minimera risken för nya skador så fick jag förhållningsordern att börja jogga på plan mark.
Det är ont om plan mark i Lund. Skåne må vara platt, men slätt är det inte... Så för att få plan mark under fötterna blir jag tvungen att jogga på band. Och något band har jag ju inte hemma, så det blir till att släpa sig till ett gym.

Jupp. Ni läste rätt. Gym. Jag är nu medlem på ett gym för första gången på tio år... Beviset finns här:

Jobbet hade bra avtal med denna gymkedja ja. Ett års medlemskap för 600pix, plus kostnaden för RFID-kortet (220pix), var en helt ok deal tycker jag. Så imorgon hoppas jag lyckas ta mig iväg första vändan och helst inte dö på kuppen...

Målet är att vara i form igen till våren och springa Göteborgsvarvet (eller annan halvmara) på under 1:45... Ja, jag måste ha mål för att få tummen ur och verkligen få ordning på saker. Och ja, jag måste ha utmanande mål.

Jag uppdaterar nog hur det går med rehaben allt eftersom. Det suger verkligen att skada sig...

Gnisk!

Igår firades 4th och July.
Ja, det var en dag för tidigt, men eftersom folk jobbar på måndag så tänktes det att det ju inte går att dricka alkohol på en söndag...

I stället för baseboll så spelades brännboll.
Vi kan väl säga som så här - det borde jag inte ha gjort...

Eller så borde jag ha sett till att snöra skorna ordentligt.
Ah well. Long story short: jag stukade foten.
Jag landade snett efter att ha "hoppat förbi konen" för att vara säker på att undvika att bli bränd. I samma mikrosekund som foten tg i marken kände jag att det skulle gå åt helvete... Ihop trillade jag som om någon ryckt undan benen på mig. Illamående av smärta var rätt länge sedan jag blev, men det blev jag alltså. Kallsvett och djup koncentration på att inte spy.

Trist. Det var en skoj kväll i övrigt och den hade nog fortsatt vara mycket skojigare om jag inte blivit tvungen att vika av hemmåt redan vid strax efter ett då jag knappt kunde sitta still på en stol utan att gnissla tänder.

Att se mig småhoppa fram över Lilla Torg måste ha varit rätt skrattframkallande. Det tog lång tid och gick sakta. Taxi-chaffisen undrade om jag skulle till MAS när jag stablade in mig i baksätet. Heh. Nej, så illa var det inte. Så hem ledde färden.

I morse var det med nöd och näppe att jag kom upp ur sängen och runt i lägenhten för morgonbestyren. Men efter en rejäl dos paracetamol och ibuprofen så kan jag i alla fall stappla omkring hjälpligt utan att att grimasera allt för mycket.

Fast jag får nog ställa in resandet imorgon. Skulle egentligen upp till Linköping i jobbet, men jag siktar nog på att jobba hemifrån tills jag kan gå normalt igen. Ingen idé att utmana ödet mer än nödvändigt...

Dagen spenderas således i soffan.
Men inget ont som inte har något gott med sig - jag har hunnit läsa ut en bok, uppgraderat en massa program (long overdue) och börjat sniffa lite på Android-programmeringen igen.

Nu skall jag hitta nummret till asiat-krogen med utkörning så att jag får i mig någon mat idag (pizza är inte en option) - man cannot live on Digestive alone.