Drömmar

Ibland är mina drömmar så verkliga att jag när jag vaknar (och då inte bara direkt efter, utan flera timmar efter) har svårt för att intala mig själv att det som skedde i drömmen inte har skett i verkligheten.

Beröringarna kändes och jag kan återkalla dem lika väl som känslan av att slå i tån i tröskeln (som jag gjorde "på riktigt" igår).
Smaken sitter i minnet, som vore det apelsinjuicen jag drack till frukosten idag.
Dofterna ligger kvar, lika verkliga som de från brödet jag nyss åt.

Det är hemskt på ett sätt.
Eftersom mitt intellekt säger åt mig att en dröm bara är en dröm och inte verklighet.
Eftersom jag innerst inne vet att det inte hänt "på riktigt".

Ändå är det trevligt att ha så verkliga drömmar.
För det ger mig en chans att uppleva något jag aldrig kommer att få uppleva annars, och kunna återkalla minnet av det som om jag faktiskt varit med om det.

Kan tyckas lite schitzofrent kanske, men om det är psykstört att kunna känna den verkligheten i något som inte skett så föredrar jag psykstörningarna framför den grå verkligheten.

Men visst. Det vore ju miljoner gånger trevligare om det dessutom verkligen skedde...

Jag antar att jag får drömma vidare...