Lögner

Så har man drabbats av ett av livets största motgångar.
Något som gräver stora hål i själen, som tär på energin och som får svälten i afrika att te sig som ett mindre problem (kom igen, egentligen är ju det bara ett ekonomiskt problem - släng tillräckligt med pengar på det så försvinner det).

Och vad gör jag då?
Jag lägger på en mask, håller mig igång, låter bli att för tydligt visa hur hårt det egentligen tar på mig.

Sorry världen, men jag kan inte visa känslor av den sorten när det är fler närvarande.
Jag kan inte sitta på en publik plats och prata om så djupa saker.
Jag kan inte prata med vem som helst om det.

Jag vill mest bara spränga något och se när lågorna tar fart i kropparna som kastas ut ur byggnaden av trycket. Jag vill slå med mina egna nävar och se blod och tänder lossna. Jag vill känna ilskan få grepp om mig och bara följa dess nycker.

Men så kommer den civiliserade delen av hjärnan och säger stopp, tar tag i det, bearbetar det djupt inombords, fäller en tår när ingen annan ser, skakar av ilska när jag är ensam, blir slapp i hela kroppen av apati, och går sedan vidare. I alla fall utåt sett.

Det finns ingen tid till att "vara svag". Det är på med stålmannen-dräkten som gäller nu.
"Stabilt som fan!" som Dr. Alban skulle ha sagt.

Lägg skiten åt sidan. Höj blicken mot framtidens horizont. Gå vidare.

Fråga mig inte hur jag mår - mitt svar kommer i alla fall att vara en lögn...

On the road again...

Något år skall jag helt strunta i allt vad resande (kring jul/nyår) heter.

Kanske nästa år?

Ja, det säger vi.
Nästa år skall jag inte resa något under hela december/januari.
Så, då var det bestämt!

Bodström #2

DN har nu kommit fram till (ungefär) samma sak som jag...

Vi kan ju hoppas att det kan skapa lite mer debatt kring vad vår käre justitieminister lägger fram för förslag framöver. Min förhoppning är att han inte hinner göra så mycket mer skada den lilla stund han sitter kvar där.
Det är val i höst, och då hoppas jag på att packet byts ut...

Politiska postningar... Hm. Nästan lite för seriöst för juletiderna.
Nåja, ta en pepparkaka och gå vidare med vardagslunken. Det är nog inget att bry sig om i alla fall skall ni se.

The future looks so bright I have to wear shades.

Signed in blood

Nu är alla papper underskrivna. Av både mig och min närmsta chef.

Det innebär att jag har sålt min själ...igen...

Själar tycks vara som fina viner - de ökar i pris med åldern.
Jag skall nog se till att bli riktigt gammal. ;-)

I övrigt har jag nu påbörjat något som skall kallas semester. Dvs jag är ledig och skall INTE tänka på jobb. Lättare sagt än gjort...
Har lite kluringar på saker som jag vill få ner på papper, så vi får väl se hur mycket rastlöshet och tristess jag hinner upparbeta på en vecka. Jag tar nog med mig datorn - utifallatt...

Dagen spenderas med tvätt, städ och disk. Drar från sydlandet imorgon och vill ogärna komma tillbaka till en stökig lägenhet om ett par veckor.

Får väl se om jag petar något här de närmsta veckorna eller inte.
Om inte så får ni alla ha en trevlig jul och en juste nyårsafton.

+++ath

Bodström

Jag tror han har tittat på för många amerikanska såpor i sitt liv.
Kanske sitter han hemma i soffan på kvällarna med "justice channel" (eller vad den nu kan tänkas heta) och suckar djupt över att han inte kan få vara med och driva något liknande på svenska. Kanske är det språket han inte förstår så väl, så han så hemskt gärna vill göra detta...

Som om det inte räckte med all lobbying han gjort bland EU-ministrarna för att få till ett ännu starkare övervakningssamhälle där rättssäkerheten läggs på hyllan för att tillfredställa hans önskningar om att veta vem hans kollegor ringt till och mailat med på sin fritid...

Kan man inte få ange vem man inte vill ha i riksdagen?
Vi har ju små listor där man kan kryssa för folk som man vill rösta på, men jag tror det är dags att inför listor för de man vill rösta mot nu...
Han börjar gå mig på nerverna mer än herr Göran, och då är det fan-i-mig illa.

Usch. Jag vill nog bort härifrån snart.

Borde man...

Kanske beställa tågbiljetter innan tåget avgår?
Hmmm...

Äh. Det går alltid ett till. Jag har fortfarande inte bestämt mig för exakt när jag lämnar skånelandet, så då kan jag ju inte beställa någon.

Slutar väl med att jag får hyra en bil för att kunna ta mig "hem" till jul. ;-P

Ho ho ho

to the mine we go...

Arbetsdag idag.
Sitter fortfarande med förmiddagskaffet, tog mig lite sovmorgon.
Telefonen är på och jag har 30 minuters inställelsetid.
Det är "panik" på jobbet... Saker som Måste Bli Färdiga. System som beter sig Underligt. Och alla i min grupp är bortresta eller har förhinder i helgen. Själv har jag inget liv så jag tog supporten...

Å andra sidan måste jag göra annat jobb också, så det där med support/jour är inte så betungande.
Så snart kaffet är uppdrucket och alla punkter är nedplitade i "att göra"-listan (så att jag faktiskt får gjort det jag skall ha gjort i helgen) så skall jag ändå in till jobbet.

Det känns rätt bra trots allt.
Nattens sömn fick mig i lite bättre balans igen, även om arbetstimmarna är farligt många även denna vecka. Kanske blir det färre timmar när jag inte längre är konsult? (Yeah right, who am I kidding?!)

Det börjar närma sig tiden för årskrönikor också. Jag har börjat fila på min...
Det är en rätt bra övning att göra, det där med årskrönikor. Man drar sig till minne hela året i destillerad form. Ups and downs. Saker som varit viktiga, saker som påverkat. En viktning av året.
Det är ett par veckor kvar, än kan mycket hända som stjälper året åt ena eller andra hållet. Men i stort kan vi nog säga att året varit en studie i död och pånyttfödelse, både bildligt och bokstavligt.

Nehepp.
Dags att dra sig ut till jobblokalerna.

London efter nyår

6/1-06.

Funderar på det...
En hel natt med massor av skön psytrance.
Prometheus @Telegraph, Brixton.

Det är många dagar till den sjätte... Alldeles för många...

Time...

Ticking away.

Det är en knapp vecka till dess att jag (äntligen) skall ha lite semester.
Fram till dess har jag fyramiljardersmiljarder saker jag måste få ordning på, lämna över, briefa, planera för, avsluta, rapportera. Allt för att slippa vara nåbar (ok, jo, två av cheferna har mitt privata nummer - Om Skit Händer!) under de tre veckorna jag planerat att inte vara nåbar.

Till råga på allt så faller saker sönder åt höger och vänster.
Saker som Verkligen Inte får falla sönder!
Fram med plastic padding, eltejp, gips, ståltråd och karlssons klister...
Det är dags att leka McGyver och göra underverk som får den kristna guden att framstå som en treåring med Duplo®.

"Jag har ju hela helgen på mig."
Och ja, det är den som kommer att gå åt. Jobb varenda vaken timme. Saker Måste™ fixas så pass att det håller till dess att vi sparkat jävligt hårt på de som egentligen är ansvariga för sådant här och fått dem att lösa problemet (vi kan inte bara släppa sakerna i knät på dem heller, för det måste fungera tillräckligt väl medan de hittar orsaken. Så vi panik-patchar hela tiden. De är inte direkt snabba de inkompetenta jävla arslena! (Ursäkta språket, men jag är verkligen förbannad.)).

Jag är, som kanske märks, inte på ett direkt stårlande humör. Och det lär inte bli bättre än på ett tag heller.
Semestern är verkligen något jag behöver, låt oss hoppas på att det verkligen blir en det här året...

Nopes

Jag hade varken skjorta, slips eller kostym på jobbet idag.*

Däremot har jag suttit i möten nästan hela dagen.
Hmm. Is this how it's going to be?

Veckan börjar med spurt... Det här kan inte bli mycket annat än total burnout lagom till jul känner jag. Fasen vad jag längtar efter ledigheten. Det känns i hela kroppen att det är dags att stänga av en stund nu. Skall bara pusha mig igenom den här veckan också...


*) Nej, jag gick inte naken till jobbet. Jag hade andra kläder på mig. ;-P

Vän Av Ordning

...undrade om jag drack upp hela flaskan, eller om jag hällde de dyra dropparna i slasken efter ett glas.

Kära Vän Av Ordning,

Ja jag drack upp varenda en av de gudomliga dropparna.
Varenda bubbla fick smeka min gom och minsta droppe av vätskan min strupe.
Men nej, kära Vän Av Ordning, jag blev inte ens märkbart onykter. I morse vaknade jag alltså pigg och utvilad vid tio (woho! Tre timmars sovmorgon!), drack mitt söndagskaffe (idag var det Aceh-kaffe, så snuskigt politiskt korrekt att jag nästan måste ut och stampa kaninungar för att inte framstå som en Aktivist™ med palestinasjal och fotriktiga skor) och läste DN utan minsta antydan till huvudvärk eller trötthet i kroppen.

Det är så här...

definitionen på att vara ensam är tror jag.



Skål på er...

Kostym?

"Vi förväntar oss att du har kostym och slips på måndag då..."

Det var kommentaren från killarna i min grupp när jag sa att jag tackat ja till tjänsten.
Bah! Ingen slips här inte!
Dessutom påbörjas ju inte tjänsten förrän efter nyår, så jag får väl kompensera för framtiden genom att gå klädd i träskor, jeans och urtvättade t-shirts med teknikreklam på...

Jag fick så många glada tillrop och hurranden igår att jag nog fortfarande har rodnad på kinderna av ödmjukhet. Usch. Jag tycker inte om komplimanger, jag kan verkligen inte hantera dem. Jag gör ju bara vad jag kan, inget speciellt med det...

Cheferna jublar. Killarna i gruppen tycker att det är helt rätt väg att gå, samtidigt som de utrycker en önskan om att jag "inte flyttar mig så snabbt" eftersom de vill ha kvar mig som teamleader. Jag antar att det är ett gott betyg på det jag gör, sagt på ett sådant där ordlöst manligt sätt som bara tekniker kan.

Jag känner en viss press inför mina framtida prestationer... Det känns som att jag inte har råd att tappa farten, att snubbla någonstans, att köra fast. Jag måste prestera, och prestera förbannat bra. Det finns ingen medelväg, det finns ingen "lite lättare" stig att traska på. Det är den kurviga alpvägen i 180 som gäller, det är den bild jag målat upp senaste två åren och det känns som att jag inte kan ändra på den. Jag har bara två lägen - 100% commitment eller inte alls.

Nåja, det går säkert bra. Jag kan inte göra mer än mitt bästa, allt annat är bara fånigt att ens försöka sig på.

Det är nervöst som fan...
Och vuxet.

Plötsligt känns det som om det blev en kommunistisk femårsplan av mitt liv.
Ansvar, framtidslöften, planer, utbildning.

Inget "kringflackande" på ett tag. Dags att leta upp en mer fast bostad att slå mig ner i. Dags att "ta tag i sitt liv".

Framförallt: Dags att bygga upp en ordentlig bekantskapskrets här nere. Jag verkar ju bli kvar några år...

Nämnde jag att jag tycker det känns vuxet?

An offer

...I can't refuse.

Jag skall "tänka över det".

Jag har redan bestämt mig.

Nervöst. Men samtidigt otroligt skoj.
Utmaning och förtroende.

Det känns så...vuxet...på något sätt.

Fasen. Heh. Det är först nu det känns att jag passerat trettio. Plötsligt medveten om min ålder, jag tror inte att jag skulle ha blivit tillfrågad om detta när jag var 25...
Disco.

Det blir nog lite skumpa i helgen, bara för att... Man skall ju unna sig saker när det går bra.
Någon som vill vara med och skåla lite?

BBB

Bored...Beyond...Belief!

Bored.
Bored I say!
Bored, bored, BORED!

Irriterad också.
Fan vet varför. Eller jo kanske. Men nej.

Pissig dag helt enkelt, dock utan att "något särskilt" gått snett eller hänt.

<senare>
Gjorde mig en mits ("slåsskudde på väggen" kan man nog kalla det för de som inte vet vad en mits är... Dvs en liten, något sviktande, "kudde" att öva slag mot) nu på kvällen. Av gamla kartongbitar och lite tejp. Värsta McGyver!
Den fyllde sitt syfte. Lite mindre frustration i kroppen efter en halvtimmes kuen-träning...

Situps är också bra mot rastlösheten. Det är svårt att vara rastlös när man inget hellre vill än att krama toaletten av magtrötthet...
Men nej, det gjorde jag inte. Orkade helt enkelt inte resa mig på en stund efter det passet. Fast lite besviken är jag på mina prestationer. Efter 200 situps (ok, i omgångar om 50 med en dryg minuts vila mellan omgångarna, dvs inte alla på en gång) så orkade jag knappt ens lyfta axelpartiet.

Bah! Bättre än så kan jag!
(Fast nu, en timme senare, så känns det som jag nog skulle kunna slita mig igenom ett par till. Hmmm. Om man skulle...)

När spykänslorna och armtröttheten lagt sig tillräckligt så satte jag mig ned en stund och försökte hitta lugnet. Det infann sig inte riktigt, men jag lyckades nog sopa bort lite molniga tankar. Ett par vändor form efter det gjorde att den mesta irritationen gled bort till bakgrunden, men den moler lite där bak och vill fram.

Måste hitta orsaken, eller i alla fall den där hävstången med vilken jag kan fösa den åt sidan och gå vidare.

Två veckor kvar till ledigheten... Den behövs nog.

If...

...there is something I can say.
...there is something I can do.

Anything.
Anything at all.

I will.

Du vet var jag finns...

Gnapp, gnask, gnisk...

Lätt irritation...
Rastlöshet...
Frustration...

Gnagande...
Gnagande...
Gnagande...

Saker som inte hjälper:

• Siu Nim Tao
• Kuen
• Skrotlyft
  
• Meditation
• Tekken

Jag lyckas inte komma ned i avslappningen i meditaionen. Jag rycks hela tiden upp och loss av irritationen inombords.
Träning hjälper inte heller, jag blir bara än mer "pissed" när jag tränar styrka, och lugnet i formen (Siu Nim Tao) som annars brukar infinna sig blir bara en molande känsla av rastlöshet och meningslöshet.

Kan inte släppa tankarna, men känner att jag verkligen borde...

Lättare sagt än gjort.

Ett par varv till med formen, så kanske...

Soffa!

Nu! Äntligen!

Soffan står i mitt vardagsrum.
Fin och ny och skön och min min min.
Jag har en möbel... Oooh. Känns lite vuxet och bofast på ett sätt. Jag blir nog kvar i Skånelandet ett tag till, för jag vill inte flytta på den igen på ett bra tag. Ouff!

Det var lite Dirk-vibbar i trappan där en stund... Heh. Soffor är bökiga saker att flytta på.
(Tack, tack, tack för hjälpen!)

Egentligen vill jag mest bara sjunka ned i den och sunka med en bok eller en film resten av dagen.
Men se det kan jag inte, ety jag har lovat brunchflickan en fika i eftermiddag.
Dags att fixa till sig, ta sig till caféet och vara social och trevlig.

Sucker!

Ok, jag vet.
Jag har en svag sida för personer som behöver hjälp.
Jag är otroligt blödig ibland.
Bryr jag mig om personerna så är jag beredd att göra nästan vad som helst för att ta hand om, hjälpa eller trösta dem. Oavsett om deras lidande är självförvållat eller inte...

När så en ynklig liten bakistös piper om Proviva blåbärsdryck så är det klart som fasen att det kniper lite i bröstet på mig och jag kilar iväg till affären för att Fixa™.

Visst pikar jag en del när det är självförvållat, men jag lider samtidigt med personen. Emapti är en knepig känsla...

Vilket får mig att tänka lite på mitt förflutna som rollspelare (Japp, I was a complete nerd! Numera är jag bara lite nörd. När jag blir stor skall jag vara en cool kille med världsvana och ingen annan nördighet än att följa börsen och företagens delårsrapporter.)... Av någon anledning (kanske var jag så pass självmedveten redan då?) hade mina karaktärer alltid hög karisma och empatiska förmågor. När vi spelade Mutant® var jag empatiker, hade förmågan att verkligen känna med, sätta mig in i och förstå mina med- och motspelare. Det var de attributen jag alltid spelade upp så högt som möjligt.

I rollspelens värld skall det väl tilläggas att denna förmåga oftast användes för att manipulera och "hantera" andra. I verkligheten är det inte alls så nej. Nu känner jag medlidande och mår själv lite dåligt av att nära och kära gör det. Frågan jag ställer mig är "Vad skulle jag vilja att mina vänner gjorde för mig när jag mår så?" och så gör jag det... Att försöka utnyttja situationerna eller "få ut något av det själv" skulle aldrig falla mig in.

Ibland vill jag bara ge hela världen en varm kram... PLYCHFARBROR!

Ja, som sagt. I'm a sucker.
Men, men. Jag är åtminstånde medveten om mina svagheter...

Siu Nim Tau

Jag har börjat träna igen.
Inte aktivt i någon "klubb". Bara hemma. Men det är en start i alla fall.

Jag gillar inte politiken kring kampsportstränandet. Det konstanta jagandet efter graderingar och penninghungern bland tränarna.
Jag är ute efter "den perfekta motionen", jag struntar blankt i vilken grad/kyu/dan/foo jag eller mina medtränande har.

Wing Tsun är för mig just det - den perfekta motionen.

Jag måste erkänna att jag är ringrostig. Vissa saker sitter långt inne, jag har inte samma rörlighet i armarna och handlederna som jag hade då jag var som mest aktiv. Men det kommer nog igen, om jag nu bara håller igång det här.

Det är meditativt, och det är bra.
Det mer explosiva får vänta, just nu är jag "bara" ute efter att arbeta upp den stabila grunden igen.

Annat meditativt och hjärncellstimulerande är The Loom. Jag har nämnt den tidigare, men den tål att nämnas igen.
En av de få bloggar jag följer "slaviskt"...

Pälsboll

Kalla mig knäpp, men jag gråter en skvätt.

Min syster ringde mig just för att tala om att Lovisa nu somnat in.
I nästan tjugo år har hon funnits där när jag varit hemma.
Man fäster sig vid någon som varit med så länge, oavsett om det är en människa eller en knäpp liten pälsboll med svaghet för ost.

Jag tycker om pälsbollar, ibland nästan mer än människor...
Det lugn de utstrålar, den balans de ger, den värme de delar med sig av genom sin blotta närvaro.

Lovisa är, förlåt var, alltså vår ena katt. Och nu tog åldern ut sin rätt.

Fan... Saknad...