Me love you long time...

Kära Tokyo,

Jag skriver för att jag känner att jag måste berätta det här för dig.

Jag har länge haft dig i mina tankar, men inte fått ta del av dig annat än genom beskrivningar från andra. Du har på avstånd lockat med ett förföriskt leende, du har antytt att det finns mer än bara vänskap genom blickarna, men jag har inte riktigt litat på att du menar vad du antyder.

Nu har jag fått smaka på dig - och jag kommer aldrig att bli den samme igen...

Du har kysst mig med blommande körsbärsträd medan dina varma vindar smekt mig.
Du har visat mig lugnet självt i vackra parker medan du försiktigt kliat mig i nacken med strålande solsken.
Du har visat din förföriska sida då du flirtat med mig genom ditt pulserande nattliv.
Du har mött mig med leenden och jag har lett tillbaka.

Jag önskar att jag kunde vara hos dig, men det är inte riktigt vår tid än.
Jag lovar att komma tillbaka så du kan sluta dina armar kring mig en längre tid.
Jag älskar dig.

---

Så vad har jag då gjort där borta i öster?

Dels har jag ju gjort det som man MÅSTE göra när man är där:
1. Äta sushi
Mycket av den varan blev det ja. Bästa sushin var på ett litet kvarterskrogs-liknande sushihak på en bakgata i Harajuku. Gott var det, mätt blev jag och billigt var det - kan det bli bättre än så?
2. Köpa elektronik
Ja jag hittade en ny kamera... Och ja jag köpte mig en PS3... Och ja jag köpte lite andra teknikprylar på begäran från andra... Min väska var rätt tung på vägen hem.
3. Titta på körsbärsträdsblommningen
Oh-my-god-how-beautiful-it-is... Orden räcker inte. Det här måste upplevas. Så tokigt vackert att det gjorde lite ont i bröstet...
4. Dricka te
Jag har druckit mer te än kaffe. Även om japsarna faktiskt kan slänga ihop en rätt ok kopp java.
5. Jobba
Naturligtvis måste man ju jobba när man är i Japan. Vi kom till jobbet vid 9 och gick hem vid 20. Och då tyckte min kollega att det var skönt att ta sig hem tidigt för en gångs skull...

Sedan har jag gjort som med andra nya städer - jag har promenerat så jag har blödande skavsår på fötterna...

Platserna som besökts den här vändan till det mytomspunna landet i öster var Hiroshima och Tokyo.
Tyvärr fick jag ingen ledig tid (mer än på kvällen när allt var stängt, det var mörkt och regnade) i Hiroshima. Jag hade gärna fått uppleva den staden också. Den har ju en världshistoria. Det är ett namn som få inte känner till.

Jag hade 34 timmar i Tokyo... Man hinner inte med så mycket på 34 timmar om man räknar in två nätter i det också. Men som tur är är jag duktig på att dra ner på sömnen när jag tycker att jag behöver det. Så det försvann bara 10timmar där. ;-)
På 24 timmar hinner man trots allt se en del. Men "en del" i fallet Tokyo är identiskt med "alldeles för lite".

Shinjuku
Jag bodde i "Scyscraper district", kanske mest känt för oss västerlänningar från Lost in Translation där de bor på Park Hyatt i just det området. Jag hade fantastiskt utsikt från min 38:e våning. Jag bodde nästan lite för bekvämt... Executive floor(s) på Hilton Tokyo är verkligen Executive. Servicen är oklanderlig. Och det tycks kvitta i vilken del av välden man är - när man kliver in i Executive Lounge på Hilton så är man i en engelsktalande del av världen. Det är inte frågan om att bli tilltalad på det något annat språk först. Det ger en rätt skönt invaggande trygg känsla. Man vet vad man får, och det man får är bra.

Jag var ju tvungen att shoppa teknik.
Yodobashi Camera (låt inte "camera" lura er, de har ALLT!), Bic Camera (samma med detta val av namn), Sakuraya... Så många våningar, så lite tid! Men jag fick ju med mig "det viktigaste" hem - en PS3 (ja jag vet att de släppts här hemma nu också, men i Japan kostar de inte ens hälften av vad de kostar här). Det är snuskigt billigt med det mesta inom elektronikvärlden i Japan. Man önskar helt enkelt att man hade större resväska och att man faktiskt _behövde_ köpa lite nya bärbara datorer, TV, projektorer, surround-system, kameror, spelkonsoller, telefoner, osv - för det är ju så billigt...

Och så tog jag mig en promenad genom Shinjuku Gyoen och fick uppleva körsbärsträdsblommingen. Oh my god... Det var så otroligt vackert. Och parken i sig var en oas i en hektisk stad. Lugnet var totalt. Den del av parken som är anlagd som en klassisk japansk trädgård var helt fantastisk! Det var som att (och här kommer jag tappa några läsare, men jag kan inte beskriva det på annat sätt...) kliva rakt in i Last Ninja och transporteras till en annan tid. Jag kände tyvärr inte att jag hade tid och ro (det var för tidigt på dagen, jag hade ju hela Tokyo att hinna med!) att sätta mig på tehuset och dricka te där, men det är något jag har på agendan för nästa gång.

Naturligtvis måste man (ja man måste!) ta en sväng genom Kabukicho när man nu befinner sig i Shinjuku. Och nu undrar säkert vän av ordning - vad är det?
Jo alltså... Kabukicho är nog mest känt som "Tokyos red light district". Men det är inte allt. Visst, det är mycket av den varan, men det är nog också ett av Tokyos bästa restaurang-områden (om man nu är ute efter billig och bra mat, inte fancy restauranger) och dessutom är det nästan så att hela området är som en enda stor nattklubb på nätterna... Det finns gott om barer och klubbar här också. Jag promenerade mest igenom och tittade på kaoset av blinkande neon, ljudet av pachinko-maskinerna, människorna som myllrade omkring.
Nästa gång ni ser en (dålig) action-film där de befinner sig ute på stan på natten i Tokyo och det är fullt av pachinko-hak, blinkande neon och Yakuza-medlemmar - då är det där antagligen i Kabukicho de spelat in scenerna (eller låtsas vara i).

Harajuku
Var börjar man för att beskriva detta...fenomen?
Tänk er alla dessa "galna japaner" ni sett på TV... Anime-utklädda, extrema frisyrer, "konstiga" kläder. Gnh. Jag hittar inte orden... Så frustrerande.
Det är allt man kan tro att Tokyo skall vara, och lite till. Det är galet, men lugnt. Det är enormt mycket människor som är i rörelse, men det känns inte trångt. Det finns butiker med allt från västerländska designerkläder till krims-krams. Det här är "The youth capital of Japan". Det är här "det händer". Det är här man ser alla tokiga japaner som sagt. Och jag älskar det...

I Harajuku ligger även Yoyogi parken. I denna park finns Meiji Jingu, ett Shinto-tempel dedikerat till kejsare Meiji's ande. Vackert, majestätiskt, meditativt. Massiv skog kring templet gör att det är tyst där trots att det ligger "mitt i stan". Tystnad är en mycket exklusiv vara i Tokyo och det var nästan så man trodde det slagit lock för öronen eller att någon liten filur hoppat fram från skuggorna och stoppat bomull i skallen på en.

Shibuya
Jag passerade bara lite snabbt genom Shibuya. Jag gick från Harajuku ner till Shibuya stationen. Fick se den extremt folkpackade övergången som är lite av en klassiker även den. Det var sanslöst hur mycket folk det var i rörelse där. Har man minsta problem med trängsel så skall man undvika det här stället...
Jag var rätt trött i fötterna när jag nått Shibuya, dessutom började klockan ticka mot kväll och jag hade elektronik att hinna shoppa innan de stängde, så jag lät mig flyta med folkmassan in till stationen och på ett tåg upp till Shinjuku igen.

Jag har som sagt bara nafsat lite på kanten av Tokyo, skummat lite på ytan.
Det jag har sett har gett mig mersmak. Jag måste få uppleva mer.
Det var med tungt hjärta som jag packade min väska och checkade ut från hotellet. Det var länge sedan jag grät av lycka över att vara någonstans. Men jag erkänner att när jag satt i Shinjuku Gyoen på en bänk och njöt av tillvaron och "världen hann ikapp" och jag insåg var jag var, vad det var jag upplevde, var mina fötter för tillfället befann sig - då kom tårarna.

Jag tror inte jag kan förklara hur "stort" Japan är för mig. Det är mitt Graceland, mitt Mecka...

Nu skall jag se över min tillvaro. Landa lite igen. Så sakteliga återgå till det normala och i bakgrunden smida mina planer och lägga ut vägen frammåt.