We all feel better in the dark

Det var "a tribute to Pet Shop Boys" på Retro igår.

Skojsigt värre måste jag säga.
Det pyttelilla dansgolvet i källaren var fyllt till bredden. Luften var syrefattig, folk var glada, gaydiscon strömmade ur högtalarna och livet var rätt skönt.

Mitt sällskap, som ganska nyligen upptäckt det där med "synth", stod på dansgolvet mer eller mindre konstant från det att vi hittat ner i källaren. Det syntes på hela hennes kroppspråk att hon hade roligt, att det var precis Rätt™ och att kvällen blev bra.

...För vi var lite oroliga när vi kom till Retro.
Det var en stor lounge/pub. "Mingelvänligt" skulle det nog kallas. Halvkassa house-remixar av diverse gammal synthpop kördes i högtalarna och det såg ut att bli en besvikelse...
Men efter att ha sippat i oss varsin Caipirinja (hur fasen stavas det där egentligen?) så hittade vi som sagt källaren där det lilla dansgolvet fanns.

Vid strax innan tre tog vi så våra svettiga kroppar (man blir tokigt svettig i syrefattiga lokaler ja. Det var varmt och ventilationen fanns nog inte i samma hus över huvud taget.) och traskade ut... i regnet...
Det hällde verkligen ner när vi kom utanför dörrarna.
Under ett paraply (kvinnors handväskor rymmer som bekant hur mycket som helst) gick så hemfärden genom nattens tomma gator.

Fel gick vi naturligtvis också... Blir lätt så när man går och pratar och inte riktigt tänker på hur man går. Det blev bara 10-15min extra promenad, så det gjorde nog inte så mycket egentligen (mer än att jag missade en buss med 5minuter och således fick traska till stationen och hugga tag i en taxi istället, för att vänta i en timme var inget jag kände för i regnet).

När jag lämnat av mitt sällskap vid hennes port, kramat om henne och sagt god natt, och sedan traskade vidare (utan paraply) genom den regntunga natten så slog det mig...

Fasen - jag tror att jag tycker om den här kvinnan...

Två års fikande och pratande till och från har börjat växa sig in i hjärnbarken...
Det är inte så där att jag får svindel och marken känns ostadig när hon är i närheten, men jag inser att jag trivs i hennes närhet och att tankarna som snurrar i mitt huvud inte bara handlar om intellektuell närhet.... Jag känner mig avslappnad (även om jag ibland känner mig nervös och klumpig, men det hör ju till) i hennes närhet, och avslappning är något som mitt liv antagligen behöver mycket mer av än det har just nu.

Att gå genom regnet (visserligen under ett paraply, men iaf) med min ena arm runt hennes axlar (för att få plats under paraplyet) och hennes arm runt min midja (hon är kort ja...) och prata om "allt och inget"... Total avslappning...

Fast min timing för "uppvaknande" är ju som vanligt i en klass för sig.
Hon flyttar till Norge i sommar.
Jahaja.
*rycker på axlarna och går vidare*
(Nej, distanslekar är inte lekar jag leker. Been there, done that, didn't work, not doing it again...)

Nehepp.
Mer kaffe, en dusch och lite planering av morgondagen är nog vad jag egentligen behöver... Jag har ju valt "karriär" framför privatliv. Mhm. Så är det...

One by one,

...they all come tumbling down.
One by one...

Ja, det är en helvetes-dag idag.

Jag jobbar for farande ja... Dagen är inte slut än på länge verkar det som...

HELVETE!!1!!1!

Viktigt Vetande

I mitt postnummerområde bor det 706 personer i åldern 20-64år.
Av dessa är 27 personer arbetslösa.

Allt enligt färsk statistik från SCB.

Det jag klurar över är hur de definierar "arbestlös"... Räknar de studenter dit? För sådana har vi ju en bunt i området. Eller är det bara "antal personer som är inskrivna på arbetsförmedlingen"?
Räknar de i så fall "hemmapappor/mammor" som arbetslösa? Även om de valt det själva och inte behöver arbeta?

Det är gott om luckor i sådan där statistik ja...

Och är det verkligen så viktigt att ha ett jobb?
Är det att ha ett jobb som gör att vi får ett människovärde? I så fall är världen bra skev...

Jag skulle gladeligen gå utan jobb, om jag hade de ekonomiska förutsättningarna för att klara det. Dvs jag vill inte behöva leva på allmosor.
Jag ser ett större värde i att "göra något, för mig, vettigt" än i att "ha ett jobb".

När jag blir stor skall jag bo på en solig ö, dricka parasolldrinkar, filosofera över meningslösheten i västsamhället, knåpa musik, skriva meningslösa texter och bara vara så som jag helst av allt vill vara.
Ni är välkomna att dela min ö, så länge ni inte lever för någon annan/något annat än er själva och er egen njutning och inte låter det gå ut över andra.

Tag en drink och slå er ner i solstolen.

I find it kind of funny, I find it kind of sad,

the dreams in which I'm dying, are the best I've ever had...

Har varit på snabb affärsresa.
Iväg i går morse, hem igen i morse (och direkt från taxin till ett möte, hade till och med tid att hämta en kopp kaffe innan de andra dök upp, bra timing där).
Nürnberg.
Jawohl! Bayern-München! Blaupunkt!

Innan jag drog iväg ryckte jag åt mig iPlutt:en (den har tydligen blivit döpt till det) eftersom jag glömt minneskortet till telefonen på jobbet.
Det var en skoj upplevelse... Någon annans musik...
Jag måste nog göra så lite oftare - låna ut spelaren till någon, låta dem fylla den med musik och sedan lyssna igenom musiken när jag får tillbaka spelaren.
Det ger en annan vinkel in i personens inre. "Så det är den här musiken som..."

Nu har jag dock ingen musik i öronen, för jag har en jävulsk huvudvärk.
Sådan här huvudvärk har jag inte haft sedan grundskolan. Det gör ont att blinka, det gör ont att ha ögonen öppna, det gör ont att ha dem slutna, det gör ont att sitta still, det gör ont att röra på mig... Det gör ont (det gör ont, det gör ont, la la lala laaaaa. Lena Ph in my head! ;-P ).
Inte som annan smärta. Det här är "something completely different" (A man with a stereo up his nose...).
Den får mig på dåligt humör, jag känner mest för att skjuta skallen av mig (om det inte vore för att ljudet strax innan tysnaden antagligen skulle göra nåtinihelvete ont...) eller resten av världen, kan inte riktigt bestämma mig för vilket som skulle kännas bäst just nu.

Får försöka se ljusglimtarna (nej inte blixtarna som kommer ibland i synfältet, inte heller de "skojiga" mönstren som blir när jag blundar) och fokusera på att det nog går över snart igen.

En av ljusglimtarna är att det är en kort vecka nästa vecka. Det skall bli skönt med lite R&R. Jag funderar på att hälla i mig obscena mängder juste skumpa för att dränka ett och annat som skvalpar där inne *knackar lite på pannan* som jag inte riktigt har tid/ork att ta hand om helt och hållet just nu.

Ah, just ja. Det ser ut att bli lite resor till Stockholm inom en snar framtid.
Begravning i början av juni, sedan kurs veckan efter (om jag får en plats vill säga, det kan tänkas vara fullbokat). Så om jag planerar lite blir det en dryg vecka i den kungliga hufvudstaden...

Nu skall jag dumpa ned lite KNARCH (ja, ni vet - sådant där de ger en om man går till Apoteket och ger dem pengar. Paracetamol, ibumetin, mm.) i kroppen. Inte för att det hjälper mot huvudvärken, men det gör att musklerna inte värker av spänning och dessutom blir jag lite segare av det så jag kanske kan få sova inatt...

Inatt jag drömde...

konstigheter...

1. Jag var i London.
I sig inget konstigt nej.
Men jag skulle ta mig tvärs över Trafalgar Sq. och det var strax innan midnatt. Hela torget var ersatt av små gångar och gångarna var fyllda med uteliggare, horse-pundare och horor. Jag kryssade mellan dem i försök att undkomma dem. Det gick si så där. Jag kom fram till andra sidan torget utan plånbok och med en sko mindre än jag började med (konstigt nog hade jag skor på båda fötterna, men var förbannad över att en sko hade blivit sliten av mig under gatloppet genom denna missär). En rätt meningslös drömepisod måste jag nog säga...

2. Jag satt hemma i min soffa.
I sig inget konstigt nej.
Men för varje gång jag zappade på TV'n så klev någon ur min vänskapskrets ut ur den och kom och satte sig bredvid eller nedanför mig. De lade sina huvuden mot mina axlar, knän, lår, bröstkorg. Som om de sökte tröst och/eller närhet. Ingen sa något. Hela situationen kändes dock fullkomligt normal - som om det där var det mest naturliga i hela världen.

Tur att jag inte tror att drömmar är det undermedvetnas sätt att försöka säga oss något. Det är bara skräp som bubblar fram när hjärnan befinner sig i det skeva tillstånd som drömmandet innebär.

---

Tänk att en röst kan få så många minnen att välla fram...
Inte bara minnen som i "tankar om förr", utan verkligen _känslan_.
En rysning längs ryggraden av välbehag. Minnen av situationer och det underbara med dem.
Att plötsligt känna både doft, smak och beröring - av ett par meningar över telefon...

Kroppen är skum...

Skjortor

Idag gick det bättre att köpa skjortor...

Tänk så mycket enklare det blir när man har någon med sig som säger saker i stil med "Du vet väl att du inte får gå ut ur den här butiken utan minst en skjorta!?". ;-)

Två stycken blev det.
Fast på vägen ut pekades det ut en till snygg sak. Hmmm... Kanske blir en sväng ut dit igen under veckan.

Den ena skjortan måste jag dock ha t-shirt under, för annars syns min tatuering genom tyget och det vill jag inte att den skall göra på jobbet iaf...

Svagheter

Jag var över i UK onsdag/torsdag.
Business, not pleasure.

Note to self: Jag tycker om att hålla presentationer.
Det gjorde jag inte förr. Jag kände mig utstirrad och blev nervös.
Det gör och blir jag alltså inte längre.
Ett lugn sänker sig över mig i samma stund som jag börjar tala.
Intressant svängning...

Lilla Basingstoke (där vi var) var soligt och varmt.
Timmen vi satt ute och åt på onsdagen gav till och med lite färg på skalpen. Trevligt.

Note to self 2: Håll dig till hotellkedjorna eller låt bli att resa, din bekväme fan!
Alla hotell var fullbokade av någon konstig anledning, så vi fick ta in på ett Bed and Breakfast. Det var det många år sedan jag gjorde senast.
Och jag påminns varför jag inte gjort det sedan dess att kassan började bli stadig igen...
Visst, pitoreskt så det stänker om det. Men det känns lite sunkigt...
Frukosten är inte speciellt skoj, duscharna är oftast (så även denna gången) riktigt dåliga (taskigt tryck, håller inte värmen särskilt länge) och sängarna obekväma.

Note to selft 3: Visa inte dina svagheter.
Ok, så jag är lite (ehm. Dagens under-statement?) svag för asiatiskor.
So? Alla har vi våra svagheter!
Jag är åtminstånde medveten om min (hehe, ja det är bara en. Visst serru...) och kan hantera den. ;-P
Heathrow kryllade av japanska flickor i torsdags... A sight for sore eyes...

Note to self 4: Ibland är det skönt att bara vara.
Tack för en trevlig kväll. Avslappning och lugn när jag som mest behövde det.
Tack för att du finns där, det betyder mer än jag kanske alltid visar/säger...

Note to self 5: Att arbeta är bra.
Sitter och multi-task:ar lite.
Ena datorn är uppkopplad mot jobbet och jag konfigurerar byggsystem.
De andra hade redan planer för helgen (de passar på att planera saker när jag är bortrest de små rackarna!) och jag ville inte att de skulle behöva avbryta dem.
Det gör mig iofs inte så mycket att jag måste jobba. Det är inte så ansträngande och det handlar bara om förmiddagen.
Dessutom blir det ruggigt mycket goodwill till teamet när detta är färdigt...

Dags att dricka lite kaffe på balkongen medan systemen kör igenom självtesterna.
Om allt går bra så är jag färdig och kan ge mig ut i solen i jakt på lite nya skjortor.

Black day

Hade precis checkat in på flygplatsen när telefonen ringde.
"Farmor dog i natt..."
Fan... Fanfanfanfanfan...

Väntan blev inte lång den här gången i alla fall.
Men inte fan känns det bättre för det.

Flygresan var lite av ett helvete.
Integråtaintegråtaintegråtaintegråta.

Taxiresan från Heatrow samma sak.
Integråtaintegråtaintegråtaintegråta.

Jobbet räddar mig från tankar.
Så mycket att göra, så mycket som måste fixas NU, så mycket...
Det är väl när kvällen kommer som dagen hinner i fatt antar jag.

Tur att det finns saker som ClearEyes™, så man iaf kan hålla en fasad även om kroppen jävlas med en.
Jag vill ha helg nu...

Så var det väntan igen...

Ny stroke.
Denna gång med lunginflammation som "bonus".

Det verkar inte som ståltanten kan mota liemannen i grind den här gången.

Fan...

The Truth

Det är fler än jag som insett Sanningen™.

Tänk vad fint det vore om de här affischerna satt uppe på reklampelarna över hela vårt avlånga land lagom till valet...