Jag har nu ett litet "TV-spel".
Till det har jag bara ett enda spel - Tekken 5.
Sweet...
Jag har just manglat bort ett par timmar med totalt meningslöst våld.
Jag har lite ont i musklerna i högerarmen (pga allt tryckande på knapparna) och det känns rätt skönt att rensa hjärnan så där ibland.
Mer TV-våld åt folket!
Det blev ju ingen soffa i torsdags, som det skulle ha blivit.
Nu skall den istället dyka upp på tisdag (med uppbärning den här gången).
Så nu är frågan: Hinner "nätbutiken" leverera TV'n först, eller hinner Seating Concept leverera soffan?
Japp. Jag fick nu tummen ur röven och beställde mig den där TV'n. Så nu måste jag väl börja betala TV-licens också (Vågar vi gissa på hur lång tid det tar innan de hör av sig med sin lapp, fylld med dolda hot om sniglar på ögonen och gential stympning, den här gången? En dag, två?)... Jaja, det får väl bli så då. Jag är en laglydig sucker som inte vågar käfta emot Pappa Staten (och Göran måste ju ha råd med sin herrgård, så det är klart att jag skall stödja honom genom min TV-licens, för jag är fan övertygad om att det mesta av alla dessa avgifter och skatter går rakt ned i politikernas fickor. Ja, jag avskyr verkligen politiker!). ;-P
Så nu måste jag bara hitta ett bra surround-system också. Med tanke på hur lång tid det tog att bestämma sig för en soffa och en TV så lär jag inte ha någon surround-anläggning förrän lagom till sommaren eller så... Jag har lite beslutsångest ibland ja...
Var ute på krogen igår (igen!), ett par bekanta som var nere från Stockholm (skulle på något bröllop tror jag).
Med ut och äta skulle även två polare till dessa bekanta.
Ok, kan ju vara skoj och träffa lite nytt folk tänkte jag.
Killen dök upp och det hälsades lite.
"M kommer lite senare, hon fastnade på vägen."
M är då fästmön till killen i fråga.
Så vi sätter oss och beställer in varsin öl i väntan på M.
Så dyker då denna M upp...
Men! Världen är för liten!
M visar sig vara vår koordinator på jobbet, en person jag alltså har tät kontakt med dagligen.
What are the odds?..
Till dess att någon har överbevisat mig så kommer jag att tro att världen egentligen bara består av ca 300 riktiga personer, resten är statister.
Jag vill av från den här planeten nu. Den börjar kännas jefvligt trång...
"När du vill får du ta med dig lite äpplen om du går."
Hur var det nu? Skulle jag lära mig att ta hintar? ;-)
(Je je. Jag vet. Det var inte en hint, det var en "jag är nog lite trött"-miss i ordföljden bara. Men ganska söt liten freud ändå.)
Jag var ute "på lokal" igår.
Det kändes som det nog var dags för en sådan sak nu. Går inte ut så ofta, då det sällan ger mig något, men igår var det en lite speciell klubb - Manchester musik.
Dvs det skulle spelas gamla Joy Division, 808 state, Stockholm Monster mm. Samt att de skulle visa tidigare opublicerat material i form av live-inspelningar och intervjuer på biografen.
Det skall tilläggas att jag även bestämde mig för att det nog vore en bra sak att doppa hjärnan i lite lösningsmedel för att släppa allt vad jobb heter ett tag också.
"Alkohol, alkohol, du ger mig vad jag tål, alkohol" eller nåt...
Vi traskade dit vid elva, bara för att mötas av en tom lokal (ok, det var väl fyra pers där eller nåt), så vi satte oss på en pub en bit bort (det går inte att prata i den ljudnivå som redan var på klubben) och tog en öl och snackade skit en stund. Strax efter tolv var det fler folk på klubben så vi traskar in.
Ytterligare öl införskaffades och vi stod och lyssnade på musiken och försökte prata i den nu ganska ordentliga ljudnivån...
Vi kände oss gamla... Herregud! Snittåldern var säkert inte många dagar över 18 innan vi klev in genom dörren.
Bion traskades upp till istället. Lite roliga live-set och nästan lite för mycket sjuttio-/åttiotals nostalgi.
Traskar ner och lyssnar på musik igen. Och då...
Har precis köpt en öl, står och pratar med M och får ögonkontakt med... Ohmigod... Vadsjuttonärdethonheternudå? Meeeeeen! Inte glömma namn. Såg hon mig? Pinsamt om hon kommer fram och hälsar och jag inte för mitt liv kan komma ihåg hennes namn! Shit! Vi "dejtade" för fasen under en (för någon som inte "dejtar") ganska lånt tid...
Och här försöker jag nu febrilt gömma mig bakom M samtidigt som jag förklarar att kvinnan till höger om honom alltså är "hon som jag nu inte minns namnet på" och M försöker att "diskret" spana in kvinnan som alltså står en halvmeter ifrån honom - mindre lyckat.
M ler och försöker hjälpa mig att komma ihåg, det går mindre bra.
Hjärnan arbetar på högvarv och jag finner samtidigt situationen rätt komisk. Vad gör hon där? Det här är ju inte alls den typ av musik som hon lyssnade på. Väl? Eller... Nej, definitivt inte.
Världen är förbaskat liten.
Och då kommer räddningen. Jag har kvar hennes telefonnummer i mobilen! Woho!
All hail large contact books!
Efter att ha skummat igenom "alla kvinnonamn som inte är 'nära vänner'" så hittar jag det.
T... Just ja! Så var det hon hette.
Pustar ut och vänder mig om. Blickfång igen.
Igenkännande.
Och så vidtar den där sociala leken då man låtsas att man inte aaaaaalls kände igen varandra vid första ögonkastet utan det är alltså nu som är första ögonkastet.
- Men heeeeeeeeej! *stort leende* Vad gör duuuuu hääääär?
Artighetsfraser, förvånade utrop och frågor utbyts i en rask takt.
Det visar sig att hon är där med en anings överförfriskad kavaljer. Någon som under resten av kvällen blir rätt komiskt även det.
M - Woha! Vilken blick du just fick!
Jag - Ehm. Jo, jag noterade det...
M - Jag tror hon ångrar sitt val av sällskap just nu...
Jag - Kanske det...
M - Kom igen. Släpp munkstatusen och gå hem nu! Jefvligt snygg, och om jag minns rätt så är hon förbaskat intelligent också.
Jag - Kanske det...
Hon fortsätter att pendla lite mellan att dansa med sitt sällskap och att söka ögonkontakt med mig under tiden. Vi "råkar" hamna bredvid varandra både i baren och vid dansgolvet.
Vi pratar i alla fall vidare under kvällen. Eller, ptja, skriker till varandra genom den höga musiken. Snabba statusrapporter om vad som "hänt sedan sist" avklaras och lite andra bitar. Ju längre kvällen går desto närmre måste man stå för att höras. Verkar det som i alla fall.
För frammåt två-tiden behöver hon slingra sig lite på mig för att höra vad jag säger och hennes sällskap tycks ha hittat någon annan att lägga armarna runt.
Och nu kommer då min inte helt lysande lösning på det här...
"Vad sägs om brunch imorgon?"
Men hallå!? Var fasen kom det där ifrån? Brunch? _Imorgon_?
Jag har fan helt tappat stinget...
Nåja. Vi skiljs åt med en kram (kanske så där en anings för lång för att egentligen vara en vänskaplig hejdå-ses-kram) och en tid för brunchen.
Så nu sitter jag här och försöker att inte vara allt för bakis. För naturligtvis blev jag ju det just idag. Resorb, juice, smörgås, kaffe, kaffe, kaffe!
Note to self: Take a hint when it's slapped in your face!
Answer to self: Kanske det...
Jag förlorade i TP, men vann i NE.
Vet inte om det säger mer om mig eller om mina opponenter iofs...
Dags att sova.
Dagen har präglats av "men-varför-i-hela-friden-glömde-jag-bort-det?!".
Den började i morse med att jag glömde ta på mig ringarna för att jag hade så bråttom till jobbet (för att fixa en sak jag glömde göra igår och som var tvungen att vara fixad innan andra började använda systemet. Se! Redan igår började alltså glömskan!).
Och det har ju inte alls varit en källa till irritation idag? Neeeejdå. Inte alls...
(Mina ringar är som en extra del av min kropp, jag blir knäpp av att inte ha dem där. Går hela tiden och tycker att jag känner mig naken, att något saknas och blir konstant påmind om att jag inte har dem på mig då tummen letar sig dit för att snurra lite på den ena eller den andra.)
Sedan glömde jag helt bort att det var dags för lunch... Vid 13 undrade jag varför jag kände mig lite hungrig. Hm. Go figure! Jag var på jobbet vid strax efter sju, klart som fasen att jag var hungrig vid ett.
Sedan glömde jag bort ett möte, och kom därför för sent, för att jag satt och åt lunch.
Och så glömde jag att ringa möbelfirman innan 18 för att fråga om min soffa kanske är på gång snart. Och så glömde jag att handla på vägen hem.
Alzheimers?
Antagligen, jag börjar ju komma upp i åren. ;-P
Och för att verkligen göra min dag komplett så har Radiotjänst lämnat hit ett brev och tyckt att "Hörru!? Du har säkert TV - betala! Alla, precis ALLA har TV. Så det så! Betala nu!".
Jag har ingen TV! Go away! Försvinn! Sluta tracka mig!
Jag skall nog fasen anmäla dem för trackaserier... Fast det är ju en statlig organisation, så det är klart att de får bedriva sin verksamhet med precis vilka medel de vill. *gnnnnh*
Tur att man är så lugn och snäll som man är...
Nu skall jag stänga av hjärnan helt med lite dålig film. Det är inte värt att försöka använda den i alla fall, det är uppenbarligen inte en bra dag för det...
Med ett diskret ritch avlägsnades kartongbiten som höll ihop paketet. Den silvergläsande ytan glittrade så fint där innanför...
När så folien avlägsnats visade sig chokladen i all sin nakenhet. Doften av massiv Toblerone spred sig i köket.
Det kanske inte syns så bra på de tidigare bilderna. Men bitarna är verkligen STORA. Snabb överslagsräkning ger att vardera bit borde väga ca 375gram. Trehundasjuttiofem(!) gram. Det är mer än en "stor" chokladkaka...
Så när kommer ni förbi och hjälper mig att äta upp den? Den "måste" vara slut innan den 18:e januari, så det är bara att börja pallra sig hit och knapra...
Kanske är det något sådant det låter?
Den där saken som påstås finnas i våra kroppar (eller kanske snarare i våra av samhället indoktrinerade sinnen) och som kallas för biologisk klocka.
Den beskylls för allt från dygnsrytm till viljan att ha barn.
Och när man som jag har passerat trettio så förutsätts det att den inte bara skall ticka lite svagt i bakgrunden, dess slag skall formligen eka genom stan som en tolvtums fyrverkeripjäs när man passerar en barnvagn.
Jodå. Så är det.
Och om man mot förmodan inte skulle le stort, lägga huvudet på sned och se så där nyfrälst ut när man ser den lilla klumpen tulta omkring eller bara ligga och dregla inlindad i en stor filt så är det Något Fel på en.
Nu tillhör jag en slags mixad kategori.
Jag ler, jag ler till och med fånigt, och jag blir alldeles vedervärdigt gullig och charmad av de små liven. Om...
Och det är något jag inte nog kan förtydliga. Om och ENDAST om det är så att jag har någon relation till det lilla livets föräldrar!
Jag bryr mig inte ett skvatt om små knyten som jag inte har någon som helst koppling till. Ok!?
Tydligen är även det lite skadat...
Man skall Minsann(!) le och gulla och jollra och se nyfrälst ut mot Precis Alla små barn man ser.
Men nu gör jag alltså inte det.
Jag konstaterar att de finns, och det är ungefär allt.
Tydligen är jag då Trasig och i behov av Reparation. Jag betackar mig från det, jag tycker nog att jag trivs rätt bra med att vara som jag är (åtminstånde på den här punkten, vissa andra punkter skulle nog behövas gå över med vinkelslip och spackel).
Men de där små knoddarna som producerats av vänner... De är en Helt Annan Historia.
Gaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaawd!
Världens (just nu) sötaste lilla nystan satt i mitt knä i lördags medan jag drack latte (och torkade dregel, och reste den lilla krabaten upp, och satte den lilla krabaten ner, och gullade, och jollrade, och pratade, och log, och... Ehm. Hur fasen jag hann få i mig någon latte är ett mysterium.) och pratade med hennes mamma.
Ibland är det nästan så att man vill ha en egen. Men precis när man får den tanken så kommer verkligheten och biter en i nästan och man lämnar tillbaka barnet till den ömma modern. Dvs - barnet börjar antingen att skrika, eller lukta illa och skrika.
Det är då det är skönt att liksom inte behöva ta hand om allt själv, det är helt i sin ordning att lämna tillbaka knytet.
Men de är himskans trevliga att bara låna en liten stund...
Ibland funderar jag över vad jag umgås med för människor...
Jag undrar hur en utomstående skulle uppleva en fest med dessa människor.
Som festen igår till exempel...
Folk är inte riktigt kloka... Men jag gillar det.
Dagen går inte riktigt i hundraåttio, även om intaget av lösningsmedel igår var begränsat.
Antar att senaste veckornas jobb-belastning börjar ta ut sin rätt. Kanske dags att bara göra ingenting en helg eller två inom den närmsta tiden.
Nu skall jag mest bara plocka ihop mig och mina tillhörigheter och börja göra mig redo för tågfarandet. När jag blir stor skall jag ha ett eget jet-plan!
Dagens läsning: The Loom - om gener och parning. En söndag blir inte mycket bättre än så här. ;-)
Jag vaknade i natt.
Vilket i sig inte är särskilt ovanligt eller intressant nej.
Det som tickade igång min nyfikenhet var dock det jag blev medveten om när jag vaknade.
Jag hade inte drömt mardrömmar, jag kunde inte minnas att jag drömt alls...
Jag bara vaknade helt plötsligt.
Dock var inte alla "system igång" så att säga. Jag noterade att jag var vid medvetande, men att jag inte kunde röra på mig - dvs jag kunde inte få kroppen att reagera på medvetna impulser.
Det är inte heller något särskilt ovanligt, det händer lite nu och då. Oftast när jag befunnit mig under stor press i ett par dagar - vilket man lugnt kan säga att jag gjort den senaste veckan.
Det som verkligen tickade igång mitt intresse var dock min hjärtrytm.
Eftersom jag inte kunde förmå mig att röra på mig, inte ens rulla över på sidan eller klia mig på näsan, så kunde jag inte annat än att ligga och iaktta min egen kropp.
Och hjärtrytmen fångade mitt intresse.
Den var tung, mycket tung. Det var som en slägga i bröstkorgen vid varje slag.
BAM! *tystnad* BAM! *tystnad* BAM! *tystnad* ...
Jag riktigt kände hur hela kroppen vibrerade vid varje slag.
Det var dessutom riktigt långt mellan varje slag. Två, tre, sekunder.
Pulsen snittade alltså på 20-30 slag per minut.
Efter ett par minuter (svårt att säga riktigt hur länge, man har inte världens bästa tidsuppfattning mitt i natten utan tillgång till klockan, men jag hann räkna pulsslag ett bra tag) minskade tyngden i slagen. De blev lättare, men med samma intervall.
Vid övergången från tunga till lätta slag kändes det en stund som om hjärtat stod still. Jag var så beredd på nästa stora tunga slag att jag helt missade ett par vanliga mjuka pulser... Sådant ger en anings oro ja - Ohmigod... Nu dör jag nog...
Men det gjorde jag ju inte, jag bara upptäckte inte slagen eftersom jag förväntade mig något annat.
Efter en stunds iakttagelse av den nya pulsen somnade jag om.
Hmmm. Nu är ju frågan. Har jag alltid så tung och låg puls på nätterna?
Nästan så jag vill införskaffa lite ball medicinsk utrustning och koppla upp mig och mäta under några veckors tid...
presenterar - Jag och min Toblerone.
En liten nutidshistoria i precis så många delar som man behöver.
Eller skulle serien kanske heta "Min är STÖRRE!"...
Jag vet inte om jag någonsin kommer att äta den där. Jag kommer i alla fall inte äta hela, inte själv.
Någon som vill komma hit och äta chokladfondue?..
Holy sh*t!
Now we're getting somewhere.
Sony har gjort tydligen ett patent på saker som kan bli riktigt riktigt skojiga.
I alla fall om man är en sådan där dåre som jag som helst vill ha en WLAN-koppling direkt till nervcentra och "heads up"-display över min vanliga syn så att jag alltid kan vara "uppkopplad".
Så. Var skriver jag på för att bli beta-testare?
Inte nog med att jag fått obscena mängder choklad (och dessutom bakar en kaka med obscena mängder mörk++ choklad till imorgon) - jag har fått konsertbiljett i present.
Depeche, i Köpenhamn, i slutet av februari.
Sweet!
Tacktacktacktacktacktack!
Dags att odla ut synthluggen nu kanske?..
...är inte klok på en enda punkt!
Jobbade på som vanligt.
Vid 14 så kommer M (objektledare för en grupp vars projekt jag har en hel del att göra med) och frågar om jag
har tid en stund för att kolla på ett par saker vid hans datan.
Visst har jag det.
Traskar dit.
Frågorna rör dokument, design-dokument, och jag får en liten tanke i bakhuvudet om att "men va fan, det behövs ju inte sittas vid hans datan. Det här kunde han ju ha frågat när han ändå var vid min plats. Jaja, folk...".
Det tar väl fem minuter, sedan traskar jag tillbaka till min plats.
På min stol står det ett paket.
Paketet är stavformat med basen ~15x15cm och höjden ~60cm.
Huh?
Ingen i min grupp vill kännas vid att de ställt det där...
Hmmm...
Jag ser att det sitter en liten dekal på paketet. På den står det
"Ahlgrens" - dvs chokladdealern här i stan.
Inte kan det väl vara...
*känner på paketet*
Oh herre jefvlar! Det väger säkert 5kg! Det kan omöjligt vara 5kg choklad!
Hittar lappen som hör till. "Till världens bästa brorsa. /Syster"
Huh?
Hur har hon fått hit ett paket... Nåja. Bäst att öppna, det ser ut som om hela min grupp annars kommer att kasta sig över paketet i hopp om att det är snuskiga mängder choklad.
Öppnar.
Farändaini... Det är en GIGANTISK Toblerone.
4.5kg i ETT stycke!
Dvs inte massor med små Toblerone-kakor, utan EN stor.
Och här garvar jag läppen av sig i säkert fem minuter...
Syrran har alltså:
1. Hittat Ahlgrens.
2. Beställt en 4.5kilos Toblerone.
3. Sagt åt dem att den skall presentförpackas och att "V***** kommer och hämtar den".
4. Lyckats få tag på min chef (V*****) genom växeln utan att ha ett efternamn gå på. (Det finns ett par stycken V***** på bygget iaf... Men växeln har tydligen lekt detektiver med lite info som "de sysslar med 'foo'", "hennes chef heter nog M*****-någonting".)
5. Förklarat situationen för V*****, fått henne att hämta paketet och dessutom fått henne att lova att leverera den "medan han är på möte eller så, helst klockan 14, på måndag".
Underbart.
Jag ler fortfarande. :-D
Jag måste skaffa ADSL.
BRF:ens nätleverantör leker mer och mer jo-jo.
Det är olidligt. *netoholic*
Med tanke på hur många "nätprogram" jag har igång, som alla kräver inloggning, så blir det ett himla knattrande av användarnamn och lösenord.
Som test kör jag WLAN en stund från LSN. Det funkar bättre, men där loggas man ut en gång om dygnet (även när man betalar för tjänsten) i alla fall.
En gång per dygn kan man leva med iofs. Men trevligast vore om man slapp bry sig alls - klick, klick igång och snurrar för resten av livet.
Nackdelen med ADSL är att man måste ha ett telefonabb. Och det vill jag inte ha. Det är bara en onödig utgift för något jag verkligen inte använder.
Nej, jag använder inte fast telefoni. Inte ens om jag skulle ha det. Det finns ingen fast-telefoni-klient i mitt hem, och det kommer inte finnas någon heller.
Mobile is the way forward - goddamnit! (Och det säger jag inte bara för att jag jobbar inom telekom-industrin, utan för att jag verkligen inte ser nyttan med ett abb som är knutet till en fysisk plats.)
Kanske skulle jag bara sluta med "det där med internet" istället? Då skulle jag ju inte behöva bry mig. ;-P
Ibland är inte alla tomtar vakna där uppe på loftet.
Glad i hågen (vad sjutton är det för uttryck egentligen? Det låter rätt skevt när man tänker efter...) gav jag mig ut på "staden" för att shoppa mig lycklig. Dvs jag skulle inhandla ett drygt kilo choklad och en bunt ingredienser för att kunna tillbringa helgen med att bygga mig en (eller kanske två) Death By Chocolate.
Men se det skulle jag tydligen inte alls.
Väl ute på stan så upptäcker jag att väldigt många affärer har stängt.
Hmmm. Klockan kanske är för tidigt, tänkte jag och travade vidare med bestämda steg mot Chokladhandeln(TM).
När jag närmar mig börjar jag få Onda Aningar. Det är ingen kö utanför, det ser rätt mörkt ut, det är... STÄNGT!?
Menvafasenihvetenudå?
Tittar på klockan och tycker att de minsann borde ha öppnat för länge sedan.
Och då slår det mig - det är röd dag idag!
Neeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeej!
(Föreställ er Skriet tillsammans med raden ovanför så får ni en ganska bra bild av hur jag kände mig när denna insikt kom och slog mig hårt i bakhuvudet.)
Varför gör folk så här? Röda dagar? Söndagar på en lördag? Ur led är tiden!
*muttrar något om slappa slöa människor som tar ledigt lite hur som helst*
Jag satt och pillade med en liten årsstatistik ikväll.
Det börjar ju närma sig slutet på året och då gör jag sådant.
Om man slår ut årets (hittills) totala arbetstid på antal veckor (inklusive denna) så har jag snittat på 37timmar.
Det var ju inte så illa. Visst?
Ojdå... Glömde jag att säga att det är om jag inte haft någon semester?
*harkel*
Dvs om man räknar bort en vanlig semester (vet inte riktigt hur många veckor jag faktiskt varit ledig i år. Men det borde, om man räknar ihop alla strödagar jag tagit, bli någonstans i närheten av "en vanlig semester", dvs fem veckor) så blir snittet genast 42timmar.
Kan vi skylla på något i stil med att "jag satsar på karriären"?
(Bah! Fram till för någon vecka sedan så fanns inte ens "karriär" i mitt vokabulär. Så den lurar nog ingen, inte ens mig själv. Jag har helt enkelt inget liv, det är bara att erkänna!)
Nåja. Jag har haft förbaskat skoj under året som gått, så jag klagar alltså inte. Det är bara ett stilla konstaterande.
Jag lovar att ta ledigt i mellandagarna - OK?..
Telefonen ringde vid åtta (på morgonen) idag.
Vid den tiden är det bara min privata mobil som är påslagen (jobbmobilen slås inte på förrän vid nio, annars hinner jag inte få något gjort), så det innebär att det är någon som Vet Hur Man Når Mig som ringer.
Jag tänker inte riktigt på vad det står i displayen (kom ihåg - det är på morgonen, jag har nyss kommit till jobbet och den första koppen kaffe är varken avklarad eller har hunnit börja verka) utan bara svarar.
- .......
- Hej bror!
- Oh. Hej syster. Såg inte vem det var. Du vet att klockan bara är åtta va?
- Jodå. Men jag har inte sovit särskilt många timmar i natt.
- Mhm?
- Det har varit ett j*la liv här utanför hela natten. Från två-tiden och frammåt i alla fall.
- Varför det då?
- Puben på andra sidan gatan har bränts ner.
- Jah... VA?
- Japp. I stort sett bara murstock och grund kvar. De har vattnat fasaderna på alla hus runt omkring hela natten medan de jobbat med släckningen, för att det inte skulle sprida sig. Så du kan ju gissa hur min natt varit... (Syrrans rum är alltså med "utsikt" åt puben till.)
Ibland förundras jag över hur mycket som trots allt verkar hända i den lilla hålan (ja det är en håla) där min familj bor. Plötsligt känns den här söderorten väldigt lugn och städad.
Bara att nämna "brand" ger dessutom aningens obehagliga flashbacks...
Jag kan känna röklukten komma krypandes upp i näsan, hettan mot min hud, andningssvårigheterna, det vrålande ljudet av trä som äts upp av elden...
Det är inte angenämt.
Jag tycker inte om trä som brinner. Antar att jag fortfarande inte bearbetat den biten av mitt liv ordentligt. Det är svårt att släppa. Till och med en så simpel sak som att grilla korv (nåja, jag äter ju helst inte korv då, men något annat kan ju grillas. Skit sak samma, det handlar ju inte om det som grillas nu, utan det som krävs för att grilla något, dvs eld, trä som brinner.) över öppen eld kan ge mig obehagskänslor.
Jag har tex en öppenspis här i lägenheten, men jag kommer (nog) aldrig att använda den till det den är tänkt att användas till.
Kanske ställer jag lite stearinljus i den. Stearinljus är ok.
*ryser lite*
Nej, nu skall jag fixa mig en kopp te och tänka på trevligare saker.
Att lyssna på...
På samma sätt som andra "inte har något att ha på sig" när det börjar närma sig klockslaget för att svinga sig ut på stan en fredag/lördag.
Jag har 1500 album att välja bland.
Etttusenfemhundra skivor och jag har inget att lyssna på!
Vad fasen är det för fel på mig?
Det finns massor med musik. Musik jag tycker om, musik jag står ut med, musik jag älskar, musik som gör mig glad, musik som gör mig ledsen, musik som mest bara är. Musik, musik, musik.
Och ändå sitter jag här, bläddrar bland albumen, och kan inte hitta en enda låt som jag verkligen vill lyssna på just nu.
Ibland suger det att vara jag. ;-P
Har du bestämt dig?
Med reklamröst skall det där alltså läsas.
Och ja. Jag har bestämt mig.
Nu är det bara en fråga om att komma överens om alla detaljer i äktenskapsförordet. Kan bli spännande. Det var länge sedan jag ingick sådant senast, jag minns knappt hur det var...
Så vem vet, det kan ju stupa på det finstilta. Även om jag inte tror att det kommer att göra det.
Kanske har jag då fler anledningar att hälla upp champagne på måndag...
Hoppas följande frågor inte behöver besvaras bara:
