Den långa vägen tillbaka

Den 3:e juli spelade jag brännboll och stukade foten.

...trodde jag.
Det visade sig, en månad senare när jag tyckte det tog lite för lång tid att få ordning på foten så jag uppsökte läkare, att jag fått ett par frakturer. Dels den inre fotknölen och dels en spricka på ett ben i foten precis under fotleden.

Hoppla...

Nåja, hänt har hänt. Nu har det snart gått tre månader och foten är i god nog shape att det är dags att börja träna så sakteliga.

För att det skall gå så bra som möjligt och minimera risken för nya skador så fick jag förhållningsordern att börja jogga på plan mark.
Det är ont om plan mark i Lund. Skåne må vara platt, men slätt är det inte... Så för att få plan mark under fötterna blir jag tvungen att jogga på band. Och något band har jag ju inte hemma, så det blir till att släpa sig till ett gym.

Jupp. Ni läste rätt. Gym. Jag är nu medlem på ett gym för första gången på tio år... Beviset finns här:

Jobbet hade bra avtal med denna gymkedja ja. Ett års medlemskap för 600pix, plus kostnaden för RFID-kortet (220pix), var en helt ok deal tycker jag. Så imorgon hoppas jag lyckas ta mig iväg första vändan och helst inte dö på kuppen...

Målet är att vara i form igen till våren och springa Göteborgsvarvet (eller annan halvmara) på under 1:45... Ja, jag måste ha mål för att få tummen ur och verkligen få ordning på saker. Och ja, jag måste ha utmanande mål.

Jag uppdaterar nog hur det går med rehaben allt eftersom. Det suger verkligen att skada sig...