Jag skrev lite inför nyåret.
Jag brukar göra det. Här är en nedkortad version av mitt år. Inte allt, inte ens allt viktigt, men några "stolpar" från året som gått som en slags destilerad form av vad som hänt med mitt liv.
Enjoy, eller nåt...
<2005 i kort>
Året började på ett sätt jag önskar att ingen behöver uppleva… Efter en längre tids sjukdom i skellettcancer dör min farbror, 62 år ung. Smärtan jag känner är djup. Och djupare blir den då jag sitter där på begravningen och ser min far gråta…
Min far gråter sällan, han är av den gamla skolan så att säga. Han tillhör den generationen av män som sällan visar ”svaga” känslor. Men där under minneshögtiden så brister något. Den damm som öppnar sig gör att jag själv inte kan göra annat än att brista ut i tårar. De strömmar inte bara för min farbror, utan för min far, min mor, min familj. Allt det som legat uppdämt senaste året väller fram. Tårarna tycks inte ta slut.
När vi skall gå ut ur kyrkan stannar pappa upp och vill gå fram till kistan en gång till. Vi följer honom, och tur var det. För väl framme vid kistan bär inte längre hans ben. Jag och min syster stöttar upp honom, håller om honom och säger att vi finns där. När vi väl lämnar kyrkan känner jag mig tom inombords. Det är som om något gått sönder inom mig. Min stora starka far, min pappa som alltid är stark och alltid finns där för mig behöver plötsligt min hjälp… Lilla jag…
Och jag minns att jag tänkte att jag kanske inte orkar, att det kanske är jag som ger upp först, att bördan blir för tung. Och den känslan skrämmer mig.
Dödens vingar inledde året. Sorg och mörker svepte kring oss. Vid den här tiden flyttade jag även till egen lägenhet. A hittade en ny bostad och jag lika så. Det blev tomt hemma på kvällarna…
Efter att i nästan sex års tid för det mesta haft någon annan i lägenheten stod jag plötsligt med min egen ensamma lya igen. Kvällarna blev mer kontemplativa, men samtidigt var det rätt skönt. Att dela lägenheter med andra kan tära på både relation och sinne när det är motgångar i privatliv eller det gemensamma livet. Inte för att det var så med A, men framåt våren var jag rätt glad åt att ha ett eget tillhåll. Den hastighet jag satte på jobbet hade inte gått att kombinera med ett gemensamt hushåll, det hade garanterat spruckit någonstans när jag lade så mycket tid på att jobba. När man är på jobbet större delen av det vakna dygnet hinner man inte fixa så mycket hemma, och om man då delar med någon så… Ptja, det säger sig väl självt hur det slutar.
Någon gång under den tidiga våren lade jag alltså i högväxeln gällande jobbet. Det var spurt som gällde och det kändes som om jag inte kunde göra annat än att jobba. Vet inte riktigt varför det skedde just då. Men bara någon vecka senare tackade jag ja till att ta en teamleader-tjänst för den grupp som min nya chef ville sätta samman av dels det område jag satt med och dels byggsystemsgänget. Mer administration, men samtidigt väldigt mycket teknik eftersom vi inte hittade någon ersättare till mig så där i ett nafs. Och när jag väl lagt i femman och fått upp varvet så håller det i sig. Att sänka farten tar tid och är oftast inget jag gör självmant…
Men jag hann med att unna mig lite semester där också. Jag tog min laptop under armen och satte mig på ett flyg till Malta.
Aaaah. Det var bland det bästa jag någonsin fått för mig att göra. Sol, värme och avslappning. Att sitta på balkongen på kvällen, dricka en kall öl och filura över livet. Att traska runt och titta på gamla fästningar. Att promenera runt i kvällsbrisen och bara njuta av stillheten utmed en strand. Underbara dagar. Men som vanligt när något är riktigt bra, så var det ju alldeles för kort tid.
Något som inte var alls lika bra var Arvikafestivalen. Fylla, fylla, fylla. Lera. Lite mer fylla. Jag tror det var fylla inblandad också. Sa jag fylla?
Usch. Jag börjar bli gammal. Den där typen av festivaler är verkligen inte min grej. Men Infected (ja, jag var på den festen som kortet kommer från, men det var ett annat år det...) lyfte det tunga sinnet med sin spelning under sista natten. Allt flöt av mig och jag njöt för fullt där i sluttningen när jag stod och dansade och inte tänkte eller var medveten om någon eller något annat.
Mycket, mycket bättre blev då Sonica. Psytrance-festival i Italien. Sol, värme, musik och underbara människor. Jag tittar på korten därifrån ibland. Jag ler från öra till öra på precis vartenda ett av dem. Det syns att jag njuter av att vara där jag är. Det är kort som får mig att minnas att det finns bra stunder här i livet också.
Som för att kompensera för årets start så får en vän en dotter. En underbar liten varelse som är förbaskat charmerande. Och vännen är strålande lycklig och trivs med livet. Det gläder mig in i märgen. Jag vill inget annat än att hon mår bra. Hon förtjänar all den lycka hon kan få.
Hösten blir ovanligt varm. Men den kommer med stormsteg. Plötsligt är sommaren slut, lägenheten lämnas och ny hittas. Jag bor i en kappsäck hos ett par vänner i Malmö i ett par veckor i väntan på att jag får tillträde till den nya lyan. Jag vantrivs i Malmö, jag tycker verkligen inte om staden. Den känns ogästvänlig och jag känner mig inte trygg när jag befinner mig ute på stan efter skymningen. Så för att slippa vara i Malmö så ökar jag takten lite till på jobbet…
Om det är för all energi jag lagt ned, alla timmar, eller bara det faktum att det jag gör gör jag bra eller något annat skall vi låta vara osagt. Men nu dyker frågan upp – Kan du tänka dig att ta en fast tjänst på Ericsson?
Jag får ett erbjudande jag inte riktigt kan säga nej till. Men jag måste tänka över det… Det är frågan om ett banbyte. Från att vara tekniker till att bli ”management”. Min chef "ser potential i mig" (vad sjutton det nu betyder egentligen...), hon vill att jag tar en fast tjänst så att jag kan petas in i ledarrollen mer aktivt och dessutom få leka lite mer med ledningsgruppen och vara med i framtids- och strategitänket. Det är en kombinerad gruppchefsroll och trainee-tjänst som hon erbjuder mig.
Jag vore dum om jag sa nej. Så det gör jag inte.
Efter mycket klurande säger jag att jag är intresserad, att det känns som den utmaning jag behöver för att inte tappa sugen, att jag vill testa på nya saker. Vi börjar förhandla och intervjuer mm avklaras.
Så nu står jag här i slutet på året med ett påskrivet kontrakt. Efter nyår börjar den nya banan. Jag känner mig lite som Bambi där ute på isen, men det kommer säkert att gå bra.
Och som en blixt från klar himmel dyker någon upp i mitt liv igen. Som om inget hänt, som om frånglidandet i början av året inte var så mycket att fästa sig vid så står hon där en kväll på en klubb…
Vi pratar, det är trevligt.
Vi tar en brunch dagen efter, det är trevligt.
Vi ses någon vecka senare och tar en fika, det är trevligt.
Jag noterar att det är trevligt att umgås med henne. Jag funderar lite på vart hän det här kan komma att leda. Blir det ännu en bra vän? Den som lever får se. Men jag kan bara konstatera att det är trevligt att befinna sig i samma rum som hon och att jag känner mig lugn och avslappnad.
Årets övergripande skuggmoln ligger kvar. Beslut kommer och det känns som ett slag med slägga i magen. Världen skakar på ett obehagligt sätt. Men det är bara att ta på sig manteln som ger styrka och stabilitet. Kontrollera känslorna, fokusera på vardagen och "finnas där" när det behövs. 2006 börjar även det med mörker, men förhoppningsvis kan molnen glida undan någon gång under året och för alltid skingras.
Det viktigaste kan jag inte skriva om. Det berör för djupt och är för personligt. Men jag är van vid skuggan som följeslagare, jag börjar vänja mig vid att livet aldrig får vara 100% positivt och bra. Cyniker kanske, men man överlever om man inte låter sig svepas in i de rosa fluffiga molnen som förr eller senare alltid visar sig innehålla stänk av svart som sprider sig som ett gift genom livet.
Dags att lägga 2005 på hyllan. Katalogisera in det under "ett blandat år". Fyllt av positiva saker, det är dem jag tänker fokusera på när jag ser tillbaka på det, men även riktigt negativa händelser. De negativa skall jag bara göra en fotnot vid, de skall inte få ta upp min tid mer. Det räcker nu...
