Goddamn hippies!

Tänk er en man i fyrtioårsåldern.
Tänk er honom ärrad - ett hårt liv har satt sina spår.
Hans hud är läderartad, hans ansikte fårat.
Han är vältränad, av verklighetens mödor inte av gym.
Han klär sig i slitna jeans och vit t-shirt. Till detta ett par väl ingångna kängor.
Klassiskt.

Han är en superhjälte av en lite annan sort.
Där den klassiske hjälten söker det klassiskt onda, söker vår hjälte förruttnelsen inom det som anses accepterat.
Där den klassiske hjälten räddar världen från bovar som hotar spränga den med kärnvapen, räddar vår hjälte världen genom att rensa den från fördummande, förtryck, falskhet och moralpanik.

I varje volym av vår hjältes krönika tar han hand om ett fenomen, en förekomst av något som hans författare vill slippa se i denna värld. Och han tar hand om det hela med en beslutsamhet och kyla som bara ett guds sändebud i gamla bibliska berättelser kan uppbringa.

Där den klassiske hjälten tar hand om saker som "onda kommunister", "terrorister med skägg" eller "affärsmän med megalomani" tar vår hjälte hand om saker som "s*****ologer", "smygrasister", "kvällspressjournalister", "astralhelare", "religiösa fanatiker" och annat löst folk.

Varje avsnitt i vår hjältes bok avslutas med en scen i tidig soldnedgång.
Med ett basebollträ vilandes över ena axeln och en ketting dinglande i den andra handen går han sakta frammåt i ett hav av fallna "fiender". Hans i början vita t-shirt är nu smutsig och fläckad av blod, hans jeans och kängor likaså.
Med ett halvt frånvarande, halvt sorgset uttryck över sig spottar han ur sig ett sista statement:

Goddamn hippies...

Aaah...
Vore det inte en fantastisk serie?
Jag kan se den utgiven på Vertigo tror jag...

Vi skall nog sluta träffas på luncherna. Våra idéer verkar spåra ur rätt ordentligt ibland...
Jag lovar - jag är en snäll pojke!