We are... The members of Mayday.

Argh!
2008 är det inget snack om saken. Då ska jag stå på ett gigantiskt dansgolv tillsammans med tusentals andra människor och dansa mig trött, svettig och lycklig till Westbam m.fl. på ett Mayday i Tyskland.

Jag har inte varit på ett Mayday sedan det legendariska två-dagars The Raving Society (med anthem låten "We Are Different" för de som minns så gamla godingar) i Berlin i slutet av 94. Numera verkar de anordnas i Dortmund av alla ställen...

Anledningen till detta plötsliga utrop av rave-önskan är att jag snubblade över en samling med "ten years of rave anthems" (bootleg, inte utgiven. Skulle nog kallats "blandband" på den gamla onda tiden). Tre låtar in på denna sköna samling dundrade "We Are Different" loss och fick mig nästan att få flashbacks...

Visst. De gamla goda låtarna är inte så lite cheesy idag om man jämför med mullrande dark-psy eller minimalistisk techno. Men de har en skön känsla, och med tanke på hur många timmar jag tillbringat med musiken så är det naturligtvis genom ett nostalgiskt varmt och fluffigt skimmer som jag lyssnar på dem idag.
Jag kan inte påstå att de gamla låtarna blir bättre med åren, men jag kan fortfarande hitta i musiken vad jag sökte (och fann) då det begav sig.

Hm.
Kanske skall jag ta ett rave-nostalgi-år nästa år?
Jag har ju i nostalgins tecken avverkat en hel del gamla band de senaste två-tre åren, så varför inte fortsätta trenden under nästa år...
Kanske man till och med skulle snöra på sig kängorna och kasta sig ner till Holland för att leta upp ett klassiskt gabber-rave också (kan ni säga "Welcome to Thunderdome! Mouhahahahahahahahaha..."? ;-D ). Eller kanske inte. Jag skulle antagligen få nog av den nostalgitrippen redan efter en timme.

Nåja. Enough reminiscense, dags att laga kvällsmat.
...medan jag lyssnar på lite cheesy Marusha, Mark 'Oh, Sunbeam, Members of Mayday, mfl från tidigt nittiotal...

Social Networking

Jag är med i alldeles för många "social networking"-nätverk.

För "alla" är ju inte med i ett, så man måste (måste och måste, men om man vill ha koll och vara del av gemenskapen så...) skapa användare och profiler på alldeles för många ställen.

Sedan skall man komma ihåg att titta in, uppdatera, acceptera nya kontakter, etc. med jämna mellanrum.

Jag är dålig på det där sista...
Jag har oräkneliga konton "out there", men endast ett fåtal jag besöker regelbundet och än färre som jag håller uppdaterade.

Ta till exempel det här med Facebook och My Space.
Varför har folk konton på båda för?
Räcker det inte med det ena? Please!?

Och egentligen vill jag inte veta av någon av dem. Det finns så många andra redan...
Jag håller emot, jag kämpar för att inte trycka på "Sign up"-knappen.

Jag sätter ner foten här och nu.
Vill ni nätverka med mig får ni allt flytta er till MIN värld! (Ok, världar. Pluralis, jag finns på fler än ett ställe. Men INTE på Facebook, ALDRIG på My Space.)

Hur har folk tid att leka på alla dessa ställen?
Vad är det de inte gör? Vad lägger de åt sidan för att uppdatera sin profil på alla dessa ställen? Vad försummar de för att klicka i nya kontakter i sina nät? Vilka upplevelser väljer de att inte ha för att läsa sina polares profiler och komma med kommentarer om dem?

Jag orkar helt enkelt inte. Jag har nog med att bygga nätverk i verkligheten...

Enjoy the fight.

Tänk vad lite skön psy och en sandsäck kan göra för humöret.

Hypersonic's (Aaaargh! Jag länkade just till det oheliga myspace. Aaaargh! Must clean myself. Must clean myself. Must clean...) nya platta är riktigt skönt.
Visst, den har ett par spår som får en att skrumpna ihop av obehag, men om man bortser från de små missarna där herr Yoni försöker sjunga (ja, försöker) så är den en trevlig upplevelse.
Tankarna förs ofelbart till klassisk Infected, på ett bra sätt (dvs det är inte bara en blek kopia av orginalet).

Så med denna i öronen drog jag på mig träningskläderna och kilade ner i källaren på jobbet. En date med en sandsäck...

En timme senare var jag minst sagt mör.
Och jag känner fortfarande en liten önskan att få spy...
"Men det var inte riktigt sant. Do-da, do-da.
Imorgon gör jag likadant. Hej do-da dei.
Hej do-da dei. Hej do-da dei..."

We've created the worst nightmare this side of liquid cancer

Forskare har lyckats skapa stamceller för cancer. Dvs celler som startar cancer.

Forskarvärlden är naturligtvis mycket glada för detta, eftersom de då kan odla cancer i labbet och göra tester utan att plocka sjuka individer till sina experiment.

Jag har dock inte samma förtroende för människans välvilja och inneboende godhet...
Det första som dök upp i mitt huvud när jag hörde nyheten var nämligen - Jahopp, det lär ju inte ta många minuter förrän det här används i krig.

Jag väntar bara på att se "Liquid Cancer Smart Bombs - Good things come in small packages - reviewed on page " på förstasidan av Solider of Fortune eller liknande.

Men visst. Det är coolt som fan, och teknik och forskning är i sig inte onda eller skall bromsas upp och stoppas för att dess resultat kan användas på icke-humana sätt eller till att bränna upp planeten vi bor på.
Det är människor som gör dumma saker, inte tekniken - jag bara behövde få säga att jag inte tror att "människan i grunden är god" och att jag har sagt det här så att jag senare kan säga "Told you so..." när första cancer-bomben detonerar i ett u-land någonstans...

/sign-off

---

Ärendet är en spoof på ett citat från Two for the Money:
"You've just recreated the worst possible nightmare this side of malignant cancer, for the twentieth goddamn time; and you're standing there and you suddenly realise, Hey, I'm still... here. I'm still breathing. I'm still alive. Us lemons, we fuck shit up all the time on purpose. Because we constantly need to remind ourselves we're alive."

Tetris

Hm. Jag undrar hur man styr...

God morgon.

05:50 och redan halvvägs till jobbet.

Jag måste nog erkänna att det var ett tag sedan jag såg en soluppgång senast.
Hm. Det var nog i SF i mars...

Min kamera gör den inte rättvisa.

At last

Någonstans på den skånska slätten skiner solen...

Efterlängtad värme och ljus. Jag promenerar hem från "storstaden". Det är inte mer än ca 2mil. Det är OK att kalla mig knäpp. ;-)

Missade en buss med 1min och orkade inte vänta på nästa. Jag tror det är nyttigt för mig... Dessutom tycker jag om att gå. Vore det inte för att man behöver mat och sömn så skulle jag nog kunna gå hur länge som helst. Det är meditativt och kilometrarna försvinner förvånansvärt snabbt bakom en.

Njut av solen och värmen. Nu ska jag koncentrera mig på vägen en stund.

---

[Uppdaterad]
Note to self #1: om man skall gå över 2mil i värme och solsken (vilket iofs är riktigt skönt) så bör man ha mer än en liter vätska med sig. Jag tog svängen förbi närbutiken och köpte mig en STOR flaska Imsdal när jag kom in i civilisationen igen - den slank ner snabbt...

Note to self #2: Jag behöver en PDA-mobil - det är riktigt sunkigt att skriva länge texter på "vanliga" mobiler.

Note to self #3: Jag måste skaffa bättre skor om jag skall gå långa promenader... *aouch*

Cheesy-tunes!

Aaah...

Ibland måste man släppa allt pretentiöst skit och bara glida på vågen av mainstream.

Trancemaster.
Ho ho ho.
Detta under av samling-skivor.
Sedan början av 90-talet har de spottat ut samlings-skivor med trancemusik. Det är nu över 50st i serien. De har under resans gång givit upp både det där med löpnummer och årsnumrering och byter numera lite när det passar dem. "Trancemaster 5007" är de på nu.

I början var det Goa som gällde, numera är det så nära eurotrance man kommer utan att kliva i tuggummi vid entrén...

Uppbyggnaden är skön. Det tar lite tid, men den sitter så där som den skall göra på ett stort dansgolv. Det är meningen att man skall komma i stämning, och det gör man. Det är svårt att inte le när musiken sköljer över en.

Stänger jag ögonen kan jag nästan se lasrarna i mörkret, vimlet av människor som rör sig till musiken, drinkar och vattenflaskor som tas med ut på dansgolvet. Stämningen av tusen människor på E...

Tyvärr mixar de inte längre skivorna, det är bara en upprapning av spår, vilket gör att den där klubbkänslan inte riktigt sätter sig. Avbrott och fade-out. Cheesy som sagt.

Men ett och annat guldkorn lyckas de slänga in fortfarande. Mike Foyle och Armin Van Buuren är ju aldrig fel på en lördagförmiddag (tidigt en söndagmorgon efter en natt på dansgolvet funkar det minst lika bra).

Tråkhumor

Ok, först måste jag be om ursäkt för det här inlägget.
1. Alla som INTE läst Ender's Game av Orson Scott Card kan sluta läsa nu.
2. Och alla som inte tycker om ordvitsar kan sluta läsa också...

Fortfarande kvar?
Ok - here we go.


















Ok...
JAG skrattade iaf.
*hrumpf*

Bilden är tagen från xkcd - en ständig källa till dragning av smilband.