Det tar tid

Att lära sig att ha pengar igen.

Jag tänker alltid att det liksom inte blir något kvar frammåt slutet på månaden.
Att om jag köper kläder för några hundralappar så är jag på gränsen till att inte kunna äta.
Att det är onödigt att köpa saker som "bara är" utan att ha någon annan funktion än att ge någon slags sinnesro, då är det bättre att lägga pengarna på mat.
Att om jag varit på restaurang en kväll så måste jag äta knäckebröd i en vecka.

Det sitter djupt rotat.
Att "inte slösa".

Så idag när jag varit ute och beställt mig en soffa så får jag naturligtvis ångest efteråt.
Fanns det kanske en billigare?
Räcker det kanske med en nedsutten sak från Myrornas?
Hur skall jag ha råd att äta nu?
Vad i helvete har jag just gjort!?!

Jag fick titta på saldot på kontona flera gånger, ta ett par djupa andetag, räkna budget fram till årsskiftet, titta på "löneprognoser" mm för att till slut lugna mig och inse att det faktiskt inte gör speciellt mycket till eller från på kontot att jag köper den där soffan.

Men det tar emot i alla fall.
Jag ogillar utgifter helt enkelt. "Man vet aldrig hur länge det här varar" är väl det som ligger i bakhuvudet och gror...

Men nu skall jag öppna en kall mellanöl och luta mig tillbaka med musiken i bakgrunden och njuta av det faktum att jag faktiskt köpt mig en soffa. En soffa jag verkligen vill ha. En soffa som ingen annan suttit ned innan mig. Den är min, bara min...