Kostym?

"Vi förväntar oss att du har kostym och slips på måndag då..."

Det var kommentaren från killarna i min grupp när jag sa att jag tackat ja till tjänsten.
Bah! Ingen slips här inte!
Dessutom påbörjas ju inte tjänsten förrän efter nyår, så jag får väl kompensera för framtiden genom att gå klädd i träskor, jeans och urtvättade t-shirts med teknikreklam på...

Jag fick så många glada tillrop och hurranden igår att jag nog fortfarande har rodnad på kinderna av ödmjukhet. Usch. Jag tycker inte om komplimanger, jag kan verkligen inte hantera dem. Jag gör ju bara vad jag kan, inget speciellt med det...

Cheferna jublar. Killarna i gruppen tycker att det är helt rätt väg att gå, samtidigt som de utrycker en önskan om att jag "inte flyttar mig så snabbt" eftersom de vill ha kvar mig som teamleader. Jag antar att det är ett gott betyg på det jag gör, sagt på ett sådant där ordlöst manligt sätt som bara tekniker kan.

Jag känner en viss press inför mina framtida prestationer... Det känns som att jag inte har råd att tappa farten, att snubbla någonstans, att köra fast. Jag måste prestera, och prestera förbannat bra. Det finns ingen medelväg, det finns ingen "lite lättare" stig att traska på. Det är den kurviga alpvägen i 180 som gäller, det är den bild jag målat upp senaste två åren och det känns som att jag inte kan ändra på den. Jag har bara två lägen - 100% commitment eller inte alls.

Nåja, det går säkert bra. Jag kan inte göra mer än mitt bästa, allt annat är bara fånigt att ens försöka sig på.

Det är nervöst som fan...
Och vuxet.

Plötsligt känns det som om det blev en kommunistisk femårsplan av mitt liv.
Ansvar, framtidslöften, planer, utbildning.

Inget "kringflackande" på ett tag. Dags att leta upp en mer fast bostad att slå mig ner i. Dags att "ta tag i sitt liv".

Framförallt: Dags att bygga upp en ordentlig bekantskapskrets här nere. Jag verkar ju bli kvar några år...

Nämnde jag att jag tycker det känns vuxet?