Sucker!

Ok, jag vet.
Jag har en svag sida för personer som behöver hjälp.
Jag är otroligt blödig ibland.
Bryr jag mig om personerna så är jag beredd att göra nästan vad som helst för att ta hand om, hjälpa eller trösta dem. Oavsett om deras lidande är självförvållat eller inte...

När så en ynklig liten bakistös piper om Proviva blåbärsdryck så är det klart som fasen att det kniper lite i bröstet på mig och jag kilar iväg till affären för att Fixa™.

Visst pikar jag en del när det är självförvållat, men jag lider samtidigt med personen. Emapti är en knepig känsla...

Vilket får mig att tänka lite på mitt förflutna som rollspelare (Japp, I was a complete nerd! Numera är jag bara lite nörd. När jag blir stor skall jag vara en cool kille med världsvana och ingen annan nördighet än att följa börsen och företagens delårsrapporter.)... Av någon anledning (kanske var jag så pass självmedveten redan då?) hade mina karaktärer alltid hög karisma och empatiska förmågor. När vi spelade Mutant® var jag empatiker, hade förmågan att verkligen känna med, sätta mig in i och förstå mina med- och motspelare. Det var de attributen jag alltid spelade upp så högt som möjligt.

I rollspelens värld skall det väl tilläggas att denna förmåga oftast användes för att manipulera och "hantera" andra. I verkligheten är det inte alls så nej. Nu känner jag medlidande och mår själv lite dåligt av att nära och kära gör det. Frågan jag ställer mig är "Vad skulle jag vilja att mina vänner gjorde för mig när jag mår så?" och så gör jag det... Att försöka utnyttja situationerna eller "få ut något av det själv" skulle aldrig falla mig in.

Ibland vill jag bara ge hela världen en varm kram... PLYCHFARBROR!

Ja, som sagt. I'm a sucker.
Men, men. Jag är åtminstånde medveten om mina svagheter...