Lögner

Så har man drabbats av ett av livets största motgångar.
Något som gräver stora hål i själen, som tär på energin och som får svälten i afrika att te sig som ett mindre problem (kom igen, egentligen är ju det bara ett ekonomiskt problem - släng tillräckligt med pengar på det så försvinner det).

Och vad gör jag då?
Jag lägger på en mask, håller mig igång, låter bli att för tydligt visa hur hårt det egentligen tar på mig.

Sorry världen, men jag kan inte visa känslor av den sorten när det är fler närvarande.
Jag kan inte sitta på en publik plats och prata om så djupa saker.
Jag kan inte prata med vem som helst om det.

Jag vill mest bara spränga något och se när lågorna tar fart i kropparna som kastas ut ur byggnaden av trycket. Jag vill slå med mina egna nävar och se blod och tänder lossna. Jag vill känna ilskan få grepp om mig och bara följa dess nycker.

Men så kommer den civiliserade delen av hjärnan och säger stopp, tar tag i det, bearbetar det djupt inombords, fäller en tår när ingen annan ser, skakar av ilska när jag är ensam, blir slapp i hela kroppen av apati, och går sedan vidare. I alla fall utåt sett.

Det finns ingen tid till att "vara svag". Det är på med stålmannen-dräkten som gäller nu.
"Stabilt som fan!" som Dr. Alban skulle ha sagt.

Lägg skiten åt sidan. Höj blicken mot framtidens horizont. Gå vidare.

Fråga mig inte hur jag mår - mitt svar kommer i alla fall att vara en lögn...