Dr Avalanche

En vän sa en gång till mig att
"Dr Avalanche kan inte hålla dig över ytan hela livet"

Nu sitter jag här, sju år senare, och lyssnar.
Åter igen får Dr Avalanche stämma takten.
Åter igen får Eldritch's (jag vet att man inte skall ha apostrof på genitiv-s i svenskan, men det skiter jag i. Jag anser att det engelska sättet att skriva är mycket snyggare och klarare, mer lättläst. Dö alla språkfanatiker!) texter skölja över mig.

Många skulle nog kalla det för deprimerande texter.
Men det är inte alls så jag ser det.
För mig är musiken och texterna en lugn hamn.
En plats dit jag kan söka mig för att finna ro och avskildhet.

Det ekar i lägenheten och jag har ingen annan ljudanläggning än de små datorhögtalarna här. Så musiken kommer inte riktigt till sin rätt. Men det är bättre än inget...

Love lost, fire at will, dum-dum bullets and shoot to kill!

Ibland är steget inte så långt.
Avstånden krymper.
Tätt inpå vilar något som inte borde vara där.
Tätt inpå finns något vars doft aldrig kan tvättas bort.
Endast genom att slita loss de delar där det nuddat kan helandet ske.
Endast genom att utplåna dess existens kan livet fortsätta.

Det känns som om jag lever med kanten ständigt intill mig.
Ibland vill jag bara andas ut, luta mig bakåt och låta kantens mörker sluka mig.
Vad finns det för mening i allt om man konstant måste gå genom livet med sinnena på helspänn för att inte trampa fel och falla?
När man inte kan se det som ligger framför för att man ständigt måste hålla koll på var kanten befinner sig.
Ibland undrar jag om det inte vore bättre att bara gå, att strunta i att kanten finns där, och riskera att plötsligt falla.

Det är inte fallet som dödar, det är det plötsliga stoppet vid slutet av färden.

Oroa er inte. Jag har en fallskärm med mig...