En helvetesdag

Vi jobbade till 01 natten till idag. Slet vårt hår (ehm, ok, jag har iofs inget hår, men bildligt talat då) för att få en produkt levererad.
Den var redan försenad så vi slog våra kloka skallar ihop för att se tillatt nya idéer synkades med Ancient Knowledge (dvs den "nya" /han har ju bara varit här i snart ett år...) konsulten stod för hackandet och jag får de goda råden och felsökandet).
Innan detta satte igång hade vi haft workshop hela dagen. Det blev en lång dag med andra ord...

Kom hem vid strax efter ett och satte igång att packa inför min färd norröver. (Skall ju vara borta ett tag så det behövdes ses till att allt verkligen kom med.)
Dumpade i säng vid strax efter två. Upp igen vid 06 nu i morse för att hinna med ett flyg upp till vår kära hufvudstad. För att gå på begravning.

Anledningen till att jag valde flyg är att det är så mycket smidigare än de andra färdmedlen som står till buds när man skall transportera sig nästan halvvägs genom vårt avlånga land. Det går snabbare och det är på det hela taget en lugnare upplevelse ändryga fyra timmars resande med tåg.

Yeah right... Inte idag inte.
Kom in till Kastrup bara för att mötas av en låååång kö tillsäkerhetskontrollen.
Väl inne möts jag av ett "flyget är försenat med ungefär en timme pgapersonalmöte för säkerhetsvakterna". Det där "personalmötet" visade sig vara vild strejk...
Tydligen hade polisen varit tvungen att en stund innan jag anlände komma till Kastrup och låsa upp gallergrindarna som strejkarna hade dragit igen.

Jag borde ha börjat ana oråd om min dag vid det här laget.
Men men. Flyget kom iväg, inte mer än en halvtimme försenat eller så. Upp i luften, slappna av, snart framme, hinner i tid, gott om tid, gott om tid.

Då möts vi av nästa fina lilla behagliga nyhet.
"Ehm. Kaptenen här. De har något problem med datorsystemet på Arlanda så vi får cirkulera här kring Norrköping en stund."
Mmkay. Nåja. Datanstrul är ju vardagsmat, det brukar lösa sig rätt snabbt.

*sprak* *knaster* *sprak*
"Ehm. Kaptenen här. Det är tydligen så att datorsystemet är helt utslaget och ingen radar fungerar, så de har stängt luftrummet kring Stockholm. Vi får cirkulera en stund till och se vad vår flightcontroller säger om läget."

Trettio minuter senare så kommer meddelandet om att vi kommer att åka till Göteborg och landa, för annars får vi slut på bränsle.

Gnnnh!
Nu inser jag att det inte finns en chans i världen att jag kommer att hinna i tid till begravningen. Väl på marken får vi vänta i planet på vidare info, jag ringer mamma och meddelar läget samt att jag nu inte kommer att hinna upp i tid. Och nej, mycket riktigt. Alla flighter ställs in och vi blir pekade på en buss.

EN BUSS!!?! Vad i helvete tror de?
Inte en chans i hela herrans världen att jag sätter mig på en buss i 5-6 timmar för att kuska mellan Götet och Stockholm!
Jag blir rätt pissed. Inte nog med att stressen och sorgen av att inte kunna närvara på begravningen slagit sina klor i mig när jag minst av allt behövde det – nu står de där och säger "Öh, köa för att få boka om flighten *pekar på 300pers i kö vid två öppna kassor* eller sätt dig på en buss.".

I snap...

Jag hör ord komma ur min mun som jag om jag varit i balans inte hade tillåtit mig att säga, framförallt inte till någon som egentligen inte har något ansvar i situationen. Han hade ju inget med att göra att flygövervakningssystemet på Arlanda brakade ihop. Och då jag har vänner som jobbar i serviceyrken så har jag fått höra en hel del kommentarer om otrevliga kunder, och hittills har jag iaf med säkerhet vetat att jag inte varit en av dem någonstans på denna jord...

Men ikväll var nog jag en av alla de där "puckade människorna" vid något middagsbord iaf.

Jag var enormt stressad, jag var trött, ledsen, förbannad och utan möjlighet till att kunna sparka in kulorna på den som egentligen bär ansvar för haveriet. Folk står ivägen ibland, och då blir de träffade helt enkelt...
Nothing personal. Men inte heller en ursäkt. Träffar jag samme man igen så skall jag be om ursäkt för mitt uppförande.

Jag tog flygbussen in till Götet, och därifrån tåg. Jag var i Stockholm innan bussarna var det.
Fram till dess att jag kom hit ville jag spränga saker. Lemlästa och krossa.
Men så kom jag hem till H&M, fick en kram och en kopp kaffe tryckt i näven. Och då infinner sig lugnet igen.

Tack kära vänner för att ni finns.
Tack ni som står ut med mina tidvis nedstämda, bittra, sms.

(Till råga på allt så har naturligtvis Blogger envisats med att vara nere hela kvällen/natten, så det här blev inte inklistrat förrän nu på morgonen. *suck*)