I dödens väntrum finns ingen värme

Jag sitter på en obekväm stol, köksstol, framför datorn.
Lyssnar på musik och dricker vin.

Jag vill så gärna att allt surr tystnar i skallen, men det vill sig inte.

Jag hittar inte "min plats"...

"Pulsen är låg och oregelbunden."

Jag kan nästan känna det själv, som om det vore jag som låg där...

"Hon är kall, mycket kall."

Jag känner hur rummet omkring mig krymper och kylan sluter sig kring min kropp.

Inombords vill jag skrika.
Vända mitt ansikte mot skyn och bara vråla.
Släppa ut den hjälplöshet som huggit tag om mitt inre.

Om jag öppnar munnen kanske den flyger ut och lämnar mig?
Kanske växer den sig bara starkare, föds av det ångestvrål som öppnandet skulle resultera i?

Så jag stänger munnen.

Sluter ögonen.

Sluter mig.

Musiken känns tunn i mina öron.
Orden i texterna når mig inte riktigt.
De annars så vackra tonerna rår inte på att färga mitt sinne så som de brukar.

Tonerna som annars får mig att dans, studsa, fara runt - får mig nu bara att sakta vagga på min stol.
Kanske vore det bättre att lägga sig ned? Nej, jag saknar en soffa, en stor fåtölj att sjunka ned i...
För jag vill inte lägga mig ned - om lägger jag mig ned så kommer tårarna, och tårar fräter på min hud. Som saltsyra som rinner längs mina kinder. Det svider fortfarande från de som rann där tidigare.

Hjälplöshet, maktlöshet, känns värre än det djupaste av ångesthål.
Ångest kan man bryta, man kan ändra sina tankar, sina rutiner, sitt psyke.
Men att inte kunna göra något alls, för någon man håller av, är bortom allt.
Det finns inga verktyg som hjälper. Ingen rationell tanke kan lindra, inga ord läka, ingen handling lyfta.

Vinet smeker strupen, men tanken som följer värmer inte - den kyler än mer.

Döden är kall.