"Du väljer dina despoter väl"

Närmsta chefen (V) var och pratade lite om vad som är på gång för vår grupp.
Hon frågade om hennes chef (M) sagt något till mig om hur det gått med projektförfrågningarna.
Jag svarade att jag inte hann synka med M innan han gick på semester, så nej.

Hon nämnde då att M nu äskat fram pengar för två av de riktigt trevliga projekten som vi vill dra igång. Och när hon var inne på det området och snurrade så kommer följande kommentar:
- Jag pratade med M om de där projekten tidigare, men då sa han bara "Hmmm, vet inte". Sedan sätter du dig och pratar med M en stund och vipps så kommer M till mig och säger att "Jo, R pratade lite om det här. Och ja visst! Det där skall vi göra. Det verkar mycket bra, en vettig satsning!". Så dig lyssnar han minsann på, men inte mig! Hur gör du?

Här någonstans så har jag rodnat (naturligtvis väldigt klädsamt) och känner mig nästan lite obekväm och svamlar fram något om att jag ju bara pratar med M om vad som kanske vore bra, vad det finns för vinster i det och hur jag ser på prioriteringen bland sakerna.

V fortsätter med:
- Det kanske är så att när M hör det från flera håll så sätter det igång något, som sedan trillar ner och blir det vi vill...
Så skrattar hon lite och tillägger:
- Men vem försöker jag lura egentligen? Han litar uppenbarligen på ditt kunnande och omdöme mer än mitt i det här fallet.
Och så lägger hon till det som står i titeln...

Jag vill dock hävda att jag inte alls väljer mina despoter.
Det är de som väljer mig...