Pälsboll

Kalla mig knäpp, men jag gråter en skvätt.

Min syster ringde mig just för att tala om att Lovisa nu somnat in.
I nästan tjugo år har hon funnits där när jag varit hemma.
Man fäster sig vid någon som varit med så länge, oavsett om det är en människa eller en knäpp liten pälsboll med svaghet för ost.

Jag tycker om pälsbollar, ibland nästan mer än människor...
Det lugn de utstrålar, den balans de ger, den värme de delar med sig av genom sin blotta närvaro.

Lovisa är, förlåt var, alltså vår ena katt. Och nu tog åldern ut sin rätt.

Fan... Saknad...