Vi far, vi flyger

Så där ja.
Nu är allt ordnat för min lilla utflykt till landet med klockor och ost i januari.

Ja, ni läste rätt - j a n u a r i.
Jag är ute i god tid.

Så är det när man skall på internationella konferenser.
It better be fun now! ;-)

Kanske dags att slipa upp tyskan lite också. Kan ju vara skoj att kunna förmedla något annat än (med reservation för små grammatiska- och stavfel...):
1. Ein bier bitte.
2. Noch ein mal. Noch ein mal, noch ein, noch ein, noch...
3. Ich glaube Ich muss kotzen...
4. Ich habe kater.

Som i tur och ordning (fritt) översätts till:
1. Snälla fina servitrisen, skulle du kunna vara så snäll och servera mig en öl, tack.
2. Om du ger mig en till får du dricks. En till vore gott. Hmmm. En till kanske man skulle ha. Vad tror du? Visst blir jag snyggare med en till öl i magen? E...n tli öööööl voje jääääälig bra asså. Va schejs om att likschom fixcha det? Pliiiiisch...
3. Jag tror jag måschte spy...
4. Jag har baksmälla.

Hm. Jo. Jag vill nog förmedla något annat. Tex vore det ju gott med mat också...

Illusionskonstnärer

Förlåt. "Journalister" menade jag ju där i ärendet.
Men va fasen. Det tycks ju vara precis samma sak.
De sysslar båda med att förvränga verkligheten på ett sätt som passar dem för att få åskådarna att gapa av förvåning och/eller upprördhet över hur världen ser ut och beter sig.
Fast i själva verket sysslar de inte med något som har med verkligheten att göra - ALLS!

Vad är då bakgrunden till min plötsliga irritation?

To make a long story short...

DN hade en artikel tidigare i veckan om de nya antipsykotiska preparatens oduglighet i förhållande till de äldre.

Efter att ha rotat runt lite bland folk med konton så lyckades jag läsa hela rapporten i NEJM[1] ikväll.

Gnnnnh... Snacka om feltolkning!

Studien visar bara på hur många som slutade medicinera sig inom 18 månader från studiens start. Dvs hur många av patienterna som antingen inte tyckte att medicinen hjälpte eller tyckte att bieffekterna var för tunga.
Det visar sig dessutom att de flesta av de som slutade medicinera sig gjorde det just på grund av att de ansåg att bieffekterna var för besvärande.

Med andra ord - studien visar inte på om medicinerna har bättre verkan än de äldre eller inte, bara huruvida bieffekterna är bättre/sämre att leva med för patienten.

Dessutom skall det nog tilläggas någonstans att om en patient med psykotiska symptom (i det här fallet gällde det schitzofrena människor) själv kan välja att sluta äta sin medicin så har den antagligen hjälpt...

Sjukt trasigt vinklad artikel. Och studien var i sig rätt luddig den också.

Jag förstår inte hur man kan låta journalister springa fritt!?
Det borde vara skottpengar på dem!

Och så undrar folk varför jag undviker "nyheterna"...

---
1- Kom på att nog inte alla är bekanta med den förkortningen.
The New England Journal of Medicine.

Gnisk!

Jag blev förkyld i helgen.
Me no likes!

Var inne på jobbet under förmiddagen, men fick ge mig hem igen kring lunch då huvudet känns som om det är inlindat i bomull och fyllt med gelé.

Men jag har fått min biljett till "mässan" i Basel i januari iaf.
Nu skall jag bara boka hotell och flygresa så är allt fixat.

Att vara chef

Är inte alltid så lätt.

Idag hade vi en kanske lite väl hetsk diskussion i min grupp.
Det var inte personligt och det sades eller vinklades inte till något personligt.
Det gällde olika syn på vad som bör göras.
Men av den enes attityd resten av dagen att dömma så verkar han ha tagit något på fel sätt.

Jag försökte prata med honom efteråt.
Men han verkade varken vilja säga något eller lyssna på vad jag hade att säga.
"Det är inget. Det är lugnt." var enda responsen.
Jag antar att allt jag kan göra är att låta det bero en stund, och ta upp det om det håller i sig.
Men det känns inte bra när det blir en sådan typ av tystnad som den här.

Som vanligt är det väl något som plötsligt gått över.
Vi har haft våra teknikduster tidigare, då vi alla "var tekniker", så jag vet att vi har ganska skilda infallsvinklar på sakerna och att hans inåtvända attityd plötsligt går över som om inget har hänt.
Alla hanterar vi motsättningar olika antar jag.

Vi har diskussioner om vårt verktygs framtid...
Det råder rätt delade meningar om i vilken ände vi skall börja och hur långt vi skall gå i varje steg.

Jag försöker se slutanvändarnyttan, den som är kritisk för att vi skall få pengar/resurser att göra något. Mina tekniker vill helst göra saker som "är rätt" eller "sexigt".
(Jag förstår deras syn också, men tyvärr är det svårt att få tid att göra "sexiga" saker om de som skall använda sakerna vill ha saker som mer är "nyttiga". Lite som att önska sig en Ferrari i julklapp men få ett sticknings-kit med beskrivning på hur du gör ett par strumpor istället..)
Samtidigt har jag mina chefers önskemål, beslut och restriktioner att ta hänsyn till också, vilket i vissa fall är en tredje linje mitt i allt.

Och restriktionerna är ofta i form av tid, det är inte lätt att göra allt enligt teknikens "rätt" när man bara har tid nog att göra det "tillräckligt", det är något som skär i mitt teknikerhjärta att behöva vara med om att besluta sådant ja.
Och ibland är det inte helt uppenbart hur man förmedlar till gruppen att "ja jag vet att 'rätt' är FOO, men vi har bara _tid_ till BAR!" utan att det tas som någon slags sell-out eller nedvärdering av deras åsikter och input.

Det blir lite klinch ibland då...

Jag tror iofs att lite av den lättantändliga stämningen just nu är att vi blivit utflyttade i "obyggden" på jobbet, hamnat avskilt från resten av avdelningen i ett konferensrum som temporärt får leka kontor, och att alla känner sig lite åsidosatta och undanskuffade. Att vi skulle fått besked igår om hur flyttplanerna ser ut, men att vi fortfarande sitter lite på undantag i limbo och ingen har någon information om hur länge det kommer att vara så.
Men det är sådant man får räkna med som konsultgäng.

Naturligtvis sitter jag därför en ganska stor del av kvällen och rannsakar mig själv.
Hur jag hanterar gruppen, hur jag hanterar informationsflödet, hur jag hanterar individerna, hur jag... Allt kan vridas och vändas, granskas nära och på håll.
Jag ser inte att jag gör några direkta fel, eller att jag behandlar någon ofördelaktigt, men det kan ju vara svårt att se sina egna brister också.
Jag tror att jag behöver någon slags "mentor" att vända mig till när sådana här funderingar bubblar upp. Jag har ingen sådan i min närhet just nu - frågan är var jag hittar en...

Lurigt det där.
Det är en helt ny värld.
Att leda andra är inte som att bygga LEGO direkt. ;-)

Om kroppen själv får välja...

Det är dags att ta tag i det där igen.
Dags att bygga upp fysiken lite.
Förhoppningsvis kommer det ingen förkylning, sjukdom eller skada ivägen den här gången.

Min "kvällsmat" består nu i:
Vatten+ L-Leucin, L-Isoleucin, L-Valin, L-Treonin, L-Fenylalanin, L-Tryptofan, L-Arginin, L-Cystein, L-Alanin, L-Asparginsyra, L-Glutaminsyra, L-Histidin, L-Prolin, L-Serin, L-Tyrosin, L-Karnitin, L-Glutamin (många L blir det...), Glysin, Betakaroten, Vitamin B1, B2, B6, B12, C, D, E (halva alfabetet!), Niacin, Pantotensyra, Folsyra, Biotin, PABA, Kolin, Inositol, Kreatinmonohydrat, Kalcium, Magnesium, Kalium, Zink, Mangan, Koppar, Järn, Fosfor, Jod, Selen, Krom, Molybden, Bor (Woho! Så många delar av periodiska systemet på en gång!), protien, kolhydrater, fett.
Till det tar jag en knäckemacka och ett äpple.

Better living through chemistry!

Ja. Det är frågan om "gainers".
Det är enda sättet för mig att behålla någon vikt om jag tränar.
Jag vill inte se ut som en streckgubbe som man har trätt hud över, så därför äter jag sådant.

Får väl se hur länge jag orkar bry mig den här gången...

Var har du varit?

Traskade in på Pressbyrån vid stationen idag på vägen hem.
Jag har inte haft vägarna förbi där på väldigt länge.
Tidigare brukade jag passera antingen på morgonen (på väg till jobbet) eller på kvällen (på väg hem från jobbet).
Nu har det alltså varit högst sporadiskt sedan ett drygt halvår tillbaka, och det var nog inte på den här sidan våren jag var där senast.

Jag: - En...
Kassörskan: *sträcker sig efter varan innan jag hunnit avsluta meningen*
- Det var ett tag sedan jag såg dig. Var har du hållit hus någonstans?
[resten av konversationen borttagen]

Hoppla... Och här gick jag runt i min egna lilla värld och tänkte att jag nog var osynlig trots allt.
Så var alltså inte fallet.

Och nej, jag tänker inte tolka in allt det man skulle kunna tolka in när någon känner igen en och kommer ihåg vad man skall ha efter ett par månaders uppehåll...

What a peculiar place to have a party

As I fell through the mirror, something hit me.
I was no longer in the land of the living, nor was I in a place of the dead.
This was something else. Something completely different. Something so out of the ordinary that my mind could not fathom its implication on my upcoming future.

I turned as I fell, trying to focus on the entrance, the last glimpse of sanity in this bizarre world of magic that was unfolding around me.

The sudden stop at the bottom of the hole was not painfull, it was just an end of a journey.
I could barely make out the surroundings, but in the back of my mind I knew this was the place.
The place I had so long sought to find.

As I stepped out of the shadows (for it was shadows, wasn't it?) the wonder of the landscape hit me at breathtaking speed.
There were colours everywhere, as if someone had tried to copy the design from an old Disney movie only to take it a step further to the edge of what a human brain could possibly handle, yet they seemed appropriate. A part of me screamed in agony of the strain my visual cortex was going through, another part of me cheered of childish joyfulness.

Sorry...
Min hjärna springer på tomgång.
Har haft "madrassrave" senaste timmen.
Underbart bra album från Space Tribe (titeln är en tribute till det) som trillade ner i mitt knä.
Har suttit med hörlurarna på, volymen högt uppvriden, och inte riktigt kunnat sitta still.
Har småstudsat som en annan yogi fram och tillbaka på madrassen medan jag försökt kommunicera med vänner och bekanta och läsa "nyheter".

Jag vill ut och dansa!

Hm

Det där var en udda situation. Jag känner mig fortfarande lite förvirrad...

Jag blev tyst.
Visste inte riktigt hur länge jag varit det.
Kom på mig själv med att vara tyst.
Undrade hur länge jag fäst blicken där.
Tog bort blicken.
Funderade på om det kanske verkade flackande.
Började säga något.
Förde tillbaka blicken.
Tappade helt tanketråden.
Kom på mig själv med att vara tyst och kanske verka stirrande.
Tog bort blicken.
...Upprepa några gånger...

Undrar om jag gjorde bort mig...
Nåja. Struntsaksamma. Spelar ju absolut ingen som helst roll huruvida jag gjorde det eller inte.

Men det var lite udda. Hela situationen. Det där har inte hänt på väldigt länge.

Hmmm... Am I turning into a human?

En Vanlig J-la Lördag

[content removed on request from reader]

Jag har även varit tvungen att byta till det inte allt för upphetsande 2Mbit-nätet som BRF:en här har. Dvs 2Mbit delat på alla lägenheter!
Detta då LSN kräver kackig inlogning samt har karantän mellan ut- och inlogning vilket gör att man blir nätlös ett tag. Irriterande!
Nåja, det går att läsa mail och lite forum i alla fall.

Nu sitter jag och försöker intala mig att jag är trött, att jag borde sova.
Jag behöver åka in till jobbet en sväng imorgon nämligen...

Tänkte ta mig norrut i slutet av nästa vecka.
Se den kungliga hufvudstaden.
Ni vet hur ni får tag på mig om ni vill...

Nu skall jag ner i källaren och tömma torkrummet. Det har varit tvättdag idag.
---

Och jag fick annat att tänka på och göra så jag postade inte det där igår.

Jag sov länge inatt. Hela nio timmar. Nästan rekord för den här sidan semestern...
Nu dricker jag mitt snobbkaffe, har plöjt igenom DN och skall väl så sakteliga göra mig i ordning för att dra upp till jobbet en stund.
Det lockar inte direkt, men jag är så illa tvungen...
Måste komma ihåg att hämta hem cykeln på tillbakavägen också.

Just ja. Jag skall tydligen ha stryk.
Bara så ni vet...

+++ath

I had a dream...

Kyla.
Ett lätt snöfall.
Skymningsljus.
Ett kargt landskap.
Förtvinade, förkolnade, svarta träd utspridda över den nästan perfekt platta terrängen.

Jag går ensam genom detta öde landskap.
Snön yr i mina fotspår. Den känns tung trots dess lätta virvlande.
Den irriterar mina ögon, och jag hostar lätt när den letar sig in i min mun och näsa.

Den smakar torrt.

Dess ljusgrå färg får mig att undra...

Jag stannar upp och böjer mig ner.
Skopar upp en handfull av den.

Den smälter inte i min hand.
Den kyler inte min hud.
Den känns pappersartad.

Snön är aska.

I samma stund som jag inser detta så sänker sig en tystnad inombords.
Jag vet att jag står ensam, inte bara på denna plats utan på hela den glob där jag vandrar.

Jag känner ingen saknad, ingen sorg, ingen glädje, ingen lättnad.
Bara en känsla av att det är precis så det skall vara.
Att detta är rätt.

Jag vänder blicken mot himlen.
Dess gråa moln ligger som ett lock ovanför mig.
Ett svagt skymningsljus är allt som lyckas tränga igenom dess tjocka kropp.

Askan fortsätter att falla i tystnaden medan jag går genom det oändliga landskapet.


Kanske var det ingen dröm?

Snobbism light

Jag har hittat något som är som IKEA fast för snobbar...

Lite som att ta Design House Stockholm och blanda det med IKEA.
Dvs det är stil och klass på sakerna, de känns inte massproducerade, men de är ändå i någon slags prisklass kring IKEA.

Jag vet var jag kommer att botanisera efter soffa, fåtölj, soffbord osv...
All hail Ilva!
(Varning för websidan dock - den är skitnödigt pretentiös och därmed något svårnavigerad.)

Dr Avalanche

En vän sa en gång till mig att
"Dr Avalanche kan inte hålla dig över ytan hela livet"

Nu sitter jag här, sju år senare, och lyssnar.
Åter igen får Dr Avalanche stämma takten.
Åter igen får Eldritch's (jag vet att man inte skall ha apostrof på genitiv-s i svenskan, men det skiter jag i. Jag anser att det engelska sättet att skriva är mycket snyggare och klarare, mer lättläst. Dö alla språkfanatiker!) texter skölja över mig.

Många skulle nog kalla det för deprimerande texter.
Men det är inte alls så jag ser det.
För mig är musiken och texterna en lugn hamn.
En plats dit jag kan söka mig för att finna ro och avskildhet.

Det ekar i lägenheten och jag har ingen annan ljudanläggning än de små datorhögtalarna här. Så musiken kommer inte riktigt till sin rätt. Men det är bättre än inget...

Love lost, fire at will, dum-dum bullets and shoot to kill!

Ibland är steget inte så långt.
Avstånden krymper.
Tätt inpå vilar något som inte borde vara där.
Tätt inpå finns något vars doft aldrig kan tvättas bort.
Endast genom att slita loss de delar där det nuddat kan helandet ske.
Endast genom att utplåna dess existens kan livet fortsätta.

Det känns som om jag lever med kanten ständigt intill mig.
Ibland vill jag bara andas ut, luta mig bakåt och låta kantens mörker sluka mig.
Vad finns det för mening i allt om man konstant måste gå genom livet med sinnena på helspänn för att inte trampa fel och falla?
När man inte kan se det som ligger framför för att man ständigt måste hålla koll på var kanten befinner sig.
Ibland undrar jag om det inte vore bättre att bara gå, att strunta i att kanten finns där, och riskera att plötsligt falla.

Det är inte fallet som dödar, det är det plötsliga stoppet vid slutet av färden.

Oroa er inte. Jag har en fallskärm med mig...

Första natten

...i nya lägenheten.

Jag har ingen säng än, men jag orkar inte åka tillbaka till Malmö.
Har packat upp en del saker, fått igång nätet och bara varit.

I lägenheten mitt emot, andra sidan gatan, bor det studenter.
En bunt tjejer.
De hade fest ikväll.
Och man kan nog säga att de var rätt lulliga...

Jag hade inte noterat dem tidigare, men råkade kliva ut på balkongen just som de höll på att... Ja, jag vet inte _vad_ de höll på med. Men det var inte speciellt mycket kläder inblandat.
Ett högt "iiiik" följdes av fyra flickor som kastar sig ner på golvet i ett försök att inte synas.
Ett hysterisk fnitter följde.
En arm som sträckte sig upp mot lampknappen och en lampa som slocknade.
Mer hysteriskt fnitter.
Sedan slogs lampan på igen och alla hade morgonrock.

Dagens studenter...

Nu skall jag plocka fram min sovsäck och bädda ner mig på liggunderlaget.

Godnatt lägenheten...