Parental Advisory.

Jag har försökt skriva ett inlägg i snart två timmar.
Det har slutat med tio drafts.
Tio utkast som jag inte velat publicera.

Jag har tryckt på mig hörlurarna för att skölja min hjärna med musik. Jag kan inte spela så högt på stereon som jag vill ha det, grannarna blir nog inte glada då.
Spellistan är inte den mest positiva här i världen, men för mig är den som balsam på sönderbränd hud.

Jag hittar inte orden jag söker.
Jag hittar inte känslorna jag vill ha fram.

Jag känner mig tom.

Jag önskar att jag kunde se ljusare på tillvaron än jag gör just nu. Men hur mycket energi jag än uppbådar så håller det inte. För en stund kan jag le, verka oberörd. Men sedan faller masken av igen.
När jag inte ens kan lura mig själv, hur skall jag då lyckas övertyga omgivningen?

Jag behöver nog släppa det hela. Låta det välla fram en stund. Låta det få ta tag i mig, slita mig i stycken, sprida mig för vinden. För att sedan kunna samlas igen.

Det var ett tag sedan jag bröts ned nu. Jag har kämpat som ett djur i över två års tid. Hållt fasaden putsad, hållt känslorna i schack och bitarna ihop.
Jag behöver bara bita ihop i sex veckor till. Sedan kan jag tillåta mig att släppa. Ynka sex veckor. Sex veckor av över hundra. Det är inte mer än fem procent av den totala tiden. Fem ynkliga procent. Nog skall jag väl kunna hålla den lilla stunden till?

Men det är väl så det alltid är. Att precis innan målsnöret så tvivlar man som mest på att man orkar hela vägen fram...

*paus*

Och som vanligt hittar jag min räddning.
Under dessa två timmar har så sakteliga spellistan smugit sig över till de tonerna som alltid får mina mungipor att glida lite uppåt, som alltid fyller på energiförrådet för en stund till. Och även om den inre tomheten fortfarande finns kvar så blir den lättare att bära.
Andningen blir lättare, kroppen rör på sig utan smärta igen, molnen i tankarna skingras för en stund. Även om jag vet att det antagligen inte håller mer än en dag innan jag behöver "nästa fix".

Det enda bitter-ljuva med det hela är att det är musik som får mig att må bättre. Det finns inget annat i närheten som lyfter mig.
Jag tror inte att det är meningen att livet skall vara så...
Men jag är tacksam för att jag åtminstånde har den livlinan att falla tillbaka på.

Och nu när jag känner mig lite bättre så funderar jag givetvis på att kasta även det här inlägget. Men jag beslutade mig just för att låta det publiceras. Ibland kan det nog vara bra att häva ur sig och visa att även om ytan tycks vara av stål så kan det var bräckligt under den. Det krävs en hel del för att hålla skenet uppe ibland och kanske behöver omgivningen få se det också...