We all feel better in the dark

Det var "a tribute to Pet Shop Boys" på Retro igår.

Skojsigt värre måste jag säga.
Det pyttelilla dansgolvet i källaren var fyllt till bredden. Luften var syrefattig, folk var glada, gaydiscon strömmade ur högtalarna och livet var rätt skönt.

Mitt sällskap, som ganska nyligen upptäckt det där med "synth", stod på dansgolvet mer eller mindre konstant från det att vi hittat ner i källaren. Det syntes på hela hennes kroppspråk att hon hade roligt, att det var precis Rätt™ och att kvällen blev bra.

...För vi var lite oroliga när vi kom till Retro.
Det var en stor lounge/pub. "Mingelvänligt" skulle det nog kallas. Halvkassa house-remixar av diverse gammal synthpop kördes i högtalarna och det såg ut att bli en besvikelse...
Men efter att ha sippat i oss varsin Caipirinja (hur fasen stavas det där egentligen?) så hittade vi som sagt källaren där det lilla dansgolvet fanns.

Vid strax innan tre tog vi så våra svettiga kroppar (man blir tokigt svettig i syrefattiga lokaler ja. Det var varmt och ventilationen fanns nog inte i samma hus över huvud taget.) och traskade ut... i regnet...
Det hällde verkligen ner när vi kom utanför dörrarna.
Under ett paraply (kvinnors handväskor rymmer som bekant hur mycket som helst) gick så hemfärden genom nattens tomma gator.

Fel gick vi naturligtvis också... Blir lätt så när man går och pratar och inte riktigt tänker på hur man går. Det blev bara 10-15min extra promenad, så det gjorde nog inte så mycket egentligen (mer än att jag missade en buss med 5minuter och således fick traska till stationen och hugga tag i en taxi istället, för att vänta i en timme var inget jag kände för i regnet).

När jag lämnat av mitt sällskap vid hennes port, kramat om henne och sagt god natt, och sedan traskade vidare (utan paraply) genom den regntunga natten så slog det mig...

Fasen - jag tror att jag tycker om den här kvinnan...

Två års fikande och pratande till och från har börjat växa sig in i hjärnbarken...
Det är inte så där att jag får svindel och marken känns ostadig när hon är i närheten, men jag inser att jag trivs i hennes närhet och att tankarna som snurrar i mitt huvud inte bara handlar om intellektuell närhet.... Jag känner mig avslappnad (även om jag ibland känner mig nervös och klumpig, men det hör ju till) i hennes närhet, och avslappning är något som mitt liv antagligen behöver mycket mer av än det har just nu.

Att gå genom regnet (visserligen under ett paraply, men iaf) med min ena arm runt hennes axlar (för att få plats under paraplyet) och hennes arm runt min midja (hon är kort ja...) och prata om "allt och inget"... Total avslappning...

Fast min timing för "uppvaknande" är ju som vanligt i en klass för sig.
Hon flyttar till Norge i sommar.
Jahaja.
*rycker på axlarna och går vidare*
(Nej, distanslekar är inte lekar jag leker. Been there, done that, didn't work, not doing it again...)

Nehepp.
Mer kaffe, en dusch och lite planering av morgondagen är nog vad jag egentligen behöver... Jag har ju valt "karriär" framför privatliv. Mhm. Så är det...