Walk of doom

På med stora vinterjackan, i med hörlurarna i öronen, och så ut i vinterkylan.
Småregn en stund, sedan mest bara kyla och lite blåst.
Halt på vägarna men kängorna greppade rätt bra och balansövningarna verkar ju ha gett något trots allt.

Tre timmar var jag ute och traskade. Jag har ingen aning om hur långt jag gått, och jag bryr mig inte heller. Jag har nu sett delar av den här orten som jag inte sett tidigare, trampat på stigar jag inte visste fanns, korsat vägar jag inte passerat tidigare.

Det har varit skönt att bara låta benen mala på, tankarna flyta fritt, utan mål och mening. Ibland djupa tankar, ibland små leenden som spelat över mina läppar av tankar som bubblat upp för en kort stund. Jag har inte mött, eller sett, många människor under min promenad - det är en av de få fina sakerna med vintern, att det blir tyst och folktomt. Spökstad så snart man lämnar de saltade vägarna i centrum. Jag måste ta mig i kragen och ge mig ut i kylan lite oftare. Jag måste ta mig i kragen och tillåta mig de tankarna lite oftare. Jag måste ta mig i kragen och bara vara jag lite oftare...

Jag mår riktigt bra. Jag fryser lite om benen fortfarande, men teet värmer resten av kroppen så jag gissar på att benen tinar så småningom också.

Saknar dig...