Clubbing is so good that it's bad for you...

Det blev ju några timmar ute på klubb i helgen. Kanske en hel del.
Och kanske blev det en och annan drink också... Kanske blev det det båda kvällarna.

Så idag, när det åter är en måndag och rutinerna rullar på, så kommer ju Straffet™ som en ilsken blinkande lampa på kontrollpanelen.
Jag har en teststräcka som jag kör för att ha en "alltid samma förhållanden"-mätning. Tanken är att jag skall köra den en gång i månaden för att kolla om jag slappat eller kanske blivit lite mindre dålig mellan gångerna.

Den teoretiska tiden det skall ta är 15min, med en snitthastighet på 40km/h, då sträckan är ganska precis (lite över) en mil.
Idag tog det 23min. Dvs ett snitt runt 27km/h.

Inte riktigt bra.
Det som var ännu sämre med dagens tur var att jag verkligen fick skrika (mentalt, det finns andra där ute som kanske ringer pling-plong-taxin om de ser en man på cykel som skriker "Kom igen för helvete! Ta i din sopa! Det här är straffet för den fjärde ginotonnicen! Stryk skall du ha! Dö dö dö dö dö!", ehm. Kanske...) åt mig själv för att palla den sista kilometern hem. Benen brände som om någon pumpat musklerna fulla med salpetersyra och den metalliska smaken kom fram i munnen.
Inte bra. Det skall möjligen få kännas så om jag snittar på 50km/h på en mil, men inte när jag legat på 27! Jag hade med andra ord inte pallat hålla samma tempo som förra veckan på tvåmilaturen, och hade jag gett mig ut på en fyra så hade jag garanterat fått ringa taxi någonstans vid Burlöv eller snigla hem i gångtakt.

Veckans meditation blir således:
Är det värt det (festandet som "förstör" tränandet)? Varför tränar jag? Vad vill jag uppnå?

Jag återkommer om jag hittar några svar där inne.