One night to be confused, one night to speed up truth...

Synth, tokfulla kollegor, en och annan öl, EBM, söta flickor, lång bussersa, second thoughts, god sömn.

Det är väl i korta drag gårdagskvällen skulle jag tro.

Note to self: På synthklubbar behöver man bara stå still med en öl i handen för att bli uppraggad.

Minnesvärda citat:
"Det är lite obekvämt, jag har inte haft koppel sedan jag var liten."
"Synthare är så konstiga! Det här stället är lite skrämmande, jag saknar hårdrockarna."
"Du borde klä dig i kostym oftare. *tankepaus* Eller kanske inte... Var tog min pojke vägen?"

När jag blir stor skall jag skratta åt världen.
Jag känner att jag börjar komma till den punkt där jag inte längre kan ta någon eller något på allvar. Och frågan är ju varför man över huvud taget skall försöka göra det?
Kanske mår man bättre om man bara ler åt allt och följer med i strömmen med lite distans till sig själv och alla andra.

Ibland önskar jag att jag kunde tillåta mig själv att bara släppa på spärrarna igen. Det funkade förr, men numera tänker jag alltid (hm, nåja, nästan i alla fall) efter en extra gång och väger konsekvenserna noga innan jag eventuellt släpper.

Jag tror att jag hade roligare förr...