I had a dream...

Kyla.
Ett lätt snöfall.
Skymningsljus.
Ett kargt landskap.
Förtvinade, förkolnade, svarta träd utspridda över den nästan perfekt platta terrängen.

Jag går ensam genom detta öde landskap.
Snön yr i mina fotspår. Den känns tung trots dess lätta virvlande.
Den irriterar mina ögon, och jag hostar lätt när den letar sig in i min mun och näsa.

Den smakar torrt.

Dess ljusgrå färg får mig att undra...

Jag stannar upp och böjer mig ner.
Skopar upp en handfull av den.

Den smälter inte i min hand.
Den kyler inte min hud.
Den känns pappersartad.

Snön är aska.

I samma stund som jag inser detta så sänker sig en tystnad inombords.
Jag vet att jag står ensam, inte bara på denna plats utan på hela den glob där jag vandrar.

Jag känner ingen saknad, ingen sorg, ingen glädje, ingen lättnad.
Bara en känsla av att det är precis så det skall vara.
Att detta är rätt.

Jag vänder blicken mot himlen.
Dess gråa moln ligger som ett lock ovanför mig.
Ett svagt skymningsljus är allt som lyckas tränga igenom dess tjocka kropp.

Askan fortsätter att falla i tystnaden medan jag går genom det oändliga landskapet.


Kanske var det ingen dröm?