Tick...Tock...Tick...Tock...Tick...

Kanske är det något sådant det låter?
Den där saken som påstås finnas i våra kroppar (eller kanske snarare i våra av samhället indoktrinerade sinnen) och som kallas för biologisk klocka.

Den beskylls för allt från dygnsrytm till viljan att ha barn.

Och när man som jag har passerat trettio så förutsätts det att den inte bara skall ticka lite svagt i bakgrunden, dess slag skall formligen eka genom stan som en tolvtums fyrverkeripjäs när man passerar en barnvagn.
Jodå. Så är det.
Och om man mot förmodan inte skulle le stort, lägga huvudet på sned och se så där nyfrälst ut när man ser den lilla klumpen tulta omkring eller bara ligga och dregla inlindad i en stor filt så är det Något Fel på en.

Nu tillhör jag en slags mixad kategori.
Jag ler, jag ler till och med fånigt, och jag blir alldeles vedervärdigt gullig och charmad av de små liven. Om...
Och det är något jag inte nog kan förtydliga. Om och ENDAST om det är så att jag har någon relation till det lilla livets föräldrar!
Jag bryr mig inte ett skvatt om små knyten som jag inte har någon som helst koppling till. Ok!?
Tydligen är även det lite skadat...
Man skall Minsann(!) le och gulla och jollra och se nyfrälst ut mot Precis Alla små barn man ser.

Men nu gör jag alltså inte det.
Jag konstaterar att de finns, och det är ungefär allt.
Tydligen är jag då Trasig och i behov av Reparation. Jag betackar mig från det, jag tycker nog att jag trivs rätt bra med att vara som jag är (åtminstånde på den här punkten, vissa andra punkter skulle nog behövas gå över med vinkelslip och spackel).

Men de där små knoddarna som producerats av vänner... De är en Helt Annan Historia.
Gaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaawd!
Världens (just nu) sötaste lilla nystan satt i mitt knä i lördags medan jag drack latte (och torkade dregel, och reste den lilla krabaten upp, och satte den lilla krabaten ner, och gullade, och jollrade, och pratade, och log, och... Ehm. Hur fasen jag hann få i mig någon latte är ett mysterium.) och pratade med hennes mamma.

Ibland är det nästan så att man vill ha en egen. Men precis när man får den tanken så kommer verkligheten och biter en i nästan och man lämnar tillbaka barnet till den ömma modern. Dvs - barnet börjar antingen att skrika, eller lukta illa och skrika.
Det är då det är skönt att liksom inte behöva ta hand om allt själv, det är helt i sin ordning att lämna tillbaka knytet.

Men de är himskans trevliga att bara låna en liten stund...