To work is to live

Så här skrev jag för en vecka sedan:
"Kunde jag skulle jag jobba dygnet runt... Men det varken kan, ska, eller kommer jag att göra."

Ehm...
Ok. Jag har inte jobbat dygnet runt, men det har råkat bli dubbla dagar sedan i början av förra veckan.
Jobbar mot västkust USA just nu. Och så är det möten med svenskar på dagarna. Så det går inte riktig att skjuta på dygnet för att matcha amrisarna.

Det är nog bara ett par dagar till...
Och idag hade jag möte med deras CEO och Chief Scientist från företaget i fråga.

Chief Scientist.
Now there's a title I'd like to have...

Fast jag blev lite besviken. För han hade inte labrock, inget vilt grå/vitt hår som spretade åt alla håll och verkade inte ens lite smågalen (ok, man måste nog vara liiite galen för att jobba med byggsystem och tycka att det är bland det roligaste som finns här i världen, men han var alltså inte mer galen än jag och då är det ju inte mycket att hänga i julgranen för Mad Scientists Inc.). Fast han var tydligen bosatt i Frankrike, och det måste man nog vara rätt galen för att stå ut med som icke-fransk.

Mötet var dock givande.
Och så hade jag ju en anledning att ha skjorta och kavaj också. Vilket ju alltid är nice.

I övrigt har jag mest spenderat den lilla tid jag inte jobbat eller sovit med att klura kring det där med vänskap, förhållanden, arbete och livet.
Jag vet, klyschigt som fan, men ibland kommer det och lägger sig som en blöt filt runt mig och vägrar att låta sig ryckas bort på en stund.

Ibland undrar jag om det inte bara vore enklare att ta sig genom livet om man var två...
För vänner i all ära, men ibland är det en annan närhet (och nu snackar vi inte nödvändigtvis om sex, ok!) som behövs för att riktigt kunna släppa taget om vardagen och all "skit", för att känna sig som en del av något större, något meningsfullt.

Eller så fick jag bara en släng av lite åldersnoija efter allt snack om barnafödslar, frieri och annat par-relaterat...